Gott Nytt År!

Med rimfrost på mulen. . .
Sista dagen på året tillbringar jag tillsammans med Ayla. Trots närmare tio minusgrader. Jag lyckas ta mig upp i sadeln klädd som en nordpolenfarare i täckbyxor, täckjacka, kraftiga kängor, halsduk och tjocka handskar. Och får njuta av en frisk ridtur med en kall sol som lyser upp träd och buskar, vackert dekorerade med rimfrost. Vi tar det lugnt, bara njuter av att skritta fram i vinterlandskapet. Givetvis med ett par sköna galopper över ett par åkrar. Ayla frustar otåligt när jag saktar ned. Hon är till sin fördel idag, med mulen täckt av rimfrost. Min egen "mule" är täckt av en tjock halsduk. Jag lyckas ändå få fram kameran för att ta ett par bilder som minne av en underbar dag, den sista dagen året 2008.

Nyårssupé med mormor
Vi ska ta det lugnt i kväll. Nyårsafton firar vi med lilla mamma. Vi tar med oss vår packning bestående av champagne, biff, pommes, sallad och mandeltårta och lagar till supén i mammas kök.

Gott Nytt År!

önskar jag alla mina vänner, medpatienter, släktingar och eventuell sjukhuspersonal som har hittat till min blogg. Låt oss hoppas på ett 2009 som är fritt från små vidriga Hodgkingubbar och andra liknande monster.

Mr H, julkrock och nya aktivitetsplaner

Mr H gör sig påmind - i all blygsamhet
Vädret har blivit allt kallare. Något som tyvärr gör Mr H påmind. Eller snarare vad han har ställt till med. När jag promenerar i det kyliga vädret kan jag få svårt att andas, blir snabbt trött och näsdroppandet får ökad fart. Det kyliga vädret tvingar mig dessutom att bära mössa. Och att sätta en mössa ovanpå min nya frisyr kan medföra problem. Hela huvudgarnityret kan lätt lyfta på sig så att hår plus mössa bildar ett torn ovanför huvudet. Om jag inte aktar mig. Så mina promenader innebär att jag varannan minut tar av mig handskarna och drar i hårtestarna i nacken. Och så ett ryck i polisongerna. Så att frisyren rättar till sig. Trots att jag gillar att promenera med Foxy, drar jag mig för krånglet. Det blir Bengt som chevalereskt tar huvudansvaret för Foxy-promenader. Så mycket lättare att rida. Med hjälm har jag inte samma problem.

Men det måste ha varit Mr H som jävlades när jag var på sjukhuset i förra veckan. Jag var tvungen att bromsa in bilen när framförvarande bilist stannade intill parkeringsautomaten vid sjukhusets centrala parkering. Alltid lika irriterande när bilisterna ska betala innan de parkerar så att en lång kö bildas bakom dem. Bilisten framför mig tyckte hon behövde komma närmare automaten. Så hon backade. Rakt på mig. Jag tutade och försökte snabbt lägga in backen. Men hann inte. Det hördes ett kraschande. Sedan var det tyst. En chockad tystnad. Ingen av oss rörde sig eller lämnade våra bilar. Tills hon tog första steget och försiktigt öppnade sin bildörr och nervöst tittade på mig och min bil.
- Det var mitt fel, erkände hon ärligt.

Fast egentligen var det Mr H’s dåliga inflytande (eller kanske ande) som hade flygit över och parkerat hos den ångerfulla föraren.

Julaktiviteter
Juldagarna har lunkat på. Alltför snabbt. De har inte endast bestått av kärt besök av dotter med sambo, god mat, julklappar, julstämning, hundpromenader, hund- och kattkonflikter och bilkrockar. Vi har firat min dotters födelsedag med en rysligt söt och geggig tårta bestående av maränger, choklad, grädde, vaniljkräm och banan. Efter min dotters beställning. Som inte varierat under de senaste åren. Som förrätt åt vi en jättegod paj med grönkål, rödlök, olika ostsorter och valnötter. Kan varmt rekommenderas.

Bengt rider närmast kameran på araben Domino.

Bengt och jag var ute på en lång och skön ridtur tillsammans med ett gäng ryttare av blandade åldrar och pållar av blandade åldrar och färger från Ulfsby ranch. I solsken, frostig terräng och lagom temperatur på ett par minusgrader. En höjdpunkt på julen.

Aktivitetsplan för livet
Nu närmar sig det nya året med stormsteg. Ett år som ska kännetecknas av friskhet och nya djärva planer – långt från piccolissima och Mr Hodgkin. Långt från sjukhus och vita rockar. Långt från mediciner och droppflaskor. Jag har redan börjat lägga överbliven medicin i en apotekspåse. Som till exempel sömntabletter som jag aldrig tänker använda. Men jag aktar mig för att planera mitt nya år i detalj. Jag har nyligen läst i lokalpressen att det finns personer som till och med gör aktivitetsplaner för julen. Och börjar planera redan i juni. Då måste man vara säker på att livet inte gör obehagliga kullerbyttor. Så planerna förändras.

Jag vill bara leva och då behövs inte någon aktivitetsplan. Livet går vidare ändå. Utan planer. Med ett litet undantag. En resa till solen och min son i Malaysia.

God Jul!

Det blir en sen god-jul-hälsning. Men jag har faktiskt inte haft tid. Inte med Josefin, pojkvännen Thomas, deras kisse Frippe alias Fjodor, mormor och vi själva.

I synnerhet har vi haft fullt upp med att iaktta relationen mellan Foxy och Frippe. Foxy vill leka och Frippe vill vara ifred, men är ändå nyfiken. Han håller Foxy stången med hjälp av hotelsefulla väsanden. Foxy hoppar undan, smyger fram, lägger sig på magen, ålar försiktigt, gör ett litet skutt bakåt när Frippe väser och så om igen. Till toner av Foxys förtvivlande gnäll.
- Varför vill kattskrället inte leka med mig?

I skrivande stund har jag nyss sopat undan Frippes sönderslagna matskål efter Foxys helt besinningslösa skutt in på Frippes domäner medan Frippe åt sin frukost.
























Frippe beundrar julblommor och sitter fint på antikstolen

Jag har ätit praliner ur en Aladdinask. Och ätit Jansson, skinksmörgås, ris à la Malta, lax med mer. Med andra ord så hänger jag med i juleriet. Även om tröttheten gör sig påmind. Den trötthet som smyger sig på när det gått en vecka sedan sista behandlingen. Men nu har jag ett par dagars extra respit tack vare helgerna. Och ska inte in på behandling förrän 2 januari.

Så alla vänner, medpatienter och släktingar. Ha en fortsatt riktigt God Jul. Och njut av några julbilder från hemmet.

Kramar

Kaj

Bengan, Domino, Ayla och jag

Mmmm, what a wonderful day
Bengt hänger med ut på en ridtur. På den vackra araben Domino. Eftersom "hans" lite äldre quarterhäst Pan har tappat en sko. Domino är lite väl reslig för mig, men Bengt klättrar upp i sadeln på bästa bergsklättrarmanér. Så synd att vi inte har kameran med. Men se honom framför er:

Lewisjeans, boots, svart skinnjacka, röd cow-boy scarf. Egentligen borde han byta hjälmen mot sin nya westernhatt, men klokt nog gör han inte det.

Ayla är riktigt glad över att få sällskap. Nu slipper hon gå först in i den farliga tunneln vi har tränat så mycket i.
- Varsågod, Domino, och gå först.

Vilket araben så gärna gör. Med vackert böjd hals och höga kliv passerar Domino oss och går modigt först in i tunneln.

Två timmar passerar så snabbt i solsken med några sköna galopper blandade med trav och skritt. Nu kommer det att kännas skönt i magen och själen hela dagen. Med så sköna upplevelser att suga på.

Tio - noll till mig. Fortsätt du att förtäras i lågorna, Mr H.

Smaklökar, Schema och Hår

Jäkla Smaklökar
Efter senaste behandlingen verkar smaklökarna ha löpt lite mer amok. Tycker inte om vatten, inte om nyponsoppa (kanske för att det var Ekströms i stället för Blå Band?), dricker inte té med honung, inte ramlösa, inte cider, absolut inte kaffe, mjölk, vin eller glögg.

- Vad kan du dricka då, undrar Bengt oroligt. Du måste ju dricka något.
- Det får bli bara té utan honung.

Fortfarande är det okej med lagad mat, men inte ostpaj med räkor. Ganska okej med rostat bröd förutsatt att det är riktigt rostat eller grillat. Annars är det bara att med saknad se min man glufsa i sig allt möjligt gott. Tänk att jag en gång i tiden åt bananer!! Nu går det inte ens med mango.

Nej, slut med gnäll. Det blir bättre om några dagar.

Heltidsjobb
Jag har varit lite avundsjuk på alla som jobbat och fått uppleva njutningen av att få ledigt under julhelgerna. Den känslan är underbar. Feststämning på jobbet. Chokladkartonger på fikaborden. Tända ljus. Trivsel. Är man sjuk så kommer inte det där lilla extra. Men faktum är att jag har schemat fullt. Tyvärr blir det en liten fördröjning. Min sista behandling är den 17 februari - inte 13 februari.

23 december: omläggning av piccadilly

30 december: blodprov

2 januari: behandling nr 9

9 januari: omläggning av piccadilly + datortomografi. Således heldag på sjukhuset

13 januari: telefonmöte med min läkare

16 januari: blodprov

19 januari: behandling nr 10

26 januari: omläggning av piccadilly

2 februari: blodprov

3 februari: behandling nr 11

någon gång i februari: träff med min läkare

10 februari: omläggning av piccadilly

16 februari: blodprov

17 februari: BEHANDLING NR TOLV!!!! slut

Sedan återstår att se hur lång rehabiliteriing F-kassan tycker jag behöver.

Så här ser jag ut idag med mitt nya hår - som jag har vant mig vid. Men jag är jätterädd när jag är ute och promenerar - när det blåser. Vad gör jag om håret blåser iväg? Och det är fullt av folk omkring mig. Springer efter håret eller går och gömmer mig?

Dagens kramar till min julpysslande hejarklack. Och till alla mina sjukkompisar. Som finns här, men inte syns.

Kaj

Behandling Nr 8

Tillbaka på Piccadilly Center
Känner mig lite grinig där jag sitter i väntrummet - tillsammans med två andra damer. En av dem i en ljus page-peruk och rosa läppstift känner jag igen. En långkörare på Piccadillycenter som jag. Den andra damen med sitt egna hår i behåll verkar vara en nykomling. Där sitter vi tysta och småsneglar på varandra tills vi blir uppropade. Egentligen borde vi prata med varandra. Men jag är trött, har ont i mina knän och är allmänt grinig. Så jäkla trött på den här platsen. Snacka om att "gilla läget". Men jag observerar all hemtrevnad personalen ordnat. En skål apelsiner, en skål nötter, pepparkakor, röda dukar, julblommor, adventsljus och en liten julgran. Så egentligen borde vi patienter le mot varandra och känna någon form av samförstånd.

Men jag får mitt egna rum. Och min egen gulliga sjuksköterska. Så jag bestämmer mig för att vara trevlig och lägga av med min grinighet.

- Jag sov så hårt när klockradion satte igång, förklarar jag. Utifall jag trots mina föresatser ändå verkar vara på dåligt humör.

Efter sedvanlig ommöblering lägger jag mig till rätta för att lyssna på det "hemtrevliga" tickandet från droppmaskinen. På mitt nattduksbord (ja, jag har faktiskt ett sådant idag också) står en julros i tomteröd kruka, visserligen konstgjord, men den sprider ändå trevnad. Och i fönstret lyser adventsljusstaken. Min mat idag har jag minskat till en termos med nyponsoppa, en skorpa och ett par mandariner. Har tyvärr konstaterat att illamående har en tendens att starta redan efter tre timmar.

Tick, tack, tick, tack

Nedräkning
Nu börjar nedräkningen på allvar. Efter den här behandlingen är det bara fyra kvar. Jag har redan fått tid för slutliga datortomografin och ett läkarbesök.

Nu tror jag på IngerF som hade synpunkter på Mr H's nuvarande storlek. Jag ser honom inte längre som en hel figur - utan som en enbent stackare utan armar. Efter dagens giftdos är det kanske dags att ge honom hans slutliga dödsdom - att benlös och armlös förtäras av eviga lågor i Hades rike. Såvida helveteshunden Kerberos inte smaskar i sig honom dessförrinnan? Han har redan tagit ett rejält tag i Mr H's hatt.




-May you rot and burn in Hell

(för att använda Mr Johnny Cash dom över det ökända fängelset St Quentin).

tick, tack, tick, tack . . .

Min egen doktor . . . så det så!
Sköterskan kommer in med kommande tider för behandling, datortomografi, läkarbesök, blodprover och omläggningar. Verkar som om jag och sjukhuset får fullt upp. Men . . . bestört läser jag kallelsen till läkarbesöket i januari.

- Men det är ju inte min läkare, utbrister jag.

- Nej, hon är inte här i januari, säger sköterskan.

- Men honom kan jag inte gå till, säger jag. Jag har inget förtroende för honom. Inte efter det telefonsamtal jag hade med honom. Jag vill ha min läkare. Jag väntar gärna till februari bara jag får henne.

Sköterskan sker bekymrad ut.
- Men du behöver ju ha svar från datortomografin i januari.

- Det kan jag väl få per telefon. Av någon. För mig är det jätteviktigt att jag har kontinuitet med min läkare som jag har förtroende för. Och som känner mig.

Skit också, tänker jag, att det alltid ska strula med min önskan om att få en och samma läkare. Kan det vara så j...a svårt att fatta?

Sköterskan lämnar mig för att kolla upp hur det ser ut med läkeriet. Och återvänder snart med ett glatt leende.
- Din läkare ringer dig den 13 januari. Du får ha ett telefonmöte med henne. Och så ordnar vi med ett besök i februari.

- Tack för hjälpen, säger jag, glad i hågen över att jag stod på mig.

Jag hoppas att budskapet går hem på onkologiavdelningen och uppåt i hierarkin - ända upp till landstingsledningen; landstingsråd och oppositionsråd,

- Hallå - är ni hemma och läser detta?

Och mitt budskap är att vi, i synnerhet vi onkologpatienter, ska ha samma läkare genom hela sjukprocessen. Även om inte alla vågar be om det. Det ska vara en självklarhet och något som ska planeras in från patientens första besök. Givetvis är en förutsättning att doktorn och patienten trivs med varandra. På något sätt går det alltid att tråckla ihop att processen en doktor - en patient fungerar - med lite god vilja.





.

In the grey frosty dawn...

Hej och hopp vad jag mår bra!
- Jag borde rida varje dag, säger jag till Bengt när jag trött, smutsig och lycklig kommer hem från stallet. Att man kan må så jäkla bra.

Det blir lite tjatigt att skriva om min njutning av att skritta i skogslandskapet, om den sköna galoppen på en liten skogsväg med mjuk snö som passar Aylas skolösa hovar och vetskapen om hur det trogna djuret jobbar för min skull. Men jag skriver ändå. Jag sjöng en gammal australiensk cowboysång för henne "Saddle Boy" och inbillade mig att hon gillade sången. Hennes öron spelade fram och tillbaka medan jag sjöng. Så visst lyssnade hon. På hur jag utstrålade massor av positiv energi. Efter hundcoachen Cesar's goda instruktioner.

"In the grey frosty dawn,
every cold winter's morn,
rode this lad full of life and joy..."

Efter att ha skött om Ayla och lämnat henne med kompisarna i hagen körde jag till ridshop'en i Färjestad och köpte en julklapp till Ayla och mig. Julklappen består i ett schabrak, dvs ett snyggt sadeltäcke i blått rutigt mönster. Så vi blir riktigt fina vid nästa ridtur.

Vi ses på sjukhuset i morgon!

Mindpower

Stackars, stackars mig . . .
Jag hade egentligen inte tänkt skriva något idag.

- Det finns ju ingenting att skriva om. Jag har inte gjort något vettigt idag.

I morse hade jag ärligt talat ingen lust att gå upp. Livet kändes trist, kallt, tråkigt. Jag kände mig trött. Trött på att vara trött, trött på att ha ont i bröstet när jag anstränger mig, trött på den eviga snuvan som aldrig försvinner, trött på alla torrsprickor som bildas på fingrarna och inte försvinner, trött på min jäkla frisyr, trött på att inte kunna äta vad jag vill, trött på att vara utanför det ”vanliga livet”. Ja, jag erkänner att jag tyckte synd om mig själv. Inte ens Foxys bekymrade blick från sängkanten fick mig att skärpa mig.

Usch, nu kryper det i mig när jag själv läser de här raderna. Rader som får Mr H att slicka sig om munnen och sträcka sig och tro att han fortfarande betyder något.

Men så öppnar jag VF till frukosten och läser om den märklige och modige Randolph från Tyskland. Som efter sin dödsdom, malignt melanom med max ett år att leva, har tagit sitt liv i egna händer och beslutat att rädda sitt liv. Och samtidigt hjälpa andra. Han cyklar jorden runt med sina tre hundar för att sprida sitt budskap ”Fight Cancer – A World Tour”. Randolph hävdar att det är hans inställning som hjälper honom. Tankens kraft. Att han vägrar låta cancern ta över, att han tänker positivt. Ett budskap som han gav en sjuk patient fastnade särskilt: ”Att dö är lätt, att leva är svårt”.
Läs mer

Nu tvingar jag mig att skärpa mig.
Och sätter mig vid datorn. Frusen, håglös och trött. Klädd i en tjock kofta och ovanpå den en varm poncho. Funderar på om jag ska stänga dörren om mig eller om jag klarar av att skriva till toner av Bengts högljudda gnägganden där han sitter och glor på Simpson. Bättre än att höra fotbollskommentator i alla fall. Jag låter dörren stå öppen.

Nu är min egen sjukdom inte dödlig, som Randolphs. Men det är så mycket som ändå känns riktigt i hur han tänker. Det är lättare att bara vara sjuk, att ligga kvar i sängen och låta tröttheten ta över. Att ta åt sig orden från sjuksköterskan ”du blir tröttare efter varje behandling” och sedan känna att jag har rätt att bara ligga och vila. Så mycket svårare att stiga upp, ta sig en rejäl promenad med vovven eller ta sig till stallet och rida eller sätta sig ner och skriva något vettigt på datorn. Det är ju då man lever, man känner att det finns liv, att man inte behöver känna efter så förbaskat mycket, att man faktiskt inte är mer sjuk än man tillåter sig vara. Som Randolph säger; "man lever nu och måste ta till vara varje dag".

Det är den egna attityden som formar andra människors attityder när jag möter dem. En gammal vän som kom och hälsade på för några dagar sedan erkände efteråt att hon hade varit lite nervös för att träffa mig.
- Vet inte hur man skall bemöta någon, som har en "allvarlig" sjukdom. Men att möta dig och Bengt och få se att du ser ut som hälsan själv. Det gjorde mig så glad.

Hon skulle bara veta hur glad hon gjorde mig över de orden. Jag hoppas hon läser de här raderna. För ingenting är mer berikande än öppenhet och ärlighet. Och att dessutom få göra någon glad genom att själv se frisk och glad ut.

Just nu har jag en högsta önskan. Att kunna se in i mitt inre med ett Mr Hodgkin teleskop för att se hur mycket han har krympt. Jag tror faktiskt inte att han är större än så här:

Så egentligen är det förbaskat korkat att låta Mr H påverka mig. Ärligt talat tror jag inte han överlever nyåret. Nästa år handlar det bara om att städa efter honom, de benrester som är kvar.

Bye, bye Mr H . . .

Julbord och Snäll Ayla

Rapport från julbord
Så jättetrevligt att träffa alla arbetskamrater och inte minst min chef - så länge det varar. (Sex månader före min sjukskrivning bytte jag organisation och chef och den 1 januari är det dags för ny organisation och ny chef igen. Jag kanske borde vara sjukskriven tills man har bytt organisation och chef ännu en gång - för det kommer nog. Tills "förändringsnissarna" är säkra på vilken organisation som ska gälla. Om de någonsin blir det?)

