27 november 2008

Proppar och Wallenberg

Lungpropp?
Igår tillbringade jag en heldag på sjukhuset. Och Bengt tillbringade en heldag med att leta efter mig eftersom jag hade glömt min mobil.

Jag hade en tid på förmiddagen på cytostatikamottagningen för omläggning av Piccadilly. I väntrummet satt en lite äldre dam med silvrigt hår, vackert sminkad, rosa läppstift och en rosa scarf i färg med läppstiftet. Jag misstänkte att hennes hår var en peruk. Hon log så vänligt och nickade åt mig. Som om vi hade setts förut. Jag minns inte. Men vi i Piccadillyföreningen känner en gemenskap med varandra – och ett litet leende betyder så mycket.

Jag nämnde för ”min” sjuksköterska att jag under ett par veckor hade haft ont i bröstet, ont när jag tog en djupandning och lätt blev andfådd.
- Du blir som tröttast en vecka efter behandling, förklarade hon. Då är de vita blodkropparna som lägst.

Men hon tog tag i min oro och kontaktade ”min” läkare. Som faktiskt hade tid att träffa mig på onkologimottagningen. Så långt hade jag min man i släptåg. Läkaren undersökte mig och uttryckte farhågan att det skulle kunna vara en propp i lungan. Som kan orsakas av ett främmande föremål, det vill säga picc-line.
- Måste jag ligga kvar då, frågade jag oroligt.
- Nej, du behöver blodförtunnande medicin, svarade hon.

Hon skickade mig till röntgen på en akutremiss. Vilket ska betyda att jag ska få komma in ganska så omedelbart. Letade först efter min man på mottagningen. Putz Weg. Personalen var på lunch. Ingen att lämna meddelande till. Jag skrev en lapp med stora bokstäver.

Bengt Olsson
Jag är på röntgen. Gå dit.
Karin

Och placerade lappen upprätt, lutad mot en skål på ett litet bord man passerar när man går in på mottagningen. En normal person skulle inte kunna missa lappen.

På röntgenreceptionen frågade jag för säkerhets skull om jag skulle få komma in på en gång.
- Ja, sa’ hon.

Vilket uppenbarligen skulle innebära efter en och en halv timme. Men det var inte röntgensköterskornas fel. De jobbade ”häcken av sig”. Var snarare receptionen som hade lite dålig koll. I synnerhet som jag återvände dit med min undran om vad som menas med akutremiss.

- Jag hörde på nyheterna att ni måste jobba kvällar också för att hinna med, sa’ jag till röntgensköterskan när jag äntligen hade blivit uppropad. Då måste ni vara jätteglada över att landstinget vill ta bort 300 anställda inom vården. För att effektivisera.

Hon skrattade bittert.
- Jag undrar hur de har tänkt sig med det nya huset de bygger. Med all splitterny utrustning. Vem ska sköta den?

Jag hittade en telefon och ringde hem. Inget svar. Ringde ner till onkologmottagningen och bad dem kolla om en skäggig medelålders man som lystrade till Bengt Olsson satt där. Där fanns inte någon, som passade in på beskrivningen.
- Men jag skrev ju en lapp.
- Ja, den såg vi. Den fanns på bordet.

Jag fick en kanyl i armvristen, kontrastmedel och fick ännu en gång besöka tunneln. Ringde sedan hem för att kolla om Bengt åkt hem. Inget svar. Gick ner till onkologmottagningen. Fick låna en telefon. Inget svar. Sprang runt i sjukhuskorridoren och letade. Ingen Bengt. Tillbaka till onkologmottagningen, där jag fick det jättebra beskedet att jag inte hade något fel på lungorna. Då återstod min misstanke, som doktorn delvis bekräftat, att behandlingen påverkade musklerna. Och jag har ju muskler i bröstkorgen. Som förmodligen har det lite jobbigare nu. Men frid och fröjd. Jag får helt enkelt ta det lite lugnare. Och be Ayla att vara lite lydigare.

Jag tog farväl och traskade mot utgången, trött och grinig. I synnerhet som jag nu var inriktad på att ta bussen hem. Och där satt han på en bänk och såg sig oroligt omkring.
- Såg du inte lappen? frågade jag.
- Vilken lapp? Nej, jag såg inte lappen. Jag tittade inte efter någon lapp.

Har detta månne med könet att göra?

Ännu en propp?
Tack, snälla familjen Wallenberg!
för att ni låter cancerforskningen få lite anslag ur Knut och Alice Stiftelse. Utan att det drabbar er ekonomi alltför hårt. Universitetssjukhuset i Lund som driver en hård kamp mot cancer, bland cancerformerna min lymfos, hade sökt 50 mkr i forskningsmedel och fick 25 mkr. Men det var väl vackert så. Bröderna och kusinen Marcus, Peter och Jacob måste ju ha en bra lön för att de sköter stiftelsen så bra. Och ett arvode på 8 mkr per person är de väl värda? Det är ju marknadsmässig lön. Som "guldpojkarna" plockar ur stiftelsen.

Även om Knut och Alice en gång skrev in i stiftelsens stadgar att pengarna inte tillhör familjen utan är en gåva till samhället, för främst vetenskaplig forskning, bland annat forskning av en av våra stora folksjukdomar, cancer.

Porträttparad ..
... bland Gudar och Demoner . . .

5 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Vi såg också programmet om Wallenberg och fonderna. Tycker det är stöld. Och 8 miljoner extra för att sköta en fond som ska skötas ideellt och gratis när man DESSUTOM har x antal miljoner per år från andra uppdrag samt X antal miljoner i förmögenhet är ett HÅN. Det värsta är att dessa snyltare stoltserar som om de var de sanna välgörarna.

27.11.08  
Blogger Inger F sa...

Skönt att dina diverse strapatser inte tar glöden ur dig beträffande samhällsengagemang! Kramar från en sån där landstingsanställd,
//Inger

27.11.08  
Blogger Yvonne sa...

Men om någon Wallenbergare får cancer så ska du få se att då finns det resurser...

28.11.08  
Anonymous Anonym sa...

Jepp - guldgossar ser alltid till att ta hand om sig själva. Men jag är glad att stiftelsepengar ändå räckt till att skicka Mr H dit han hör hemma. Fast kanske fler demoner kunde tillintetgöras om stiftelsepengarna fick vara ifred? För att användas till vad de är ämnade till.

29.11.08  
Anonymous Anonym sa...

Hej,
Vi vill bara säga att vi läser din blogg och att vi tänker på er!
/Håkan, Linda och Oskar

1.12.08  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida