20 november 2008

Dagen efter

Semesterface
- Vad solbränd du är, säger Bengt när vi sitter vid frukostbordet.

Jag blänger surt på honom. Något jag får på köpet efter en heldag på Piccadilly Center - rödblossande kinder under någon dag.

Men jag gottar mig åt de blossande kinder som Mr H kommer att få i de eviga lågorna inom en snar, mycket snar framtid.

Foxypromenad
Satte på mig mina vandringskängor och tog med Foxy ut i vår svenska djungel i det vackra vädret. Dagens höjdpunkt långt från metallsmak och dumma tankar.






.
.
Bilden är tagen med självutlösning - därav lite konstig kvalitet. Försökte fixa till bilden i efterhand.
Bilden nedan tänkte jag kasta, men Bengt blev upprörd:
- Nej, den kan du inte kasta. Ser du inte att det är ett UFO. Den är jätteviktig. Ett omen.



Om Himlen kan vänta - några allvarliga ord

Jag tar mig friheten att skriva några ord om serien i SVT med Anne Lundberg som programledare, en av mina favoriter. Precis som avsikten med min blogg är serien ett sätt att avdramatisera detta med cancer. Men syftena i serien är desto fler. Jag har tagit med ett utdrag ur beskrivningen av serien:

"Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. "

Jag tycker att de medverkande är helt fantastiska som har valt att vara med. Och programledaren är suverän. Det är ett mod av högsta klass. Men jag kan tyvärr inte hålla med om att serien skulle vara en källa till tröst och stöd för andra i liknande situationer - åtminstone inte för mig. Jag såg på ett avsnitt, nummer två, och orkade inte se färdigt och kommer heller inte att se mer avsnitt. För mig som har en god prognos och inte har andra tankar än att klara detta med Hodgkins med en "klackspark" blev jag deprimerad av serien. Med mina ögon och mitt hjärta såg jag inte serien som någon bekräftelse på att "himlen kan vänta". I själva ordet "himlen" i titeln ser jag en sorg, kanske något förutbestämt. När jag mötte deltagarna såg jag sorgen bakom alla leenden och otroliga uppvisningar på mod. Men jag kan dock inte förstå hur man kan resa till Cap Verde under tre behandlingsfria veckor? Jag skulle aldrig klara av det på mina två behandlingsfria veckor. Med tanke på illamående, fara för att bli infekterad eftersom cytostatika tar ner immunförsvaret till i princip noll.

Däremot håller jag med om att serien kan vara bra för personer som behöver förstå, men inte själva är drabbade.


3 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Jag håller med dig om att när man själv har drabbats av något mycket svårt kanske gränsen för uthärdliga TV-program går vid Trädgårdsdags eller möjligtvis Antikrundan. Men för övriga kan det vara bra med informationen.

20.11.08  
Blogger Inger F sa...

Jag tror man har olika behov och är olika känslig i olika faser av sin kris. Just nu har du fullt sjå med ditt eget krig!

På utställningen om helvetet på Värmlands Museum (ifjol?) fanns många bra bilder som skulle passa som illustrationer till Mr H:s undergång, förtvining och slutliga förbränning! Har surfat lite, men inte hittat någon bra bild.

Men det behövs knappast, du berättar så målande så man ser honom framför sig ändå! Tänk om du med kraft och magi kunde förinta varenda Mr Hodgkin i hela världen!

Jag hejar vidare på dig och ditt lag!
Kram
IngerF

20.11.08  
Anonymous Anonym sa...

Håller med och förstår dig Karin. Klart som fan du blir deppig och att ditt härliga positiva energiflöde dräneras. Ditt så är öppet och varför ge Mr H nöjet att riva upp ämnet till skorpa?!

Har bara sett ett halvt program men det är viktigt för alla som inte drabbats och för anhöriga. Snart kommer du att kunna titta på dylika program och då är Mr H förintad vad dig anbelangar :-)

24.11.08  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida