Nya tider!

Mitt gipsade ben
Två dagar sedan näst sista behandlingen. Mitt illamående börjar passera och solbrännan försvinna. Om bara några dagar är det dags för apelsiner, youghurt och choklad igen.
- Varför allt detta snack om choklad? undrade en väninnna.
- Det är min måttstock (mätstock?). Kan jag äta choklad så mår jag bra, svarade jag.

Igår var jag på ortopeden och lade nytt gips på ben och fot. Jag anmärkte på att den unga stafettläkaren som lade på mitt första gips inte verkade riktigt "gipsprofessionell".
- Jag upptäckte att det blev en "droppfot". Jag kunde inte stödja på foten. Hela foten hängde ned. Han fixade detta med en dubbel klack mitt på foten. Vilket resulterade i att ena benet blev längre. Vilket i sin tur resulterade i att jag fick ont i höften. Dessutom hade jag skavsår på foten.

Jag visade upp alla mina plåster mot skavsår. Problemet var att man lägger in skenor under gipset för att lättare kunna ta av det. Men skenorna stack ut utanför gipset och skavde.

- Ja, doktorerna på akuten är inte så bra på gips. Inte som vi, sade sköterskan. Vi ska fixa det här.

Och det gjorde de. Jättebra. Underbart med lika långa ben. Men nu är jag förbjuden att stödja på foten på 24 timmar. Några sådana anvisningar hade jag inte sist. Men nu har jag ingen text om Mr H kvar på gipset. Den texten försvann med mitt gamla gips. Kanske symboliskt. Tror att Mr H definitivt gått hädan nu. Knölen på halsen är helt borta nu. Antar att mina andra osynliga knölar också har försvunnit?

Min son
I morgon kommer han hem. Tillsammans med sin Ari, sin malaysiska flickvän. De stannar tyvärr bara några dagar för att sedan åka till syrran Josefin i Stockholm. Mycket av europa-resan går åt till marknadsföring av dykshopen i London, Göteborg och Stockholm. Hittills är han jättenöjd med tilltänkta kunder och promotions. Kanske vi tillsammans kan planera vår resa till Malaysia någon gång i april - då mitt hår börjar växa igen - och jag definitivt fått frisksignaler. Ingen cancer och inga benbrott!

Mitt nya liv!
Längtar enormt efter mitt nya liv, att kunna rida, springa, gå och framförallt resa. Jobbet då? Nja, verkar så rörigt med en ny organisation igen - faktiskt lite nervös inför återgången till jobbet. Och osäkerhet om hur rehabilitering med försäkringskassan egentligen går till nu för tiden. Om det finns någon? Men kanske bäst att bara dyka in i jobbet och inte tänka så mycket. Är helt övertygad om att jag blir väl mottagen av alla kompisar.

Behandling nr 11

Tillbaka på Piccadilly Center
Dags för min näst sista behandling - om Gud vill. Idag är inte mitt enkelrum, VIP-rummet nr 1, ledigt utan jag hamnar på en 4-sal - men närmast fönstret. Än så länge är jag ensam, fast skulle jag få sängkamrater är det inte hela världen.

Sköterskan sätter igång giftdroppet - tick, tack, tick, tack. Jag passar på att visa upp mina senaste biverkningar - åtminstone har jag antagit att de är biverkningar. Jag har eksemliknande utslag över ryggen som kliar våldsamt, utslag och klåda på ena axeln och på piccadillyarmen.

- Det beror på cytostatikan, säger sköterskan.
- Jag tog cortisonsalva på, berättar jag.
- Nej, det kan du inte ta, eftersom utslagen säkert beror på cortisonet i behandlingen. Du kan få allergitabletter.
- Jag gillar inte tabletter. Jag provar hellre med idiominsalva.
- Ja, jag vet att du inte gillar tabletter, skrattar sköterskan. Men jag ska kolla med doktorn.
- Jag har problem med mina tår också, fortsätter jag.

Jag drar av strumpan på min friska fot och förevisar upp mina röda tår med gul-blå-röda äckliga inkrympta naglar. Det ser ännu vidrigare ut under lysröret här än i det lite skonsammare ljuset hemma i badrummet.
- Det gör ont i tårna. Beror tåproblemen på cytostatikan eller har jag fått diabetes?
- Det beror på cytostatikan, säger sköterskan.

Hon lämnar mig för att höra med doktorn och återvänder snart. Doktorn var tydligen "hemma".
- Du får tabletter mot allergi. Du ska inte pröva med olika salver utan se till att hålla det rent. Men försök med koksalt när du har klåda.

tick, tack, tick, tack

Tack och lov
att bara en behandling återstår. Nu när cytostatikan ställer till med allt fler jävulskaper i kroppen. Jag får försöka leva med utslagen och äckliga tår i fem veckor till innan giftet försvinner ur kroppen. Jag som på allvar hade trott att jag hade fått diabetes eller reumatism i fötterna. Inte underligt att kroppen tar stryk efter så lång behandlingstid.

Det enda jag kan trösta mig med är att Mr H också försvinner för evigt. Det kanske är dags att vinka farväl . . .



tick, tack, tick, tack



Fullt i rummet

Snart är alla sängar och fåtöljer upptagna av medpatienter och medbesökande. Konstaterar att kvinnan i en säng bär peruk, men hennes peruk är faktiskt lika snygg som min. Ser helt äkta ut, även om jag kan se att så inte är fallet. Hon verkar också ha en hel arsenal med gift som ska levereras. Kanske hon också har fått besök av Mr H? Vågar jag fråga? Får se om hon blir kvar här lika länge som jag. Hoppsan, ännu en kvinna kommer in. Har hon peruk tro? Nej, det verkar vara äkta - ser hårbotten under hennes permanentade hår. Gud, så mager hon är. Nej, jag får försöka gilla läget - jag har ju själv bett att få backa med behandlingarna för att bli klar tidigare.
.
tick, tack,
.
- än så länge fungerar "droppmotorn". Var problem förra gången. Sköterskan trodde det berodde på att piccadillyslangen åkt ut någon centimeter ur armen på grund av hästolyckan.

Besök på ranchen och "jäkla läkare"

Hej på dig, Ayla!
Vi slänger in hundar och kryckor i bilen och åker till ranchen. Totte galopperar lyckligt iväg runt ägorna med lilla Foxy hack i häl. I hagen står Ayla och hennes kompisar och glor nyfiket. Jag lämnar ena kryckan utanför grinden för att inte skrämma henne. Sedan hoppar jag fram till henne. Min klumpfot väl försedd med Konsums plastpåse, som blir indränkt av lera, snö och hästbajs. Ayla blir inte rädd för mina nya attribut utan låter sig smekas och smaskar förnöjd i sig de morotsbitar jag ger henne. Jag mumlar kärleksord och inbillar mig att hon har längtat efter mig. Bengt går fram och fjäskar för ”sin” häst, quartern Pan.

Ridningen står totalt stilla nu. Småvägarna runt ranchen är rena isgatorna. Så även utan klumpfoten hade jag inte kunnat rida. Ändå nöjda med utflykten samlar vi in vovvarna och åker hem. Jag känner att jag har varit med i de levandes skara – och mår så mycket bättre av att fly väggarna i hemmet ett tag.

Behandlingar och doktorer
Nu är det bara två dagar kvar till näst sista behandlingen. Förutsatt att blodproven är okej. Mr H’s slutliga hädanfärd stundar. Men först gäller att nå’n doktor förklarar för mig vad som gäller. Min sjuksköterska är lika förtörnad som jag över Dr H’s ”goddag-yxskaft-samtal”.

- Han borde ha läst på. Och veta vad som gäller.

Hon har skickat mina frågor till min ordinarie läkare. Det vore trevligt om jag fick träffa min doktor någon gång. Hittills har jag bara träffat henne två gånger under hela behandlingstiden. Nu vill jag ha ett ordentligt samtal med svar på alla frågor jag ställt och frågor jag ännu inte har ställt. Det är fullt förståeligt att ens doktor kan bli sjuk eller vara tvungen att ta ledigt, men då ska man (vem har ansvar?) ordna med att en annan doktor har all kunskap. Och inte komma med "goddag yxskaft" när man har viktiga frågor som gäller ens liv. Ibland undrar jag om inte sköterskan vet lika mycket som doktorn, fast hon får inte yppa sina kunskaper?

- Du ska gå genom en datortomografi till några veckor efter sista behandlingen, förklarar sköterskan. Det kan ta ett tag efter behandlingen innan man ser resultatet. Hur mycket lymfkörtlarna har minskat.

Úsch, nu känner jag mig förbannad. Kanske svallar känslorna upp på grund av trötthet? Men trött ska man ju vara i slutet av behandlingsperioden. Jag sover lite dåligt eftersom foten tenderar att värka på nätterna. Så trött på betongklumpen. Och på morgnarna får vi sällskap i sängen av ännu en betongklump. Vovven Totte som vill hälsa god morgon, följd av Foxy som knör in sig mellan oss och Totte för att försäkra sig om sin rättmätiga position som husets vovve.

Tänk på något kul, Karin!
Hmm, skönt att bara blunda och lyssna på Mr Cash hesa röst med country-dunkandet i bakgrunden. Och se Totte mysigt förankrad i reservpappas knä. Snart är det dags för grönt té med citron och en skorpa. Plocka fram en bok. Fundera på ommöblering när jag är mer vital. Har tjatat på Bengt om att få måla taket i vardagsrummet vitt, men här möter jag på protester. Det gäller att gnata så där lite lagom så att han till slut tror att det är han som har kommit på idén. Fast det tror jag egentligen inte på.

Indianer, gamla julgranar och let's dance . .

Snö, kallt och isigt
Men detta till trots hänger jag med ut på morgonpromenaden. Jag med Foxy och Bengt med stora, skälliga, dragande Totte. Efter ett par meter kommer jag oåterkalleligen på efterkälken. Men viktigast är ändå att andas in lite frisk luft.

- Det händer väl inte så mycket i ditt liv nu, frågar en god vän när vi äter lunch tillsammans. Du får väl skriva om böcker du läser.

Stämmer så bra, att det inte händer något inom det aktiva området. Där man måste använda sina ben. Även om jag är ute på vilda äventyr i tankarna. Och ser tillbaka på mina äventyr när jag var liten. Som när jag och brorsan lekte indianer på min mormors bakgård. Jag ser faktiskt lite mordisk ut när jag spänner bågen, medan brorsan bara ler fånigt med skölden i ena handen och låtsaskniven i den andra. Förresten - hade indianer sköldar?

Vågar mig ut i kylan på altanen för att ta en sista bild på vår julgran. Där den ligger utslängd, snart bortglömd, förvandlad till aska på sopförbränningen. Efter att ha stått i centrum full med ljus, skimrande kulor och hjärtan. Tål det att jämföras med Mr H's öde?

Så - vad händer mera i min värld.
Mer än att äta, skriva, läsa böcker och - javisst ja - såg på Let's Dance i går kväll. Tänkte lägga min röst på Elisabeth Höglund, men ångrade mig och satsade på Morgan. Han var så söt med sin lilla mage och göteborgsdialekt. Ja, givetvis kunde han dansa också. Bra att barnsliga, barbiedockan Blondinbella åkte ut. Har faktiskt lärt mig gilla "hatfiguren" Kitty. Tjejen har ju personlighet. I kväll är det lilla byn Cranford som gäller.

Om en vecka dyker min son upp. Tillsammans med sin malaysiska flickvän. Just nu är han i London och - enligt Facebook - dricker öl förutom att marknadsföra dykshopen. Därefter ett par dagar i Göteborg för mer marknadsföring, sedan Karlstad, sedan Stockholm där min dotter redan oroar sig för hur alla ska få plats i deras lilla lägenhet.

Nej ... nu ger jag mig och kokar vatten till mitt förmiddagsté.

Life goes on . . .

En ny dag, en ny president och våra vovvar
Tack och lov att krigsherren G.W.Bush har gjort sin exit. Faktum är att han påminner en del om min Mr H. En elak, självgod, livsfarlig jäkel. Undrar om president Obama kan jaga bort alla Mr H och likasinnade på vår jord?

Min man funderar på problemet där han sitter vid köksbordet och läser VF:s ledarartikel om världens nye frälsare.

Medan lille Foxy som är trött efter frukost och morgonpromenad har lagt sig till ro under köksbordet. Det kan ju ramla ned en och annan smula, även om det var ett tag sedan vi åt frukost.

Extravovven Totte är likaså trött och ligger som en stor svart trasa på golvet, med sina tjusiga mustascher utbredda som en liten extramatta.
Totte har blivit speciellt förtjust i sin extra-husse. Kanske för att det är han som ger honom mat och går ut med honom? Problemet är att Bengt inte ens kan gå på toa utan att Totte blir upprörd. Han sitter utanför och skäller med sin grova, hesa röst tills Bengt kommer ut igen.

Mina krämpor
Egentligen känner jag mig gnällig. Ont i foten, ont i höft och knän tack vare betongklimpen jag släpar på, sover dåligt, känner mig uttråkad, trött på skitväder, trött på att inte kunna rida och promenera, trött på böcker, TV och dator.

Men . . . skärpning . . . det finns massor av ljuspunkter. Jag får lov att se positivt på tillvaron. Faktum är att jag bara har två behandlingar kvar. Nummer elva kommer nästa onsdag. Om en vecka ska jag lägga om gipset och då är foten mycket bättre, den 19 februari har jag träff med en ortoped och då utgår jag från att gipset försvinner. Träff med Ayla den 20 februari? Den 1 februari kommer min son med malaysisk flickvän från Malaysia och hälsar på, jag har köpt nya böcker och har massor av bra läsning, min man slår mig inte, hundarna är keliga och kärleksfulla, jag börjar kunna äta lite roligare mat, och .... kanske jag ska be Bengt köpa en chokladbit till mig, en mumsig marabou med nougat? Egentligen är livet jättekul!!!

Hemma Hos

Fortfarande lite spök med mage och smaklökar dagen 2 efter behandling. Men försöker motionera lite redan i arla morgonkula. Vovvarna är ju vakna.

Ja, så här kan jag se ut på morgonen innan jag fått på mig frisyren och målat ögonbrynen. Med ponchon över nattskjortan mot kylan och mitt vitsmyckade ben som ett extra spökigt attribut.

Behandling Nr 10

Piccadilly Center
Åter tillbaka på sjukhuset, men nu i sällskap med gipsad fot och kryckor. Efter en omväg till Blodcentralen känner jag att det börjar bli väl mycket promenerande. I synnerhet som jag var ute med en dragande Foxy i morse medan Bengt motionerade stora Totte. Bengt är gullig nog att hämta en rullstol.

Så snart jag är på plats i sängen i "mitt" rum, nr 1, ber jag om hjälp mot illamående, vis av tidigare erfarenhet. Sköterskan sprutar in medlet direkt i droppet. Jag gnäller sedan lite om det misslyckade samtalet med doktorn. Och ger henne sedan brev med frågor som jag vill ha svar på, vilken doktor det än är. Jag utgår från att någon doktor måste kunna ge mig svar. Det handlar ju faktiskt om mitt liv. (Dr xxx är "mobildoktorn" och dr yyy "min" doktor)

Mitt brev:
All sjuklig aktivitet har enligt dr xxxx och PET-röntgen upphört. Dr xxxx informerade mig om att lymfkörtlarna hade minskat till hälften redan efter fyra behandlingar. Nu vill jag veta:
Vilken storleksnivå har lymfkörtlarna hamnat i? Har de minskat ytterligare en halv storlek och är nu ¼ eller. . . ?
Jag har tre behandlingar kvar. Enligt dr yyy ska jag inte ha fler. Nu vill jag veta:
Kommer lymfkörtlarna att gå ner av sig själva om de fortfarande är förstorade efter min sista behandling. Och vilken tid kan det handla om? En månad, två månader eller mer? Kan jag riskera att de börjar växa igen, eftersom behandlingarna har upphört. Eller är cystotatikan fortfarande verksam även efter behandlingarna. Och i så fall – hur länge?
När och Hur?
När kan jag med bestämdhet veta att sjukdomen är borta? Inte enbart i fråga om tidsaspekten utan rent medicinskt och behandlingsmässigt? När kan jag m a o köpa champagnen och bjuda hem alla vänner?

Sköterskan ber mig att inte helt och hållet lita på att det bara är tre, nu två, behandlingar kvar, så jag inte blir besviken.
- Men det blir jag ändå, svarar jag. Jag räknar med högst två behandlingar till.

Tick, tack, tick, tack

Men jag får ett positivt besked. Det blir behandling ännu en dag tidigare nästa gång, så i bästa fall blir jag klar onsdagen den 11 februari. Halleluja!

- Blir det mindre gift i mina sista behandligar,undrar jag
- Det kan bli någon förändring i den allra sista, säger hon.

Summa summarum känns allt ändå ganska oklart.

Tick, tack, tick, tack

Ett ljud som kommer att följa mig i framtiden? I mina drömmar, eller snarare mardrömmar?

Tuffa bud från Ortopeden
Lyckas nå fram till ortopedmottagningen efter att ha ringt dit under en timme. Och möts av telefonrösten som upprepar "telefonkön är full - var vänlig återkom". Jag orkar inte återkomma vänligt mer. De två timmarnas telefontid börjar nå sitt slut. Jag ringer växeln och ber dem hjälpa mig. Säger att det är akut. Växeln kopplar mig då till en sekreterare, som efter att ha lyssnat på mig tar mitt telefonnummer och lovar ordna så att någon ringer från rådgivningen. Efter bara någon kvart ringer en sjuksköterska. Jag berättar om mitt ben och att jag har ont och att gipset skaver. Hon lugnar mig med att allt är normalt, men betonar att jag måste ligga och sitta med benet högt. Och alltid använda båda kryckorna.
- Du får inte belasta foten. Gå som om det är ett ägg under foten.
- Så jag måste alltid använda båda kryckorna då?
- Ja, absolut.

Hon ger mig även besked om att jag ska byta ut gipset redan om två veckor. Det låter bra att de kollar benet.

Jaha, hur ska jag då laga mat? Och bädda sängen? Och promenera med Foxy? Och vattna blommor, ta bort dekorationen ur julgranen? Lägga i tvätt? Hänga upp tvätt? Stackars Bengt kan ju inte belastas med allt! Jag måste också tänka på att alltid hålla foten i högläge – när jag äter eller ser på TV. Annars kan det svullna och bli problem.

Med andra ord var det tur att jag ringde. Eftersom direktiven inte var lika klara mitt i natten på akuten. Passar också på att gnälla om den korkade skon. Jag är välkommen till ortopeden för att hämta en mockasin. Inga problem. Bara att komma dit.

Jobbig patient?
Jag berättar för min sköterska om samtalet med ortopeden. Då ordnar hon med en rullstol när jag behöver gå på toa. Vilket innebär att någon av sköterskorna måste skjutsa mig, foten, kryckorna och droppställningen som ett extra släp. När jag frågar om de har varit med om något liknande tidigare är svaret nej. Men efter en tur med rullstol, prövar jag att gå för egen maskin. Krycka i höger hand och droppställning som får fungera som en krycka i vänster hand. Det funkar. Synd att det inte finns en fotograf på plats.

Good Riddance, Mr H!













Mr H snart helt förtärd av den eviga brasan


tick, tack. Tick, tack

Ännu mer Doktorer...

Heja akuten!
Jag grips av en känsla av overklighet. Sitter på akuten med min f-b fot och väntar på att en onkolog ska ringa och berätta om Mr H är borta eller inte. Något mer själsdödande än en akutmottagning finns inte. Här sitter jag sedan doktorn på vårdcentralen skickade mig på akutremiss till röntgen, som i sin tur skickade mig till akuten. Patienterna sneglar tysta på varandra, tittar på klockan, spekulerar i vilka sjukdomar alla kan ha. Tiden går så oerhört sakta. Timme efter timme efter timme. En olycka har hänt, det är rusning i korridoren innanför väntsalen. Och det betyder ännu mer väntan för oss, akutpatienter.Och i synnerhet för så'na som jag, ortopedpatienter. Och doktorerna prioriterar bland oss akut'are. Provar kaffet i automaten. Letar efter kaffe med mjölk, men det finns bara kaffe och kondenserad grädde. Så jag väljer cappochino, som smakar skit. Det är sparsamt med tidningar. Senaste numret är daterat september 2008. Aftonbladet jag köpte går laget runt. Jag försöker lösa barnkorsord i veckotidningarna, men till och med det går trögt. Ringer människan aldrig? Klockan är 17.45. Han skulle ringa 17.15. Och här har jag suttit sedan 16.00. Jag sitter på helspänn, nära utgången eftersom man inte får använda mobiler här. Han måste ringa innan jag blir uppropad. Jag kan knappast snacka med en doktor om mr H i mobilen, medan en annan doktor undersöker min fot. Även om det skulle vara effektivt.

Doktorn ringer!
Efter lite dö-snack om min fot och min aktuella befinnelseort, frågar han.

- Ja, vad har du för frågor?
- Jo, jag vill veta vad datortomografin i fredags visade.
- Hm, jag har inte sett den än. Vänta . . .

Doktorn återkommer efter en stund.
- Jag ser att dina lymfkörtlar har minskat.
- Jaha, men vad betyder det? Kommer de att försvinna under de tre behandlingar som återstår?
- Nej, det är inte säkert.
- När försvinner de då?
- Svårt att säga, vi får bedöma efter hand.

Jag känner frustrationen stiga. Varför i h-e kan människan inte ge mig några riktiga svar.
- Räcker tre behandlingar för att jag ska bli botad?
- Ja, du ska inte ha fler behandlingar.

Jag kommer inte på hur jag ska formulera fler frågor. Jag får ändå inte några riktiga svar. Så det spelar egentligen ingen rolll om jag lyckas formulera bra frågor. Han visste ju inte ens varför han skulle ringa. Att jag givetvis ville veta vad datortomografin visade. Med andra ord känner jag mig totalt förvirrad. När ska Mr H försvinna ur mitt liv för alltid?

Min förbannade fot
Klockan 22.30 blir jag uppropad. Då är jag nära att lämna bygget. Och hemma sitter Bengt och väntar och undrar om jag blir kapabel att ta mig hem med bilen för egen maskin eller om han måste cykla och hämta en nygipsad hustru.

- Din fotled är bruten, säger den unge läkaren.
- Nej, det är inte sant, säger jag.
- Jo, så är det. Men det är bra att du inte har ont på andra sidan vristen. Då hade vi varit tvungna att operera.

Operera? Jag och mitt obefintliga immunförsvar. Grâce au Dieu!

Jag får benet gipsat nästan upp till knät och halva foten. Och ringer Bengt, som får ta cykeln och hämta mig och bilen. Först 01.20 kommer vi iväg, då gipset har torkat och jag lyckats få på mig en löjlig sko, som är alldeles för kort för min fot. Doktorn undrar om jag behöver sjukintyg, men jag förklarar att jag redan är sjukskriven så det behövs inte.
*

Och i morgon som jag hade tänkt mig ut på en ridtur med Ayla. Och vi som ska passa ranchens riesenschnauzer Totte i 14 dagar.


.Undrar i alla fall om det inte är Mr H som jäklas, i ny skepnad.

Totte och jag i kökssoffans lugna vrå.

Alla dessa Doktorer . . .

Dagen D
Idag är det meningen att min egen doktor ska ringa och ge mig tummen upp eller tummen ner. Är Mr H borta eller inte? Men "shit happens". Hon är sjuk och det blir en annan läkare som ringer och inte förrän i kväll. Det är inte bra. Jag menar, om beskedet är bra spelar det inte någon roll vilken läkare som ringer - eller nästan ingen roll. Men om beskedet är dåligt är det definitivt inte bra med en läkare som jag inte kan relatera mig till. Då känns det bara som ett vacuum utan någon man kan lita på att luta sig mot.

Men jag tar inte ut något i förskott. Naturligtvis får jag ett bra besked. Något annat är inte troligt.

Min vackra, blå-lila fot

- Ring sjukvårdsupplysningen, tjatar min man när jag haft ännu en natt med ont i foten, som fortfarande är svullen och värker och nu har blivit tjusigt lila ända ut på tårna.

Till slut ger jag med mig och ringer. Jag får snabbt svar! Sjuksköterskan i andra änden råder mig att söka läkare eftersom det kan finnas små ben i foten, som riskerar att läka fel.

- Gå till din vårdcentral, råder hon.

- Men min husläkare är inte kompetent, svarar jag. Han är av den gammaldags typen, som bara kan lyssna på hjärtat och känna på mandlarna.

Jag hör ett högt, hjärtligt skratt i andra änden.

- Ha, ha, ha, den versionen har jag aldrig hört förut, skrattar hon. Men försök få någon annan läkare på vårdcentralen.

Jag ringer min mans vårdcentral och hans läkare. Jag står faktiskt i kö där. Jag förklarar att min man är patient och att jag inte har någon husläkare (liten vit lögn kan ju inte vara fel) och berättar om min fot.

- Ramlade hästen på din fot, frågar hon.