Men det var inte detta jag skulle skriva om. Utan om en kul kväll med glada skratt, spännande skvaller och god, kryddig indisk/pakistansk mat. Kul idé att byta julskinkan och gröten mot exotiska rätter. Mina smaklökar skötte sig och jag klarade av det mesta utom sallad, öl och vin. Men jag klarade inte av att hålla reda på mina bilnycklar. Min man som i lugn och ro satt och såg på en film på TV-n fick störta ut, skrapa vår gamla volvo och köra till restaurangen med reservnycklar. För att få höra att jag hade hittat nycklarna. Hade jag i vanlig ordning inte glömt mobilen hemma, hade jag kunnat hindra honom att åka hela vägen.

Min snälla Ayla
Jag smyger försiktigt ut i hagen gömd bakom JJ, en stor quarterhäst. Så att Ayla inte ska se mig alltför tidigt och få för sig att börja sin dans igen. Men när jag lämnar skyddet från JJ, står Ayla snällt och väntar på mig. Utan att röra sig. Ivrigt smaskar hon i sig två morotsbitar och låter mig sätta grimman på henne.

Vi kommer iväg i god tid och får två helt fantastiska timmar i snölandskapet. Lite halt kanske, men helt okej att gå längs kanten av vägen. Vid den gamla träbron sitter jag av - i vetskap om att bron kan vara hal. Sedan helt underbar, fantastisk galopp i den mjuka snön längs åkrarna. Jag berömmer henne entusiastiskt. Hennes öron viftar fram och tillbaka som tecken på att hon förstår. Och när jag betonar ordet "duktig", stannar hon, vänder huvudet mot mig och väntar på sin morotsbit. Precis som Foxy, fast i hennes fall är det leverbit som gäller.

Jag är helt förvissad om att min Ayla har känslor för sin kompis? Och hon känner givetvis att jag mår så mycket bättre idag än i tisdags. Mr H ligger förmodligen i dvala och jag och min omgivning är förskonade från hans stank.

Lycka är att ha fyra dagar framför sig då jag kommer att må allt bättre. Ikväll ska jag pröva en liten chokladbit.

En Dag i .......

En helt vanlig dag i mitt sjukskrivna liv
Illustrerat av ett fynd från Myrorna. I form av en gammaldags träljusstake som verkar som skapad att ställa ovanpå min gamla skänk, också inhandlad second hand.
Jag går upp klockan åtta
Sovmorgon eftersom det inte är min riddag. Sedan dusch av mig, separat dusch av mitt hår och morgongympa för att träna mina knän och min rygg. Strax före nio sitter jag vid frukostbordet. Min frukost består idag av en dl ekologisk, mild, naturell youghurt smaksatt med farinsocker och ingefära, ett litet glas juice, en halv kopp café au lait och en skiva rostat bröd med bara smör. Glömmer inte min hostmedicin. Min man är vänlig nog att gå ut med Foxy på morgonpromenad så jag kan läsa VF i lugn och ro. Funderar lite på vad som hände med kvinnan som var på väg till Thailand och senast hördes av i Frankfurt. Hennes mobil låg slängd i en papperskorg.

Plockar lite
beundrar min nya julgardin jag fållade upp igår, sätter på en maskin tvätt och beslutar mig för att nu måste jag ta tag i förlängning av mitt virusprogram till datorn. Blev uppskrämd när jag läste om nya virus som kan komma in genom vanliga mejl med julhälsningar, i kompisars namn! Letar förtvivlat efter min gamla verifikationsnyckel, hittar den mot alla odds, går in och beställer virusprogrammet, försöker ladda ner, blir strul, ringer kundtjänst, eftersom jag inte hittar mitt kundnummer och support utan kundnummer kostar 18 kronor i minuten. Kundtjänst hjälper mig med kundnummer, jag ringer support och blir lotsad genom diverse proppar i systemet. Det som skulle vara så enkelt. Men det som blir problem är att jag måste slänga mitt gamla virusprogram innan jag kan ladda ner det nya. Men nu är det klart. Jag har ett fräscht virusprogram och en brandvägg. Så nu kan de komma med sina förtäckta julhälsningar de jäklarna. Jag är redo.

Klockan passerar 12-strecket
och det är dags för Foxys långpromenad. Lycklig hund skuttar i snön, medan matte pulsar i djup snö och spanar efter stigen. Men - so what - lite snö på jeansen, lite extra pulsande, det är bara skönt. Och Foxy är lyckligare än någonsin i sitt rätta element. Fattas bara några renar att fånga in. Efter promenaden äter jag uppvärmd Wooks. Vill inte bli för mätt eftersom julbord väntar i kväll tillsammans med mina arbetskamrater. Börjar fundera på vad jag ska ha på mig. Om jag ska ha scarf över mitt nya hår eller låta det vara - jag tror nog jag skippar scarfen. Jag vet att de kommer att spana in mitt hår hur jag än försöker dölja det. Så jag bryr mig inte om att dölja det. Vi ska på indiska och jag hoppas att där finns mat för cytostatikamagar. Jag lovar rapportera i morgon.

