En Vanlig Dag

Morgonrutin med nya håret
Jag går in i badrummet, tar av mig scarfen och betraktar mig. Och kan konstatera att jag inte är helt skallig, utan har en stubb som ger mig hopp om framtiden. Jag ställer mig under duschen och låter vattnet strila över mig. Min urgamla vana trogen stryker jag händerna över något, som visar sig vara obefintligt hår. Något jag omedelbart blir varse. Fortfarande låst i gamla vanor sträcker jag mig automatiskt efter schampoot – men stoppar min rörelse på halva vägen. Efter duschen sveper jag en handduk runt huvudet, så jag slipper stirra på min bara skalle och stora öron i spegeln.
- De är inte alls stora, säger min man.
- De ser stora ut när jag inte har hår, vidhåller jag och går snabbt in i sovrummet efter nya håret, sprayar det med vatten efter frissans anvisningar, skakar det och byter ut handduken mot håret. Nu har jag fått looken nyduschat hår. Och har snart glömt att jag har nytt hår.

Det är dags för frukost. Jag dricker – nästan med välbehag – en kopp kaffe med varm mjölk. Jag är ju i början av mina bra dagar. Till kaffet tar jag två rostade smörgåsar med smör – ingenting annat.

Faen-klubben och Mr H
Konstaterar att mina torrsprickor på fingrarna ser ut att läkas. Detta är en av Mr H’s små jäkelskap. Min hud är så torr att den lätt spricker och utan vita blodkroppar som hjälper till att hela, tar det lång tid att få en spricka att läkas. Trots att jag smörjer mig flera gånger om dagen. En annan liten jäkelskap är min förkylning som aldrig går över. Den blir inte sämre utan är konstant. Jag har ständigt droppnäsa utomhus. Kanske har med slemhinnorna i näsan att göra.
Så sätter jag mig vid datorn och läser mina mejl. Oops så dyker en chatruta upp med min son.

johan: hej mor
me: Hej gubben så kul att du skriver
johan: ar allt ok med dig
forts i 20 minuter. . .

Denna underbara teknik.

Jag ägnar mig sedan åt att besvara mejl från min stora ”fan-club”, eller med annan stavning ”faen-klubb”, klubben mot fanskapet Mr H. Konstaterar glatt alla sior om Mr H ’s förestående färd till Hades.

”Mr H står ganska ensam i sin hörna. Snart lär han få backa och ramla ur dig helt, helst från hög höjd så han aldrig blir sig själv igen, kanske t o m så att han inte klarar av att komma till någon levande varelse igen!”

”Du tar honom! Du kommer att gå vinnande ur striden och mr H lär få kapitulera totalt!”

”Föreställ dig Mr Hodgkins ännu mer kraftlös. En tandlös gubbe!”

”Ge Mr Hodgkins en utmaning - visa även andra vilken jäkel han är.”

”Kan man börja att räkna ut Mr Hodgkins?”

Foxy-promenad
Foxy har pockat på uppmärksamhet en stund så vi ger oss av. Vi inleder med fotostund i trädgården – med nya håret lätt dolt under pannband. Det jäkliga är att håret bakom pannbandet alltid tenderar att sticka upp.

Foxy och jag tar en rejäl tur i skogen. Jag släpper henne eftersom tjejen nu är jätteduktig på inkallning. Leker lite agility över några stockar. Foxy – inte jag. Sedan hittar hon något äckligt, förmodligen exkrement från ett rådjur och hon kommer tillbaka stinkande som ... Mr H?
- Dags för ny dusch, madame, grymtar jag bistert.


Resten av dagen, med undantag för min goda fiskgratin med champinjoner, bönor, paprika, riven ost och tomat, tillbringar jag till sängs. Först med Ken Folletts dryga, nyutkomna ”World Without End” (1 237 sidor) och därefter med John Blund.






.