Proppar och Wallenberg

Lungpropp?
Igår tillbringade jag en heldag på sjukhuset. Och Bengt tillbringade en heldag med att leta efter mig eftersom jag hade glömt min mobil.

Jag hade en tid på förmiddagen på cytostatikamottagningen för omläggning av Piccadilly. I väntrummet satt en lite äldre dam med silvrigt hår, vackert sminkad, rosa läppstift och en rosa scarf i färg med läppstiftet. Jag misstänkte att hennes hår var en peruk. Hon log så vänligt och nickade åt mig. Som om vi hade setts förut. Jag minns inte. Men vi i Piccadillyföreningen känner en gemenskap med varandra – och ett litet leende betyder så mycket.

Jag nämnde för ”min” sjuksköterska att jag under ett par veckor hade haft ont i bröstet, ont när jag tog en djupandning och lätt blev andfådd.
- Du blir som tröttast en vecka efter behandling, förklarade hon. Då är de vita blodkropparna som lägst.

Men hon tog tag i min oro och kontaktade ”min” läkare. Som faktiskt hade tid att träffa mig på onkologimottagningen. Så långt hade jag min man i släptåg. Läkaren undersökte mig och uttryckte farhågan att det skulle kunna vara en propp i lungan. Som kan orsakas av ett främmande föremål, det vill säga picc-line.
- Måste jag ligga kvar då, frågade jag oroligt.
- Nej, du behöver blodförtunnande medicin, svarade hon.

Hon skickade mig till röntgen på en akutremiss. Vilket ska betyda att jag ska få komma in ganska så omedelbart. Letade först efter min man på mottagningen. Putz Weg. Personalen var på lunch. Ingen att lämna meddelande till. Jag skrev en lapp med stora bokstäver.

Bengt Olsson
Jag är på röntgen. Gå dit.
Karin

Och placerade lappen upprätt, lutad mot en skål på ett litet bord man passerar när man går in på mottagningen. En normal person skulle inte kunna missa lappen.

På röntgenreceptionen frågade jag för säkerhets skull om jag skulle få komma in på en gång.
- Ja, sa’ hon.

Vilket uppenbarligen skulle innebära efter en och en halv timme. Men det var inte röntgensköterskornas fel. De jobbade ”häcken av sig”. Var snarare receptionen som hade lite dålig koll. I synnerhet som jag återvände dit med min undran om vad som menas med akutremiss.

- Jag hörde på nyheterna att ni måste jobba kvällar också för att hinna med, sa’ jag till röntgensköterskan när jag äntligen hade blivit uppropad. Då måste ni vara jätteglada över att landstinget vill ta bort 300 anställda inom vården. För att effektivisera.

Hon skrattade bittert.
- Jag undrar hur de har tänkt sig med det nya huset de bygger. Med all splitterny utrustning. Vem ska sköta den?

Jag hittade en telefon och ringde hem. Inget svar. Ringde ner till onkologmottagningen och bad dem kolla om en skäggig medelålders man som lystrade till Bengt Olsson satt där. Där fanns inte någon, som passade in på beskrivningen.
- Men jag skrev ju en lapp.
- Ja, den såg vi. Den fanns på bordet.

Jag fick en kanyl i armvristen, kontrastmedel och fick ännu en gång besöka tunneln. Ringde sedan hem för att kolla om Bengt åkt hem. Inget svar. Gick ner till onkologmottagningen. Fick låna en telefon. Inget svar. Sprang runt i sjukhuskorridoren och letade. Ingen Bengt. Tillbaka till onkologmottagningen, där jag fick det jättebra beskedet att jag inte hade något fel på lungorna. Då återstod min misstanke, som doktorn delvis bekräftat, att behandlingen påverkade musklerna. Och jag har ju muskler i bröstkorgen. Som förmodligen har det lite jobbigare nu. Men frid och fröjd. Jag får helt enkelt ta det lite lugnare. Och be Ayla att vara lite lydigare.

Jag tog farväl och traskade mot utgången, trött och grinig. I synnerhet som jag nu var inriktad på att ta bussen hem. Och där satt han på en bänk och såg sig oroligt omkring.
- Såg du inte lappen? frågade jag.
- Vilken lapp? Nej, jag såg inte lappen. Jag tittade inte efter någon lapp.

Har detta månne med könet att göra?

Ännu en propp?
Tack, snälla familjen Wallenberg!
för att ni låter cancerforskningen få lite anslag ur Knut och Alice Stiftelse. Utan att det drabbar er ekonomi alltför hårt. Universitetssjukhuset i Lund som driver en hård kamp mot cancer, bland cancerformerna min lymfos, hade sökt 50 mkr i forskningsmedel och fick 25 mkr. Men det var väl vackert så. Bröderna och kusinen Marcus, Peter och Jacob måste ju ha en bra lön för att de sköter stiftelsen så bra. Och ett arvode på 8 mkr per person är de väl värda? Det är ju marknadsmässig lön. Som "guldpojkarna" plockar ur stiftelsen.

Även om Knut och Alice en gång skrev in i stiftelsens stadgar att pengarna inte tillhör familjen utan är en gåva till samhället, för främst vetenskaplig forskning, bland annat forskning av en av våra stora folksjukdomar, cancer.

Porträttparad ..
... bland Gudar och Demoner . . .

Bland Gourmeter och Snarkare

Jag – en Gourmet
Röd linssoppa med lök och timjan. Och ostkaka till efterrätt. Kan rekommenderas för kräsna magar. Gärna knäckebröd utan smör till soppan. Varje dag gör jag nya upptäckter i den ädla matkonsten. Utgår från att Mr H inte äter linssoppa. Han skulle väl vara lycklig om jag inte åt någonting alls. Men tji får han.