Ett par sköna timmar
i sängen med en spännande bok med Foxy som belåten sängkompis som pressar sig intill mig och sniffar och snuffar belåtet. Snart somnar hon och börjar drömma till toner av små pipljud, ett och annat litet voff alltmedan hennes ben springer fort, fort.

Mr H - var är han?
Nej, jag har inte tänkt på Mr H idag. Tyvärr tänkte jag på honom i går eftersom jag var på Piccadilly Center och lade om mitt Piccadilly. Min sjuksköterska frågade oroligt om hur jag mådde, hur det var med bröstet och hostan. Och jag kunde uppriktigt säga att det var okej för det mesta.

Vi ses i morgon!

Kan Mr H ha skrämt henne?

Om någon skulle ha råkat promenera förbi ranchen i förmiddags, hade vederbörande säkert stannat till och undrat över spektaklet i hagen.

En mogen kvinna iklädd praktiska stövlar klev ut i den leriga hagen. Med kursen beslutsamt ställd mot en rödbrun liten häst med vit bläs. Över axeln bar kvinnan en grimma och ett grimskaft. Hästen lyfte huvudet, observerade kvinnan och satte av i galopp till grannhagen. Dit grinden var öppen. Kvinnan klev surt efter och försökte göra en stor gir för att hindra hästen att ta sig till nästa hage. Dit grinden också var öppen. Efter giren, marcherade kvinnan med bestämda kliv mot hästen. I handen höll hon ett par morotsbitar.

Denna kvinna var jag.

"Klafs, klafs, klafs" - stövlarna nästan sög sig fast i geggan, när jag med illa behärskad ilska klev mot hästen.

När jag närmade mig, fällde Ayla (givetvis var det hon) öronen tillbaka, dansade runt och vände stjärten mot mig. Jag dansade runt till hästens framsida med en morot i högsta hugg.
- Lilla gumman, sa' jag. Känner du inte igen mig idag?

Nej, pållen ville uppenbart inte ha något med mig att göra. Så dansen tilltog. Ett steg åt vänster, ett steg åt höger, fram och tillbaka, en piruett och så om från början igen. De övriga hästarna i hagen såg lite förvånat på våra aktiviteter, men lade sig inte i. Men plötsligt lystrade alla sex hästarna till. Något rörde sig uppe i första hagen. I form av en praktikant. Som fyllde på vatten i ett badkar. Men hästarna trodde hon hade med sig mat. Och i samlad tropp galopperade de upp till första hagen. Naturligtvis i sällskap med Ayla.

Jag klafsade efter hästarna så snabbt mitt knäppa bröst och knäppa lungor tillät. Med målet att stänga in hästarna i första hagen, så Ayla skulle få mindre svängrum till sin dans. Efter ytterligare några piruetter gav hon upp. Och stod kvar när jag satte på henne grimman. Givetvis skällde jag på henne samtidigt som jag gav henne morötter, fylld av lycka över att jag vann. Denna gång.

Men eftersom hon varit så snäll de senaste veckorna och tycks ha lagt av sina tidigare fasoner i hagen, måste hon ha känt lukten av Mr H? Som inte kan lukta alltför gott nu i förruttningsfasen. Så jag försöker förstå henne samtidigt som jag hoppas att hon inte fick alltför mycket smak för dansen idag.

Laddade Möten

På små oskodda hovar galopperar Ayla på den mjuka snön - full av livslust. Mums. Vi tar stigen i närheten av Karlstad golfbana. Vädret är lagom varmt, jag mår bra och Ayla full av "go".

Så dyker det upp ett par gubbar i kamoflageuniform - klädda, som om de nyss stigit av ett plan från Afghanistan. Inte bara uniform utan med var sitt gevär i handen. Och en vovve i sällskap, klädd i grön plastig uniform.
- Hej, hojtar jag. Ska ni ut och skjuta?
- Ja, säger en av "soldaterna".
- Vad ska ni skjuta då? frågar jag när jag kommer närmare.
- Vi har sett en räv här, som vi tänkte ta.
- Jag hoppas ni kan ske skillnad på min häst och räven, fortsätter jag. De har ju samma färg.

Det lovar de. Jag säger ingenting mer eftersom jag inte säkert vet om de har lagen på sin sida. Jag och Ayla fortsätter. Vi följer en stig genom skogen. Och plötsligt sprätter Ayla till och stannar med höjt, lyssnande huvud. Pang, pang, pang. Skotten vibrerar i skogen. Det är riktigt läskigt. Jag tar upp mobiltelefonen och ringer Bengt.
- Hej. De skjuter här, säger jag ilsket.
Han är tyst i telefonen och förstår ingenting. Så jag förklarar inledningen.
- Kan du inte ringa polisen, säger jag. De får väl inte skjuta nu.
- Jo, det får de. De får skjuta räv och rådjur. Så jag tänker inte ringa polisen.
Jag mumlar något om knäppa oförstående gubbar och lägger på.

Då återstår bara att fortsätta ritten genom kulregnet och hoppas att gubbarna verkligen ser skillnad på räven och oss. För säkerhets skull drar jag fram min röda scarf, så att ingen ska kunna missa den. Så sätter vi fart för att komma ifrån skjutfälten.

Om jag tänkte på Mr H? Skratt!!! Tio - noll till mig.

Dagen efter

Sjukhussyndromet?
- Undersökte läkaren dig? frågade sköterskan i går, när läkaren hade gått.
- Nej, svarade jag. Han berättade om olika orsaker till mina problem.
- Men han skulle ju ha undersökt bröstet.

Hon såg lite bister ut. Och jag kände mig arg på mig själv. Varför kunde jag inte sagt till killen att dra fram stetoskopet. Vara lite av mitt eget jag. Där satt jag som ett fån och lyssnade och har ingen chans att komma ihåg allt. Lite om viruspåverkan på grund av febern, cytostatikapåverkan, annan påverkan, lurande lunginflammation i något hörn som inte upptäckts. Hade jag gripits av sjukhussyndromet. Det vill säga att säga ja och amen och inte ifrågasätta läkaren? Skärpning!

- Nu tar du medicinen du har fått. Precis som det står i instruktionerna. Sköterskan spände ögonen i mig, väl medveten om att jag helst inte tar några tabletter.
- Ja, jag lovar.
- Och så fort du får feber, ringer du.
- Vilken febergräns sätter du, undrar jag.
- 38 grader.

Så skönt med en egen sköterska som verkligen bryr sig.

Febern hade gått upp något när jag kom hem. 37.9 grader, men jag ringde inte. Fattades 0,1 grad. Och senare på kvällen var jag så gott som feberfri igen med 37.3 grader. Dessa hopp upp och ner. Är det Mr H som är på spelhumör? Eller några extra dödsspasmer. Ja, det är det givetvis.
- Good on you, Mister!

Ny Medicin
Hostmedicinen är riktigt god. Den har jag inga problem med. Men den slemlösande medicinen vid namn Acetycyctein ALternova har en lång lista med biverkningar.
- Vanliga (fler än 1 av hundra): Illamående och diarré. Tjusigt - precis vad jag behöver!
- Mindre vanliga (färre än 1 av 100): Buksmärtor, kramp i luftrören. Passar mig precis!
- Sällsynta: Hudutslag, nässelfeber, klåda, allergisk svullnad. Ingen kommentar!

Men jag har lovat. Jag ska ta medicinen. Och gardera mig med en mot-illamående-tablett.

Mår bättre och bättre
. . . särskilt efter en uppfriskande promenad med Foxy, som sköter sig utomordentligt. Stannar på befallning när hon springer för långt framför mig, sätter sig, lägger sig och till och med stannar kvar i sittande position fast det springer en lös hund i närheten. Känner mig riktigt stolt över all positiv energi som utstrålar från vovven och mig.
.



.
Hundpsykologen Cesar Millar
torde vara avundsjuk om han såg oss.

Efter promenaden äter Bengt sin salta ärtsoppa från Coop, medan jag lagar kikärtbiffar efter Josefins recept. Kikärtor, persilja, rödlök, ägg och ströbröd. Godkänns av mina smaklökar, men faktum är att Josefins biffar är godare.

Sedan stundar extrajobb, som kanske inte ger så mycket positiv energi. Foxy var nämligen inte speciellt duktig i hemmet under senaste dygnet. I går kväll smög hon in i arbetsrummet och gav sig på en stor blomkruka som står där. Följden blev rikligt med jord på golvet. Som Bengt snällt tog hand om.

Men nästa elände föll på min lott. "Lillan" hade tydligen tråkigt i morse medan Bengt hade sovmorgon och jag satt vid datorn. Offret för hennes energi blev vår fina trasmatta i köket. Som jag nu får ägna åtskillig tid åt att handväva, klippa, dra i trådar och knyta. Foxy vill vara med, tills hon somnar av utmattning.

Men det är sådant som håller tankarna på plats. Och faktum är att jag mår ganska bra nu. Kanske nya medicinerna redan börjat hjälpa och lösa upp någon skit i bröstet.

Behandling Nr 7

Julstämning
En julgran sprider ett vänligt sken över väntrummet. Några patienter sitter tysta och väntar. Jag får en nick av en kvinna, tydligen i sällskap med sin man som ska få behandling. Mannen ser spänd och ängslig ut. En äldre man sitter i en fåtölj. Käpp och gammaldags byxhängslen. Så kommer en kraftig kille in med helskägg. Tydligen i början av behandlingen. Eftersom allt skägget är kvar. Han är förberedd på att tillbringa några timmar i sängen, klädd i bekväma träningsbyxor - eller snarare mysbyxor. Tyvärr är han några timmar för tidig. Kanske måste han ge sig hem igen för att återvända senare.

Det är helt fantastiskt. Jag får eget rum i dag också. Rum nr 1. Och till och med sängbord. I fönstret lyser adventsljusen. Men jag måste möblera om för att kunna se dem. Jag lyckas tränga in sängen mot väggen. Nu kan jag se adventsljusen i fönstret och det vita vinterlandskapet - eller snarare - snön på sjukhustaken - med några lätt snötyngda tallar i bakgrunden.

Tick, tack, tick, tack.

.
Tufft, Mr H!
Infunderar står det på apparaten. Tjusigt verb. Hastigheten är 250 ml/h. Natriumklorid står det på båda påsarna. Så giftet är inte igång ännu. Bäst passa på att skriva och äta innan jag blir trött och mår illa. Det är en påse med rött innehåll, som är jävulsgiftet eller Mr Hodgkingiftet. Undrar om Mr H kryper ihop för att försöka gömma sig, väl medveten om att snart kommer giftet. Varje liten röd droppe betyder ett steg närmare dödsriket. Jag ser honom framför mig - hur han kryper in i skuggorna - där han snart blir en av dem - för att sedan försvinna . . .

Nu har nedräkningen börjat på allvar. Sjunde behandlingen. Och fem behandlingar "to go..."
.

Tick, tack, tick, tack

Ock så detta med hygien

Jag har inget att kritisera. Det är rent och snyggt i rummet. handfatet skiner. Men jag har alltid haft aversion mot offentliga toaletter. Och när man ligger med dropp en hel dag föranleder detta en hel del toalettbesök. Varje besök innebär att jag kopplar ur kontakten till Piccadillymaskinen, tar på mig skorna och sedan i sällskap med Piccadilly går till närmaste toalett. Där tränger vi oss in. Jag tar sedan en pappershandduk som jag dränker in med sprit och torkar av toalettsitsen två gånger innan jag sätter mig ner.
.

Doktorn hälsar på
Men inte "min" doktor utan en manlig onkolog. Sköterskan hade rapporterat om min feber, andfåddhet och hosta. Doktorn pratar en stund om olika orsaker till problemen, lite om virologi?, om vad cytostatikan kan ställa till, påverkan på bröstmuskler och att hela sanningen inte alltid kommer fram vid lungskiktröntgen. Han får mig att snällt lova fortsätta ta tempen och höra av mig om jag har feber igen. Det kan lura något som inte upptäckts. Jag var på vippen att tala om vem som lurar - vår Mr H - men höll igen. Inte riktigt läge. Men doktorn ska skriva ut hostdämpande medicin och en medicin som löser upp. Undrar vilka biverkningar medicinen har? Jag lovar rapportera detta i nästa inlägg.
.

Nu tänker jag luta mig tillbaka mot kuddarna och vila resten av tiden här - läsa min bok och lyssna på
.

tick, tack, tick, tack

Godis för själen

- Rid inte idag! säger Bengt
- Jag har ju ingen feber, säger jag och viftar med termometern som visar 37.3
- Men du hade feber i går kväll, envisas han. När jag var liten gällde det att vara feberfri tre dagar innan man gick ut.
- Det var då det, svarar jag och stiger upp ur sängen för att göra mig i ordning för dagens ridtur.

Jag tar det lugnt, rider inte så länge och saktar av galoppen när jag känner att bröstet tar stryk. Men det är skönt i skogen trots regnet, som stundvis växlar till snöfall. Ayla sköter sig även om hon inte gillar de största vattenpölarna. Hon gillar inte att bli blöt om "fötterna". Då krävs lite övertalning. Ibland är det helt "kört" och då gäller det att hitta någon annan väg runt pölen.

I morgon är det behandling och jag vill ha något gott att tänka på under tiden. Och ridning är en av godsakerna för själen. Åtminstone för min själ. Och det som får mig att må bra gäller motsatsen för Mr H.

Så nu är jag redo igen. För tick-tack, tick-tack på Piccadilly Center.

Mr H ger Revansch

... eller snarare försöker . . .

En helg vi länge sett fram emot. Att resa till Stockholm för att besöka Josefin, hennes kille och kissen Fjodor alias Prutten.

Och så sket det sig. Trots att Josefin och jag hittade en snarlik prototyp till Mr H som vi avreagerade oss emot.

Jag fick andnöd, orkade knappt ta mig upp för trappan till deras lägenhet, än mindre gå på promenad. Värk i kroppen, ont i huvudet. Så visade det sig när vi kom hem på söndagskväll att jag hade närmare 39 grader i feber. Men lunginflammation kan det inte vara. Enligt datortomografin bara i onsdags.

- Om du får feber, måste du höra av dig genast och komma hit, hade sköterskan sagt.
- Vi kollar febern i morgon bitti så får vi se, sa’ jag till Bengt.

Inte sjutton skulle jag åka till sjukhuset en söndagskväll och tillbringa några timmar på akuten tillsammans med allsköns olycksdrabbat klientel. För bara lite feber. Nej, så roligt skulle inte Mr H få på min bekostnad. Så det blev en natt med febernedsättande, blandat med frossa och svettningar. Han kämpade på ordentligt i natt, den jäveln. Nästa morgon hade febern gått ner till 37.8.

- Vi kollar i kväll igen. Har jag feber i kväll lovar jag att ringa sjukhuset i morgon, sa’ jag.

Jag vill till inget pris missa behandlingen på onsdag. Inte låta Mr H vinna. Nej, han ska dränkas i gift.

PS Jag tror det hjälpte att bli rejält arg – febern gick ner. Även om Bengt fick en släng av min ilska.