Ännu en Måndag

under min sjukskrivning. Stiger upp med föresatsen att dagen måste bli bra. Som i går, då jag trots regn, blåst och kyla hade två underbara timmar på Aylas rygg. Trots tvärstopp vid gamla träbron i vanlig ordning. Och i går var det ännu ”farligare” eftersom ån hade stigit. Okej, jag satt av, ledde tjejen över bron, ledde henne tillbaka, tillbaka igen och så ännu en gång. Sedan satt jag upp och vi red galant över bron.

Sov dåligt i natt, så sitter ovanligt sent vid datorn idag. Faktum är att jag börjar gruva mig för nästa behandling. Och för de dåliga dagarna som tenderar att bli längre för varje gång. Löjligt egentligen. Jag borde vara jätteglad över varje attack på Mr H. Nu när jag vet hur liten och skröplig han har blivit. Nedräkningen har börjat på allvar.

Det är kallt idag. Frostigt på gräset. Men solen är framme. Som gjort för en lång promenad med Foxy. Och i eftermiddag får jag besök. Av en frilansjournalist som fastnat för min blogg. Hon skriver för bland andra Härligt Hemma, Aftonbladet Söndag, Allas, Allers, Hemmets Journal, Året Runt, PS. Jag har inte läst en veckotidning sedan jag var hos en ”vanlig frissa”. Och det var ju ett tag sedan. Jag har ju inte så mycket att komma med nu - i hårväg. I väntsalen på sjukhuset läser jag sällan veckotidningar. De är i regel minst ett år gamla.

Kändis i "byn"

- Jag har läst om dig, säger den kvinnliga expediten i kvarterets Konsumbutik.

Jag ser lite besvärat på henne, men svarar inte.

- Det ser ju bra ut, fortsätter hon och nickar åt håret.

Jag ler lite krampaktigt. Ska detta bli min vardag, tänker jag. Men okej, jag har mig själv att skylla.
- Ja det blir ju en vana, säger jag, fast det är bara tillfälligt, lägger jag till för säkerhets skull, som om det bara gällde en veckas modenyck.

Vi diskuterar mina behandlingar ett tag innan jag tar min korg med champinjoner, apelsiner och bröd och går till kassan.