Full Dos! 2.9

Goddag, finns det någon doktor här?

Jag hade noga framfört för doktor nr 1 att jag inte inte vill ha någon omsättning av onkologer. Mot bakgrund av dåliga erfarenheter från min bröstcancerperiod. Samma krav ställer jag nu på onkologmottagningen. Samtidigt som jag ber dem notera vilken onkolog jag INTE ville ha.

Jag får en kallelse från en överläkare på onkologmottagningen.
”Ta med en anhörig” står det i kallelsen. Tycker mig ha läst liknande rad tidigare.

Jag kollar doktorn på nätet. Jag känner mig lugn över hennes goda betyg. Men ... ett par dagar senare får jag beskedet att hon är sjuk. Och ersatt av en yngre kvinnlig onkolog. Jag kollar henne på nätet. Hon är ju bara ett år äldre än min son och inte ens överläkare. Och har inte ens hunnit få några poäng. Protest!

- Vet hon något om Hodgkin? frågar jag onkologmottagningen. – Jag vill ha en erfaren doktor! (Så det så!)
- Ja, men då måste du vänta.

Och vänta vill jag inte . . .




Sida vid sida
- denna gång hos doktorn



Pest eller kolera
Vi infinner oss hos doktorn. Som väcker min beundran. Och förtroende. En värdig motståndare till Mr Hodgkin.
- Hodgkin har en god prognos, säger hon. Sjukdomen kan bero på strålningen efter din bröstcancer.

Varför sa' de inget om det tidigare? Snacka om att välja mellan pest och kolera.

- Vår order från Uppsala är ”full dos”, fortsätter doktorn. Och det betyder minst sex månaders cytostatika. Du kan inte behandlas med strålning, eftersom du redan har behandlats med strålning i den regionen (anm. thoraxregionen).

Doktorn redogör för de olika kurerna, vad jag ska tänka på, hur jag ska leva, akta mig för att få infektioner, inte få feber, ringa onkologavdelningen om jag blir sjuk. Men jag stänger av och låter Bengt sköta lyssnandet. Jag har flugit iväg till ett hörn av rummet. Där sitter jag ihopkurad och tittar ner på doktorn, patienten och hennes man. Och skuggan av Mr Hodgkin.
- Bara tolv patienter i Värmland har din form av lymfos, hör jag doktorn säga.

Ska man vara stolt över det – eller?

- Kan jag åka på släktträff i Provence den 19 september? frågar jag.
- Tveksamt, svarar hon. Du kommer att vara trött efter en behandling.

Vi lämnar sjukhuset – jag fast besluten att resa till Provence. Vi har ju planerat träffen i ett par år. Inte ska en liten skit som Mr Hodgkin få hindra mig.

Uppsala Akademiska Sjukhus 28.8

Var är nukleära avdelningen?

Jag traskar förbi byggnad efter byggnad. Och letar efter nummer 78 - tror jag det var? Nukleära avdelningen. Först när jag passerat så gott som hela sjukhusområdet upptäcker jag den. Och mycket riktigt. Det står faktiskt nukleära avdelningen. Jag ser stridsspetsarna framför mig. Riktade mot Mr Hodgkin.

”No big deal!” En spruta i armen för att fylla mina ådror (min ådra?) med kontrastvätska. Inga litrar med vatten här inte. Och sedan vänta en timme i eget rum innan jag kommer in i själva PET-rummet. Här följer samma procedur som vid datortomografin. Utom att det tar så mycket längre tid. De frågar faktiskt om jag har metall i bh:n, så jag slipper plocka av mig min metallösa bh i onödan. Jag tar mig en åktur i PET-apparaten. Fram- och tillbaka. Fram- och tillbaka. Starkt ljus – skugga. Om och om igen...



Det du – Mr Hodgkin,
din plats i solen!

Onkologen nästa! 12.8

Jag vaknar upp

efter vävnadsprovet den 6 augusti.
Där fick du, nu har de börjat skära i dig, Mr Hodgkin!

- Jag har skickat remissen till en onkolog, säger doktorn när han ringer. Jag vill vara kvar hos honom. Inte hamna hos en ny doktor. Som är en onkolog. Inte hematolog, ”blodläkare” som min doktor först trodde. Hematolog låter lite trevligare – inte så farligt.

Jag letar efter telefonnumret på onkologmottagningen. Som inte finns på landstingets hemsida. Vad fa’n! Jag ringer till webredaktören och frågar varför de inte har med ett så viktigt telefonnummer? Han ber om ursäkt och tackar för samtalet. Ett par minuter senare är numret med. Och jag ringer.
- Ja, vi har fått remissen och har en remissomgång om ett par dagar.

Jag ringer efter ett par dagar. Och får besked om min nya doktor. Jag går in på internet och kollar vilket betyg hon har fått av patienterna. Ja, man kan faktiskt göra det. Synd att man inte kan kolla vilket betyg Mr Hodgkin har fått.

Ett par dagar senare ringer onkologmottagningen. Jag ska till Uppsala på en PET- undersökning.
- Vad är det?
- Ja, jag vet inte riktigt. Något på en nukleär avdelning.

I min ordbok betyder nukleär kärnvapen. Som jag kämpade emot under mitt engagemang i fredsrörelsen en gång i tiden. Min vana trogen går jag in på internet och får veta att PET-undersökning är en mer avancerad form av datortomografi, en mycket dyr undersökning. Skönt att de vill kosta på mig det.

En Bra Prognos! 24.7

- Du har Hodgkins sjukdom,

säger doktor nr 1, som nu är tillbaka från sin semester.
- Ja, jag vet, säger jag. Jag har läst om det på internet. Nu kan till och med 70-åringar botas.

Vi ler tillsammans, doktorn och jag. Han är en av de få doktorer jag har lärt mig lita på. Jag får klart för mig att mina drabbade lymfkörtlar befinner sig i thoraxregionen (bröstregionen) och mellan lungspetsarna.

- Det är bra att det är så begränsat, fortsätter doktorn. Men jag vill vara helt säker. Vi ska ta ett vävnadsprov. Du får en akuttid på operation nästa vecka. Det passar ju bra att ta provet i den knölen du har.
Nu ska du få din jävel, tänker jag. Skär i honom bara.
-Ta så mycket som möjligt av knölen, säger jag. Ha, nu kan du ta dig i häcken, Mr Hodgkin!

Innan jag går, ser doktorn allvarligt på mig och säger.
- Det är en bra prognos på Hodgkin. Det hade varit värre om din sjukdom hade varit en följd av din bröstcancer. Du kommer att få behandling.
- Vaddå för behandling?
- Strålning eller cytostatika.

När jag sitter i bilen får jag en löjlig gråtattack och ringer till mina bästa vänner. Se’n känns det bra igen. Och jag känner mig som en hjältinna, färdig att gå i strid med Mr Jekyll/alias Mr Hodgkin. Kom igen, bara!

Ljus över Mr Hodgkin 17.7

Full fart på doktorerna

Inte långt efter mitt besök hos doktorn får röntgenavdelningen en remiss. De vill ta en titt på min Mr Hodgkin. Men innan jag hinner dit börjar han jävlas. Med en svullen körtel på min hittills friska sida av halsen. Jag får feber och svettas. Klart man blir förbannad. Och vill hämnas. Jag stoppar i mig magnecyl och det gillar han inte. Svullnaden och febern går ner.

Vi sneglar på varandra, de två andra patienterna och jag som sitter och väntar på vår datortomografi. Våra stora plastflaskor med vatten står bredvid oss. Vi har två timmar på oss att dricka upp vattnet. Och innan dess har vi redan druckit en hel liter vatten hemma. Vi turas om att springa på toa. Jag som hatar offentliga toaletter. Antingen sitter jag på huk, eller torkar toalettringen med en pappershandduk som jag tvålat in. – Undrar om någon av de andra också har fått besök av Hodgkin, tänker jag.

Det blir min tur.
- Ta av dig behån säger sköterskan.
Jag tar lydigt av mig behån. Och sedan får jag ta på mig min tröja igen, utan bh under. Jag förstår inte riktigt varför.
- Varför ska jag ta av mig behån, frågar jag.
- Du kan inte ha någonting på dig med metall i, förklarar sköterskan
- Men jag har ingen metall på min bh.
- Jaså, jaha, ja då behöver du ju inte ta av den.

Men jag tar inte på den igen, utan lägger mig snällt på britsen, startklar att fara in i ljustunneln. Innan jag drar iväg, ber sköterskan mig att dra ner jeansen till knäna.
- Trosorna med? frågar jag.
- Nej, bara jeansen eftersom dragkedjan är av metall.

Tänk om jag haft mysbyxor på mig, utan metalldragkedja. Skulle hon bett mig dra ned dem ändå?

Resan i tunneln gick bra. Jag hoppas de har koll på vad Mr Hodgkin har hittat på i min kropp nu.

Mr Hodgkin, I presume ...23.6

Sommar, sol och stugan väntar.

Ja, i alla fall sommar och stugan. Med solen var det inte så mycket bevänt. Men det känns bra ändå. Jag känner mig trygg i tanken att allt kommer att ordna sig med knölen. Jag är väl omhändertagen.

Vi packar in oss, mormor och lilla valpen Foxy och drar iväg till stugan i Dalsland för att fira midsommar. Vi har några trevliga dagar trots att mormor snubblar på kompostgrinden vi har ställt mot hennes rum för att inte Foxy skall kila in till henne och kissa på mattan.

Jag vet vem knölen är!

Snart sitter jag i väntrummet på kirurgmottagningen igen. Men inte helt utan att ha förberett mig. Jag har nämligen läst på. Och vet vad det är för fel på mig. Jag vet vem knölen är. Jag har läst om honom på internet. Han heter Hodgkin, närmare bestämt Thomas Hodgkin. Och föddes 1832. Det är han som har börjat ta herraväldet över min kropp, den jäkeln. Vi är inte så många som träffat på honom och de flesta är bra mycket yngre än mig; mellan 20 och 40 år. Jag borde känna mig hedrad över Mr Hodgkins intresse av mig. I min ålder. Men symptomen stämmer. Nattsvettningar, viktminskning, trötthet, svullnad vid nyckelbenet. Det finns mer att läsa på http://sv.wikipedia.org/wiki/Hodgkins_lymfom

- Det är väl Hodgkins desease, frågar jag doktorn medan hon förbereder nya nål-prov-stick i knölen. Jag känner mig stolt över att jag vet.
- Ja, det verkar så, säger hon, lite förvånad över att jag känner till det. Kanske är hon besviken över att det inte var hon som berättade för mig vad jag hade för diagnos.

Hon sticker mig i knölen ett antal gånger. Stick den jäveln bara, tänker jag.

Jag lämnar sjukhuset med nya direktiv om ett femtiotal nya blodprov jag ska ta.

Doktorn och Knölen 12.6

Solbränd och i fysisk fin kondition

sitter jag mittemot min läkare på kirurgmottagningen. Jag har knappt haft en tanke på den löjliga lilla knölen. Det är ju inget annat fel på mig.
- Det var ett konstigt brev du skickade, säger han.
- Ja, jag var ju tvungen att skriva ett mejl till min kompis. För vidarebefordran till dig. Och på datorn i Borneo finns det inga å, ä och ö, svarar jag.

Samtidigt känner jag mig lite dum över dramatiken. När jag inte är sjuk. Jag sträcker mina solbrända ben framför mig och väntar på att snart få klarsignal att gå hem till vovve, trädgård och man.