.
PS Jag har smakat på ett par praliner från den fantastiska chokladasken jag fick från jobbet. Vit mintchoklad! Mums!




.
Jag – en Snarkare?
Eller är det Mr H som låter? Jag som aldrig brukar snarka blev väckt flera gånger av Bengt i natt.
- Du snarkar, väste han.
- Det gör jag inte alls, väste jag tillbaka, sårad i mitt innersta.

Eftersom jag inte snarkar så måste det ju vara Mr H. Som försöker göra sig hörd.
- Sorry, Mr H. Timglaset är vänt för sista gången.

Möte mellan Kontraster

Mitt liv nu är ett ständigt möte mellan kontraster, mellan olika världar. En sjuk värld och en frisk värld. Som ändå måste mötas. Och då gäller det att inte mentalt hamna i den sjuka världen. .
Jag kunde inte somna i går kväll. Tankarna for runt som om de hade lossnat från hjärnan. Och så sa’ jag högt, för att min man skulle höra, även om han hade råkat somna.
- Jag kan inte fatta det. Att detta är jag. Med cancer och utan hår. Det är för jävligt.
- Det är väl ingenting, sa’ han. Du är ju full av liv.

Det räckte. Jag kom till besinning. Men måste ändå beskriva kontrasten mellan mina två världar.

Min ena värld
Min behandling var överstånden i onsdags. Jag följde korridoren mot utgången. Samtidigt kikade jag försiktigt in i de övriga rummen. De flesta befann sig i rum med två sängar eller till och med tre. Ett par patienter satt i fåtölj.
- Patienter med lungcancer vill helst sitta upp, hade sköterskan sagt.

Och alla låg kopplade till Piccadilly. Jag behöver aldrig be om ett enkelrum. Jag får det ändå. Det måste vara tack vare mitt släpande på datorn. Men det kändes så obehagligt. Människorna gjorde ingenting. De läste inte. De pratade inte. De bara låg och stirrade eller blundade.

- Alla är trötta idag, hade sköterskan sagt. Det är vädret.

Nej, tänkte jag. Det är inte vädret
- Är det någon mer som har Hodgkins här, frågade jag.
- Nej, nu är det bara du, svarade hon.

Jag funderade i mitt stilla sinne vilken cancer de övriga hade. Som inte hade min cancer med den bra prognosen.

Jag lämnade sjukhuset glad över att slippa återvända på ett tag.

Min andra värld
Så frisk och full av liv. Precis som Bengt hade sagt. Jag mår helt enkelt underbart efter en frisk tur på Ayla i snön och solen. Trots halkan och trots att tjejen inte var riktigt säker på att det faktiskt går att gå på snö. Åtminstone inte till en början. Men vi hade våra sköna galopper där det gick an och inte var för halt.

Bengts foto på Ayla - innan jag hinner "rätta till henne". Taget på Ulfsby Ranch

Hur kan jag ha dumma tankar när jag är ute med Foxy i skogen. Och försöker skrapa bort snön från vitmossan samtidigt som jag måste hålla koll på var hon håller till.

Nej, jag lever i en frisk värld utan några monster och när han dyker upp, han – Mr H – med sina små konster, ja då är det bara att kicka till honom. Inte så mycket kvar att kicka till längre :)





.

Den Lille Jäkeln

Tredje dagen
efter behandling, men han jävlas med mig.

Har ny omgång må-dåligt så jag förgiftar mig lite mer med mot-illa-mående-tabletter. Men jag vet att det går över – kanske med lite ilska. Svär högt så både Foxy och Bengt studsar.
- Jävlar, jävlar jag vill inte må illa. Hjälper det om jag blir arg? frågar jag Bengt.
- Ta en tablett, säger han förnuftigt.

Så jag väljer det allra bästa. Blir arg OCH tar en tablett.

Tack för dina bilder av Mr H, Caroline!

Tjat om mat
Men jag har i alla fall fått i mig två rostade mackor med smör. Och jag har fått nya go'a presenter av en besökande arbetskompis. Ekologisk jättegod honung, hembakade skorpor med saffran som smälter i munnen och fläderbärsthé som är som balsam för mina skadade smaklökar.

Bästa mellanmålet .......tack Mona, Inger och EvaLena!
.

Däremot gick det sämre i går kväll när Bengt kom hem med en grillad kyckling. Jag vet inte vad affären har för konstiga kryddor, men för mig smakade det ”BLÄH”. Kunde dock äta lite av det vita köttet. Däremot smakade mina grillade potatisskivor à la Josefin utmärkt. Potatis med olivolja, hackad vitlök, svartpeppar, salt, rosmarin och efter halva tiden i ugnen skivade tomater. I fortsättningen grillar jag min kyckling själv. Vad som gäller för sådana som jag är helt enkelt råvaror som tillagas hemma. Absolut ingen färdiglagad mat.

PS jag börjar känna mig bättre nu! En kick i baken på Mr H.










.

Dagen efter

Semesterface
- Vad solbränd du är, säger Bengt när vi sitter vid frukostbordet.

Jag blänger surt på honom. Något jag får på köpet efter en heldag på Piccadilly Center - rödblossande kinder under någon dag.

Men jag gottar mig åt de blossande kinder som Mr H kommer att få i de eviga lågorna inom en snar, mycket snar framtid.

Foxypromenad

Satte på mig mina vandringskängor och tog med Foxy ut i vår svenska djungel i det vackra vädret. Dagens höjdpunkt långt från metallsmak och dumma tankar.

.

.
Bilden är tagen med självutlösning - därav lite konstig kvalitet. Försökte fixa till bilden i efterhand.

Bilden nedan tänkte jag kasta, men Bengt blev upprörd:
- Nej, den kan du inte kasta. Ser du inte att det är ett UFO. Den är jätteviktig. Ett omen.

Om Himlen kan vänta - några allvarliga ord
Jag tar mig friheten att skriva några ord om serien i SVT med Anne Lundberg som programledare, en av mina favoriter. Precis som avsikten med min blogg är serien ett sätt att avdramatisera detta med cancer. Men syftena i serien är desto fler. Jag har tagit med ett utdrag ur beskrivningen av serien:

"Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. "

Jag tycker att de medverkande är helt fantastiska som har valt att vara med. Och programledaren är suverän. Det är ett mod av högsta klass. Men jag kan tyvärr inte hålla med om att serien skulle vara en källa till tröst och stöd för andra i liknande situationer - åtminstone inte för mig. Jag såg på ett avsnitt, nummer två, och orkade inte se färdigt och kommer heller inte att se mer avsnitt. För mig som har en god prognos och inte har andra tankar än att klara detta med Hodgkins med en "klackspark" blev jag deprimerad av serien. Med mina ögon och mitt hjärta såg jag inte serien som någon bekräftelse på att "himlen kan vänta". I själva ordet "himlen" i titeln ser jag en sorg, kanske något förutbestämt. När jag mötte deltagarna såg jag sorgen bakom alla leenden och otroliga uppvisningar på mod. Men jag kan dock inte förstå hur man kan resa till Cap Verde under tre behandlingsfria veckor? Jag skulle aldrig klara av det på mina två behandlingsfria veckor. Med tanke på illamående, fara för att bli infekterad eftersom cytostatika tar ner immunförsvaret till i princip noll.

Däremot håller jag med om att serien kan vara bra för personer som behöver förstå, men inte själva är drabbade.

Behandling Nr 6

Halvtid!

Laddar upp inför dagen i sjukhussängen. Har insett att det inte är någon idé att ha med mat eftersom jag kommer att må illa efter tre timmars dropp. Jag dukar fram min termos med nyponsoppa, min plastlåda med apelsinklyftor, ytterligare en låda med skorpor och så lunchens höjdpunkt, kokt ägg med kaviar och ett par knäckebrödskivor.

Efter dagens giftinsläpp är det bara hälften kvar. Äntligen kan jag börja min nedräkning.

Mr H's nedräkning har ju börjat för längesedan. Och idag går den ännu snabbare. Snart har han krympt till mindre än hälften. Och han börjar bli orolig, så orolig att han ber om nåd. No way, Mister.
.

Men han är nyckfull den jäkeln. Och försöker med sina hämndaktioner. Som i natt. Vaknade av ont i bröstet och hostade. Låg vaken ett par timmar och oroade mig för att det var lunginflammation på väg. Det skulle Mr H gilla eftersom lunginflammation betyder uppehåll i behandlingen så han hinner växa till sig igen.
.

Men det är lugnt. Sköterskan ger mig lugnande besked. Så det är bara för mig att luta mig tillbaka och lyssna på
.
tick, tack, tick, tack
.
Där får du, Mr H!

Blöt och Blåsig Ridtur

Jag hämtar in en blöt häst från hagen. Hon protesterar inte utan följer snällt med till stallet i hopp om att få lite tak över huvudet och kanske något smaskigt att äta. Jag ger henne lite hö att äta medan jag ägnar särskild omsorg åt hennes utseende. Det kommer nämligen en fotograf och ska ta bilder. När hon är sadlad och klar är det dags för mig att hitta något som är lämpligt i det värsta ridväder jag har haft. Full storm och ösregn. Hade jag inte bestämt tid med fotografen, vete sjutton . .

Jag lånar en hellång ridkappa à la westernmodell. Under bär jag en fleecetröja, en scarf, långkalsonger och jeans. På huvudet en ridhjälm i stället för min Stetson hatt. Det är att ta lite väl mycket risker att ha hatt i stormen. Jag ser framför mig hur hatten och frisyren blåser iväg..
.
Men allt fungerar med en Ayla som kanske förstår stundens allvar och lyder mina hjälper. Någorlunda. "Klick" på banan i skritt, trav och galopp, "klick, klick" på ridvägen bort från stallet.
- Detta är väl ett bra väder för dig att rida i, konstaterar fotografen. Då kan du knappast tänka på din sjukdom.

Jag håller med. Mentalt befinner jag mig så långt bort från tankar på Mr H som det är möjligt - i synnerhet när jag och Ayla senare galopperar genom stormen med den långa kappan flaxande för vinden.

Jag ska bevara dagen i mitt minne under behandlingen i morgon. Ett minne som värmer.

Foton ovan: Mats Endermark

PS Mats kallar Ayla för Brunte !!!

Ännu en Måndag

under min sjukskrivning. Stiger upp med föresatsen att dagen måste bli bra. Som i går, då jag trots regn, blåst och kyla hade två underbara timmar på Aylas rygg. Trots tvärstopp vid gamla träbron i vanlig ordning. Och i går var det ännu ”farligare” eftersom ån hade stigit. Okej, jag satt av, ledde tjejen över bron, ledde henne tillbaka, tillbaka igen och så ännu en gång. Sedan satt jag upp och vi red galant över bron.

Sov dåligt i natt, så sitter ovanligt sent vid datorn idag. Faktum är att jag börjar gruva mig för nästa behandling. Och för de dåliga dagarna som tenderar att bli längre för varje gång. Löjligt egentligen. Jag borde vara jätteglad över varje attack på Mr H. Nu när jag vet hur liten och skröplig han har blivit. Nedräkningen har börjat på allvar.

Det är kallt idag. Frostigt på gräset. Men solen är framme. Som gjort för en lång promenad med Foxy. Och i eftermiddag får jag besök. Av en frilansjournalist som fastnat för min blogg. Hon skriver för bland andra Härligt Hemma, Aftonbladet Söndag, Allas, Allers, Hemmets Journal, Året Runt, PS. Jag har inte läst en veckotidning sedan jag var hos en ”vanlig frissa”. Och det var ju ett tag sedan. Jag har ju inte så mycket att komma med nu - i hårväg. I väntsalen på sjukhuset läser jag sällan veckotidningar. De är i regel minst ett år gamla.

Kändis i "byn"

- Jag har läst om dig, säger den kvinnliga expediten i kvarterets Konsumbutik.

Jag ser lite besvärat på henne, men svarar inte.

- Det ser ju bra ut, fortsätter hon och nickar åt håret.

Jag ler lite krampaktigt. Ska detta bli min vardag, tänker jag. Men okej, jag har mig själv att skylla.
- Ja det blir ju en vana, säger jag, fast det är bara tillfälligt, lägger jag till för säkerhets skull, som om det bara gällde en veckas modenyck.

Vi diskuterar mina behandlingar ett tag innan jag tar min korg med champinjoner, apelsiner och bröd och går till kassan.

En Vanlig Dag

Morgonrutin med nya håret
Jag går in i badrummet, tar av mig scarfen och betraktar mig. Och kan konstatera att jag inte är helt skallig, utan har en stubb som ger mig hopp om framtiden. Jag ställer mig under duschen och låter vattnet strila över mig. Min urgamla vana trogen stryker jag händerna över något, som visar sig vara obefintligt hår. Något jag omedelbart blir varse. Fortfarande låst i gamla vanor sträcker jag mig automatiskt efter schampoot – men stoppar min rörelse på halva vägen. Efter duschen sveper jag en handduk runt huvudet, så jag slipper stirra på min bara skalle och stora öron i spegeln.
- De är inte alls stora, säger min man.
- De ser stora ut när jag inte har hår, vidhåller jag och går snabbt in i sovrummet efter nya håret, sprayar det med vatten efter frissans anvisningar, skakar det och byter ut handduken mot håret. Nu har jag fått looken nyduschat hår. Och har snart glömt att jag har nytt hår.

Det är dags för frukost. Jag dricker – nästan med välbehag – en kopp kaffe med varm mjölk. Jag är ju i början av mina bra dagar. Till kaffet tar jag två rostade smörgåsar med smör – ingenting annat.

Faen-klubben och Mr H
Konstaterar att mina torrsprickor på fingrarna ser ut att läkas. Detta är en av Mr H’s små jäkelskap. Min hud är så torr att den lätt spricker och utan vita blodkroppar som hjälper till att hela, tar det lång tid att få en spricka att läkas. Trots att jag smörjer mig flera gånger om dagen. En annan liten jäkelskap är min förkylning som aldrig går över. Den blir inte sämre utan är konstant. Jag har ständigt droppnäsa utomhus. Kanske har med slemhinnorna i näsan att göra.
Så sätter jag mig vid datorn och läser mina mejl. Oops så dyker en chatruta upp med min son.

johan: hej mor
me: Hej gubben så kul att du skriver
johan: ar allt ok med dig
forts i 20 minuter. . .

Denna underbara teknik.

Jag ägnar mig sedan åt att besvara mejl från min stora ”fan-club”, eller med annan stavning ”faen-klubb”, klubben mot fanskapet Mr H. Konstaterar glatt alla sior om Mr H ’s förestående färd till Hades.

”Mr H står ganska ensam i sin hörna. Snart lär han få backa och ramla ur dig helt, helst från hög höjd så han aldrig blir sig själv igen, kanske t o m så att han inte klarar av att komma till någon levande varelse igen!”

”Du tar honom! Du kommer att gå vinnande ur striden och mr H lär få kapitulera totalt!”

”Föreställ dig Mr Hodgkins ännu mer kraftlös. En tandlös gubbe!”

”Ge Mr Hodgkins en utmaning - visa även andra vilken jäkel han är.”

”Kan man börja att räkna ut Mr Hodgkins?”

Foxy-promenad
Foxy har pockat på uppmärksamhet en stund så vi ger oss av. Vi inleder med fotostund i trädgården – med nya håret lätt dolt under pannband. Det jäkliga är att håret bakom pannbandet alltid tenderar att sticka upp.

Foxy och jag tar en rejäl tur i skogen. Jag släpper henne eftersom tjejen nu är jätteduktig på inkallning. Leker lite agility över några stockar. Foxy – inte jag. Sedan hittar hon något äckligt, förmodligen exkrement från ett rådjur och hon kommer tillbaka stinkande som ... Mr H?
- Dags för ny dusch, madame, grymtar jag bistert.


Resten av dagen, med undantag för min goda fiskgratin med champinjoner, bönor, paprika, riven ost och tomat, tillbringar jag till sängs. Först med Ken Folletts dryga, nyutkomna ”World Without End” (1 237 sidor) och därefter med John Blund.






.

Dödsdom över Mr H

Jag och min Doktor
- Det finns ingen mer aktivitet, säger doktorn. Du behöver inte åka till Uppsala mer. Sista PET röntgen i Uppsala visar att all sjuklig aktivitet i lymfkörtlarna har upphört. Och sista datortomografin visar att lymfkörtlarna har minskat till hälften, så du behöver inte mer än max sex kurer.

Detta betyder tolv behandlingar. Det återstår sju. Snart har jag kämpat mig uppför halva backen. Med Mr H som en allt lättare medpassagerare.

Doktorn har mera bra att säga.

- Cytostatikan ger dig också skydd mot eventuellt återfall av bröstcancer.
.

Så bra för sådana som jag.

.

Känn dig besegrad, Mr H!
Mr H har alltså krympt till halva sin storlek. Och är så svag att han inte orkar ställa till med något mer allvarligt. Kanske det onda i magen är hans dödsryckningar.

Nu har du ingen chans, Mister. Du kan lika gärna känna dig besegrad. Av mig. Och min stab. Mina läkare och sköterskor och påhejare.

Resplaner

- Då kan jag resa till våren, säger jag glatt.

- Nej, knappast svarar hon. Inte på tre månader efter all behandling. Så lång rehabilitering kan du behöva. För att din kropp ska hämta sig efter en så tuff behandling.

- Är jag infektionskänslig efteråt? undrar jag medan tankarna på resor växlar in på nya spår.

- Nej, svarar hon.

- Bra, svarar jag och är i tankarna redan på väg till Malaysia.

Jag kan inte föreställa mig att jag skulle vara för trött för att resa till sol och värme. Det viktigaste är att vara friskförklarad och förhoppningsvis ha åtminstone en skyddande hinna av eget hår. Så jag slipper oroa mig över att håret ska ramla av om det blåser eller tar av mig scarfen lite slarvigt.
.

Det är bara när jag rider och har satt fast hjälmen på håret som jag känner mig säker. Men jag kan ju inte gå omkring med ridhjälm överallt. Och absolut inte på en beach i Malaysia.
.

Allvarligt talat

- Livskvalitet och mat har betydelse, medger doktorn.

Så, även om man inte tror det, även om smaklökarna är förgiftade närmare tio dagar efter en behandling, finns det alltid något man kan äta. Man har ju åtminstone tre-fyra dagar då man mår bra igen (gäller mig). Svälter man blir kroppen sjukare och får sämre motståndskraft mot behandling.

Säkraste maten
- lagad, varm mat, inklusive grönsaker. Lagat på råvaror. Frystorkat blev inte så bra.

- rostat eller mic'rat bröd med smör

- skorpor

- nyponté eller soppa
.

Ja, jag vet. Det ser inte mycket ut för världen. Men det funkar. Alla dagar - även de dåliga. Men det finns godis också:

- honungsrom

- kaffelikör från Costa Rica

- keso + glass + hemmagjord sylt

.
PS Jag äter apelsin nu. Så jäkla gott! Kanske en chokladbit till helgen.

En Ny Dag

Jäkla fight
Jag slogs med Mr H i natt. Han försökte sticka upp och tortera mitt underliv. Med sina infernaliska svärdstick. Kan ni se Mr H framför er med ett vässat svärd? Jag snurrade runt, sov i etapper, la’ mig på magen med en kudde under och suckade högt så Bengt skulle bli varse att jag hade ont. Men han sov lugnt och visade inga tecken till att han hörde mig. Kanske jag inte suckade tillräckligt högt?

Men idag mår jag bättre. Smärtan är så gott som borta. Tji fick du Mr H. Ännu ett-noll till mig.


Mer om mat
Jag sitter vid mitt skrivbord och ser ut genom fönstret. På nakna träd, grå himmel, ett stilla regn. Strilandet bildar små ringar på vattenpölarna, där enstaka ruttna löv ännu vittnar om forna lummiga dagar. Som gjort för en omslagsbild till Francoise Sagans ”Bonjour Tristesse”. Men jag trivs. Jag välkomnar inte någon jäkla ”tristesse”. Så skönt att sitta här klädd i min fleecetröja och fleecesockor och bara skriva. Till toner av Johnny Cash. Faktum är att jag skriver bättre när jag lyssnar på honom.

Så många bekymrar sig över min mathållning. Här är några av kommentarerna:
- Självklart ska du inte mata Mr H! Svält ihjäl honom! Förgifta honom! Gör vad du kan!
- Jag funderar på en sak, om nu maten inte smakar bra, kan du äta äcklig mat då utan att det gör något?

Nej, för tusan. Inte matar jag honom. Ju mindre jag äter, desto mindre får givetvis Mr H. Men förgifta honom. Ja, han blir ju förgiftad. Regelbundet. Var fjortonde dag. Även om han försöker sticka upp ibland. Och så detta med att äta äcklig mat. Visst kan jag äta äcklig mat, men det är så förbaskat äckligt, så jag gör det inte. Om ni förstår tankekullerbyttan.

Men idag kunde jag äta min youghurt igen. Tillsammans med müsli och farinsocker och ingefära. Ska försöka mig på en apelsin senare idag. Bengt är ute på jakt efter lagrad ost jag kan smälta till min kvällsmacka. Jag har upptäckt en jättegod dessert, som funkar. Lite vaniljglass av den gammaldags sorten tillsammans med min egen bigaråsylt och keso.

Till lunchen funderar jag på att göra morotsbiffar med kikärter. Jag tror stenhårt på att min kropp mår bättre av så nyttig mat som möjligt. Och om min kropp mår bättre, mår Mr H så mycket sämre.

Min egen onkolog
ska jag besöka i eftermiddag. Första gången vi träffas efter över två månader. Jag ser fram emot att höra resultatet av PET-röntgen i Uppsala. Så jag vet hur mycket som är kvar av benranglet Mr H. Och hur vi ska sätta in fortsatta anfall.

Mer om besöket senare . . .

Mat är gott!

Operatoner
Sköna toner från Mozarts ”Trollflöjten” genljuder i vårt hem. Melodin är hämtad ur ”Nattens Drottning” med en något annorlunda tolkning av texten.

- Mat är äckligt, sjunger jag lätt falskt
- Mat är gott, sjunger Bengt som svar

Faktum är att min aptit minskar alltmer. Smaken reduceras och det jag trodde jag kunde äta är äckligt. 'Suck' när jag tänker på mild vegetarisk youghurt, ost, kantareller, sallad, apelsin och choklad. Fisksoppa går inte längre. Åtminstone inte den frystorkade pulverblandningen, som har en bismak. Men det finns mat som ändå fungerar.

- Kokta och wookade grönsaker
- Lagad mat; kött såväl som fisk
- Äggrätter
- Nyponsoppa, mer eller mindre utspädd
- Kardemummaskorpor
- Rostat bröd med smör
- Möjligen lagrad ost, smält i mikrovågsugnen
- Ananas
- Melon, men inte för mycket

Svältkur, Mr H
Jag tröstar mig med att om jag inte kan äta så mycket, så blir det desto värre för Mr H. Inte många rester i hans utmärglade mage. Om han överhuvudtaget får i sig något. Sjuk och darrig som han är.

Jag upprepar mitt slagord: - Död på dig, Mr H

Ny frisyr
Besöker min frissa på Idun för att göra mitt nya hår lite mer mitt-eget. Hon tunnar av, ger goda råd och uppmanar mig att i fortsättningen lämna scarfen hemma. Jag hör och lyder och får snart tillfälle att testa håret. Jag möter en arbetskamrat utanför apoteket. Hon stirrar på mig, ler spontant och utbrister.

- Vad snygg du är!

Så slår det mig att Josefins pojkvän Thomas kanske inte passar i mitt nyfriserade hår. Och jag som har lovat honom håret i present när Mr H är förpassad till evigheten. Vi får pröva när vi ses om ett par veckor. (Inte jag och Mr H förstås, utan jag och Thomas)

En skön söndagsförmiddag

Vi skrittar långsamt på stigen genom skogen. Utan oro för jägare och skenande älgar i panik. En fröjd att bara sitta och gunga med, steg för steg och sakta nynna på en gammal countrysång jag lärde mig under ett år på en boskapsranch i Australien för så otroligt länge sedan.

”In the grey frosty dawn
every cold winter mor’n
rode a lad full of life enjoy…”

Det känns nästan andaktsfullt att vara helt ensam i skogen. Vi passerar vinternakna träd, frodiga granar, vitmossiga stubbar, halvruttna nedfallna träd, vattniga diken. Och plötsligt är vi ute på ett fält där jakttornen nu står övergivna. Vi tar vägen mot vad ranchen kallar ”galoppladan”. På väg dit pratar vi med några islandshästar, som nyfiket springer fram för att hälsa på Ayla. Snart har vi en lång, öde grusväg kvar. Som gjord för en avslutande härlig galopp innan vi åter nalkas ranchen i Ulfsby.

Om jag tänkte på Mr H under tiden? Vem är det?

Nu får det vara nog!

En deppig dag
Tråkigt väder, mått illa och inte ens promenaden med Foxy hjälpte. Den jäkla Mr H tog ledningen.

Men...nu är det nog. Nu tar jag över igen. Jag stärker mig med ett glas honungsrom från Kanarieöarna, lägger in kyckling för grillning i ugnen och mot mina principer tar jag ännu en mot-illa-mående tablett. Sedan ska vi se en thriller vi hyrt. Kanske jag till och med kan smaka min älsklingschoklad till efterätt.

I morgon är det en ny dag.
Och den nya dagen till ära ska jag tvätta min nya frisyr och få det sträva hårburret att anta en mjukare form, som jag lättare ska forma i stil med mitt gamla hår.

- Men det syns ju inte att det inte är ditt hår, sa' en god vän som kom på besök.

Dessa fantastiska vänner. Mer sånt.






Bengt med mitt nytvättade hår på tork på sin hjässa. Foxy ser beundrande på husse.



.
En underbar kram
Ännu en bra sak att minnas är mitt besök hos min gynekolog igår. Då jag fick en spontan, varm kram av sköterskan. Sådant värmer och gör mig så oerhört glad. Att veta hur många som hejar på mig. Förresten var undersökningen enbart positiv.

Jag känner ingen som skulle ge Mr H en kram. Han måste känna sig oerhört ensam i sin kamp mot alla gifter som jagar honom.

Ha, nu har bollen hamnat på min planhalva igen. Och där ska den stanna.

Vackert solbränd

- Har du varit utomlands?
frågade jag idiotiskt nog en bekant jag träffade i väntrummet till Piccadilly Center första gången jag var där.

Hon log lite generat men innan hon hann svara blev jag uppropad.

Ja, nu skulle jag också kunna få samma fråga. Idag har jag blossande, varma, röda lite svullna kinder -men inte från en hälsosam sol utan från giftintaget igår. Har utökat min sminkning, som hittills bestått i att ge färg åt mina försvunna ögonbryn, med att pudra mina röda kinder. Tiden framför spegeln utökas för varje dag.
- Varför tar du inte med dig en spegel när du går ut med Foxy, undrar min man. Ibland slinker det ut en ganska klok kommentar.

Mitt sjukjobb
Kanske någon läsare har fått för sig att jag tillbringar all min sjukledighet med att rida, gå härliga hundpromenader, skriva blogg och läsa spännande romaner? Med en nypensionerad man som sköter städning, matinköp och tvätt. Nja, jag gör ju alla roliga saker. De tråkigare sakerna gör vi faktiskt tillsammans, även om min man gör lite mer än jag och dessutom sköter om bilarna (har än så länge vår gamla Volvo kvar). Ska jag vara ärlig, känner jag mig ibland irriterad över att han tar ansvar för mycket som jag har ansett som mitt. Försöker därför hitta på lite nya saker. Som att möblera om arbetsrummet inför besöket av Värmlands Folkblad. Med lyckat resultat. Det var där intervjun ägde rum med Foxy som intresserad åskådare. Dessutom har jag ett digert jobbschema att följa. Vad sägs om den här perioden? Veckorna 44 - 46.

måndag 27.10 ledig
tisdag 28.10 ledig
onsdag 29.10 resa tur och retur Uppsala universitetssjukhus
torsdag 30.10 sjukhuset för omläggning
fredag 31.10 blodcentralen
lördag/söndag ledig
måndag 3.11 sjukhuset halva dagen för datortomografi
tisdag 4.11 blodcentralen
onsdag 5.11 behandling hela dagen
torsdag 6.11 besök hos min gynekolog
fredag/lördag/söndag ledig
måndag 10.11 besök hos min onkolog
tisdag 11.11 till frissan för att fixa nya håret
onsdag/torsdag ledig
fredag 14.11 sjukhuset för omläggning

Nu stänger jag locket till laptopen. Dags att åka till doktorn. Och samtidigt köpa lite mer nyponpulver. Dags för omslag i dieten några dagar. Lustigt nog har jag fått smak för mycket stark, lagrad ost i stället för den vanliga lite mesiga billigare Goudaosten.

PS!

Senaste nytt från Bengt:






- Om du inte skärper dig drar jag dig i håret!

Bild tagen på besök i Thailand

Behandling Nr 5

Tick, tick, tick
låter det snarare än dropp, dropp, dropp. Giftet (förlåt motgiftet) droppar sakta in i min kropp och in i Mr H:s allt mer utmärglade kropp. För femte gången.

- Vet du, Mr H. Det var någon som kallade dig för doktor. Men ta inte åt dig av den fina titeln. Det finns ju jävulsdoktorer. Eller snarare fanns. Snart kommer du att höra till dem - de som utplånats till evigheten eller snarare till Hades Rike, underjorden. För att försmäktas i eviga lågor. Bevakad av helveteshunden Kerberos har du ingen chans att ta dig upp igen.

Jag är på nytt installerad i eget rum. Med stol som sängbord. Där jag placerar dagens lunch. Inte pizza denna gång utan en nyttig sallad med champinjoner, ost, oliver, sallad, tomater, paprika och gurka. Tillsammans med knäckebröd. Som mellanmål har jag thé och Crisp med ost.

- Det kommer nog sängbord snart, säger "min" sjuksköterska. Nu är det på gång med begagnade möbler från ett sjukhus som ska läggas ner.
- Kan inte landstinget köpa bord på Myrorna eller Gengåvan? undrar jag oskyldigt. Där finns det gott om billiga bord.

Men så lätt går det ju inte för landstinget. Att köpa möbler på Myrorna.

Jag berättar för sköterskan att Värmlands Folkblad besökte mig igår. Med fotograf. De tycker det är en kul grej att jag skriver bloggen med Mr H som huvudperson. Och cytostatikamottagningen (Piccadilly) som den huvudsakliga arenan. Jag börjar så smått känna mig hemma här. Är inte lika löjligt snorkig som i början. Fast det var bara nervositet. Nu har vi blivit goda vänner. Jag och sköterskorna. De känner mig och mina behov. I synnerhet av plats. Jag får välja mellan två enkelrum.

Tick, tick, tick

Heja vita blodkroppar!
- Du har jättebra värden, säger sköterskan. 0,9 i vita blodkroppar. Det normala är runt 0,5 när man får cytostatikabehandling.
- Hur kommer det sig att värdet har stigit? frågar jag.
- Kanske för att du har sovit bättre den här omgången. Annars är det svårt att säga.

Det verkar som om det går vägen. Mina goda celler klarar sig och Mr H klarar sig sämre. Balansen börjar vippa till min fördel.

Dumma kommentarer
Av sin man får man höra det värsta - som man inte alls vill höra. Ibland tänker de inte - eller tror att man kan tåla vad som helst. I går kväll pratade vi om att duscha.
- Ingen stor idé för mig att duscha nu. När jag inte har något hår att tvätta, säger jag lite sorgset.
- Men det kan väl vara bra att schamponera flinten, säger knäppgöken.

Varpå jag exploderar. Han duckar bokstavligen för min ilska (ej handgriplig) och förstår inte. Jag tror inte han kommer att använda ordet flinten mer. Åtminstone inte i min närvaro. Inte för inte som jag kamoflerar min bara hjässa med scarf när jag ska sova.

Tick, tick, tick

Hade så mycket hellre . . .