- Jaha, då ska vi se på dig, säger doktorn.Och börjar sin undersökning, klämmer på knöleländet, sticker sprutor i den för att suga upp prover. Det börjar göra lite ont, men han vill vara säker och sticker några gånger till. Därefter är det dags för ett litet samtal. Och den gode doktorn ser allvarlig ut.

- Det har ingenting med operationen av sköldkörteln att göra.
Och åsyftar min giftstruma för åtta år sedan.
- Vi får avvakta proverna, fortsätter han.
- Är det cancer? frågar jag och väntar mig ett nekande svar. Som jag inte får.
- Jag kan inte säga någonting nu. Vi måste vänta på proverna.

Jag får en ny tid med en kollega eftersom doktorn ska på semester. Men kollegan känner jag redan väl. Det var hon som opererade mig för bröstcancer för sju år sedan. Egentligen är det här inte klokt. Jag kan inte ha någon ny allvarlig sjukdom. Finns det ingen statistik på sån’t här. Medeltalet för sjukdomar för olika kategorier bland befolkningen. Varför görs ingen utredning?

Med mig i bagaget är anvisningar på ett femtiotal blodprover jag ska ta före nästa besök.

Jag lämnar doktorn betydligt allvarligare och med mera jag-är-sjuk-känsla än när jag kom dit.

Borneo och Malaysia, 2-28.5

Löjlig oro!

Jag förtränger närvaron av det skrämmande, främmande väsen som fick mig i en sådan panik. Jag mår bra, solen värmer, havet är ljummet. Kilometerlånga stränder bjuder på en härlig galopp. Orangutanger och vildmarken väntar. Hur kan man då ens tänka på att man skulle vara sjuk. När jag bara har en liten knasig knöl. Som inte ens märks och nästan inte känns. Åtminstone inte med min nya vrida nacken-metod.

Nej, vi semestrar färdigt i Borneo och fortsätter till sonen som jobbar på dykcenter på en solig ö utanför Malaysias kust. Fyllda av sol- och äventyrsenergi hjälper vi sonen och hans flickvän Ari med att sköta det basala i deras dykcenter. Rensa ogräs, sopa, kratta, servera, diska . . . Fast ibland dyker den lille jäveln upp som ännu inte har fått något namn. Kommer du att kunna resa hit nästa år? Lever du då? Jag skäller på mig själv för mina löjliga tankar, som jag inte ens skulle ha kunnat säga högt.

Cursing, Borneo 4.5

- Vad är det för en knöl?

frågar jag min man på vår semesterresa i Borneo i maj. Vi har tillbringat vår första natt i Cushing i Sarawak och sitter i en båt på väg till en nationalpark. Lyckan skulle vara fullständig. Det är andra dagen på vår efterlängtade äventyrsresa. Jag har just kollat att mitt läderhalsband med min lilla chilenska solensymbol sitter rätt. Och upptäcker en hård knöl intill ena nyckelbenet.
- Det är ingenting, säger han.
- Det kanske är cancer, säger jag i hopp om att bli emotsagd.
- Nej, ingen chans. Man kan inte ha cancer där. Det har jag aldrig hört talas om.

Jag känner mig lättad. Under ett par timmar. Så dyker oron upp igen. Min oro släpper inte. Mina händer vandrar ständigt upp till knölen och för varje gång hoppas jag att den har försvunnit. Vilket den givetvis inte har. Jag försöker vrida på halsen så den inte känns och inbillar mig att det inte är något farligt. För när jag vrider snett bakåt så känner jag den inte. Men eftersom jag alltid vill ha kontroll över mitt liv, mejlar jag min bästa vän och ber henne skicka ett separat mejl som brev till en läkare jag har förtroende för. Därefter har jag semester. Jag har gjort vad jag kan och bestämmer mig för att det inte är något farligt. Och skulle det vara något farligt så hjälper min doktor mig. Så frisk som jag känner mig kan det ju inte vara någonting.