Jag börjar så smått att må illa. Alltmedan cytostatikan droppar in i mitt blod. Jag tittar ut genom fönstret. Det är blå himmel och skinande solsken. Hade så mycket hellre velat sitta på Aylas rygg. Eller vara nere i vackra Provence. Eller vara tillsammans med min son i Malaysia. Fast han är på semester i Indonesien just nu med flickvännen Ari.
- Du har väl redan börjat kolla billiga flyg till Malaysia, skriver en god vän.

Nej, inte riktigt än. Inte förrän jag får klarsignal om antal kurer. Och så har jag detta med håret.

- Du får fråga om du kan bada i havet med peruken, säger min man som alltid hittar de mest tröstande ord.

.
Foto: Josefin Branzell Bratt
Utanför det gamla huset i Villars

Tick, tack, tick
Mitt illamående blir lite värre. Jag frångår mina vanor och ber om en tablett. Nu börjar metallsmaken att göra sig gällande. Lagom till lunchen. Mitt te smakar pyton, häller ut det och försöker mig på min sallad, men det går trögt. Det går trögt att skriva också. Dags att lägga av för idag. Och bara nollställa sig, lyssna på tickandet, titta på himlen utanför eller tavlan med fåglarna mitt emot sängen

och låta tankarna ramla omkring som de vill, inte fokusera på något särskilt utan bara låta mig föras med - i takt med tick -å - tack - å - tick - å - tack . . . som en tidsmaskin på väg mot min tillfrisknad, mot Mr H:s hädanfärd, mot ett bättre liv och en bättre värld.
.
Kanske valet av den nye "världspresidenten" Barack Obama var en fingervisning om att det finns hopp.

Ännu en Datortomografi

Kontrastvätska - dagens rätt

Så sitter jag i väntrummet på röntgen med min flaska kontrastvätska. Tillsammans med några andra patienter med sina flaskor kontrastvätska. Som vi smuttar ur då och då. Jag har lagt beslag på ett bord med min dator. Mina medpatienter ser på mig lite förstulet, kanske inte så vanligt skriva blogg i väntrummet här. Men här ska jag sitta och smutta i hela två timmar innan jag och Mr H åter möter ljuset i tunneln. Så något vettigt måste jag göra. Veckotidningar står mig upp i halsen.

Lite underlig syn på oss patienter - som om vi var förståndshandikappade - i synnerhet att döma av mötet med kvinnan i receptionen på avdelningen. Kan det bero på mitt nya hår?

- Har du druckit kontrastvätska förut? undrar hon.

- Ja, svarar jag.

- Vet du hur man dricker?

- Ja, jag vet hur man dricker. Det har hänt att jag har druckit förut.

.

Att kamma sig eller det?

Mitt gamla hår
Nu är det gjort. Mitt gamla hår är borta. Jag gav Bengt förtroendet att kapa av resterna. Efteråt ser jag mig i spegeln. Och hajar till. Jag ser för jävlig ut. Lite stubb sticker upp ur min i det närmaste hårlösa hjässa. Öronen ser ut som stora trollöron. Dessutom har mina ögonbryn i det närmaste försvunnit. Fattas bara en randig fångdräkt och en gaskammare om hörnet. Hemska associationer men för mig är de verkliga.

Mitt nya hår
Snabbt tar jag fram peruken, som jag hädanefter inte kommer att kalla peruk. Det låter alltför konstlat, opersonligt. I stället får det heta ”mitt nya hår”. Ingenting annat. Då är det mitt hår, mitt eget hår och inte någon konstprodukt. Nästa steg är att spraya det med vatten enligt frisörens rekommendationer, ta på sig det, kamma (inte "det" – utan kamma "mig"). Det är för långt i luggen och nacken så jag klipper lite försiktigt. Sedan kollar jag igen. Kammar lite mer. Håret ser för högt ut, lite för tjockt, jag känner inte igen mig. Jag sprayar mer vatten och kammar ner det. Pricken på i-et är en snygg scarf, som jag binder om. Anledningen till scarfen är att jag vänjer mig vid min nya look – eftersom jag de senaste dagarna använt mig av scarves. Och dessutom vill jag vänja andra lite försiktigt. Tänker ringa min ”nya-hår-frissa” på Idun och be henne tunna ut det håret lite. Jag har gett mig sjutton på att bli vän med mitt hår – att känna att detta är jag, att det hör till mig. Därför kommer jag att använda håret så mycket som möjligt hemma också. Annars blir det som en mössa jag bara sätter på mig när jag går ut.

Jag har fått ett nytt hatobjekt förutom Mr H och Piccadilly. Min kala skalle. Därför sover jag med en scarf. Jag kan helt enkelt inte se mig helt barskallad. Och vill inte att någon annan ska mig så heller. Då spelar det inte någon roll hur vacker jag är inombords, hur vackra mina ögon är eller hur vackert jag ler. Detta är inte jag.

Nedräkning
Men jag har kommit över en viktig tröskel. Och det bästa är att jag inte behöver fundera på håret mer. Det är gjort. Framåt marsch till nästa milstolpe. Alltmedan Mr H skrumpnar, tappar sina tänder och sitt hår. Ha, den jäkeln får inget nytt hår. Han får stå ut med sin bara skalle tills han går hädan. Nedräkningen har börjat.

Tog en skön ridtur
i söndagssolen och alla dystra tankar på bara skallar försvann. Nu ska jag inte tänka på det mer.











Första ridturen med mitt nya hår under ridhjälmen.