- Ja, svarar jag.

Jag får en tid i eftermiddag.

Kryckor och Fika med Kontrast

Jag letar i alla garderober efter någon sko som kan passa min svullna, lätt blåfärgade fot. Och lyckas hitta en inte alltför elegant sko som jag tar på mig. Men skosnörena får vara. Bengt kör mig till sjukhuset och jag haltar till piccadilly center för blodprov och omläggning.
- Om din fot fortfarande är svullen efter helgen, bör du söka läkare, säger min sjuksköterska.

Jag passar på att fråga om jag får backa lite på resterande behandlingar så att jag blir klar tidigare. Det går faktiskt bra. Min sista behandling sker den 12 februari! Om en månad. Nåja, om en dryg månad.

Jag, foten och kryckan tar oss sedan till röntgen där tunneln väntar. Det är packat med folk i det lilla väntrummet. Jag smuttar på min kontrastdryck och försöker lösa korsord. Något jag är otroligt dålig på. Jag klarar på min höjd barnkorsord. Mer folk kommer in. Några småpratar, andra tittar rakt fram, bläddrar i tidningar, sitter och tänker, leker med mobilen, kollar klockan och smuttar alltemellanåt på sina kontrastvätskor. Rena fikarummet!

Äntligen, efter två timmar, är det min tur att ta en tur i tunneln.
- Kan ni kolla min fot också, frågar jag fast jag vet svaret.
- Nej, det går inte. Vi kan bara undersöka det vi har remiss på. Men du kan ju gå till akuten sedan.

Nej, tack. Jag har ingen som helst avsikt att tillbringa hela fredag eftermiddag och kväll på akuten.

Nu är det bara att vänta på samtalet med min läkare på tisdag. Och höra de förlösande orden.
- Det finns inga spår kvar efter Hodgkin.

Isdans med Ayla

Dags för en ny dans
Men inte i hagen, utan på en isfläck på vägen. Stackars Ayla som så försiktigt trippar med sina skolösa hovar halkar på ett förrädiskt ställe, där isen har täckts av snö. Hon gör några piruetter och kämpar för att hålla balansen. Men förgäves. Hon dröser omkull. Jag flyger av, men fastnar med högra foten under hästen. Först när Ayla reser sig kan jag dra till mig benet. Hon tar sig över till närmaste gärde, där hon stannar och tittar (oroligt?) på mig.

Jag ber en liten bön
att jag ska kunna stödja på foten så att jag kan ta mig fram till Ayla. Jag prövar mig fram. Det gör förbaskat ont, men det går att halta sig fram. Och där står hon och väntar på mig. Med tyglarna hängande. Hon får en rejäl kram, lite ömt kärleksprat och en morot. Och sedan leder jag henne längs gärdet. Medan jag oroligt kollar om hon haltar. Men det verkar inte så. När jag kommer till en säker, isfri väg stannar vi. Jag lyckas ta mig upp i sadeln, men känner mig som en säck potatis när jag häver mig upp. Och det är omöjligt att använda höger stigbygel utan höger fot får hänga fritt. Men till stallet kommer vi. Jag växlar mellan trav och skritt för att kolla om hon haltar. Och börjar känna mig lugn. På stallgården leder jag henne några extra rundor och ser inte något fel. Utom på min egen fot. Som blir allt ömmare. Men tack vare höga kängor har jag - nog - ändå haft tur. Fast ankeln har svällt upp rejält när jag kom hem.

Så nu är det bandage, krycka och vila som får gälla - förhoppningsvis bara ett par dagar. För nästa vecka ska jag rida. Om inte i naturen så på banan.

Mr H i farten?
Det kan omöjligt ha varit Mr H som varit framme. Eller?

Jag ringde "min sjuksköterska" och frågade om de kunde kolla min fot på fredag, när jag ändå ska ut och åka i tunneln. Men det gick inte.

Humöret spricker upp

Ups and Downs
Usch, efter några dagar nere i trötthets- och illamåendedalar, mår jag idag så mycket bättre. Kunde dricka mitt café au lait i morse igen. Och till och med ta ost på mina rostade mackor. Så skönt att slippa gå upp mitt i natten och ta illamåendetablett. Och se att klockan bara är tre eller fyra. Och många, många timmar kvar till morgonen.

Men min tröst är att det drabbar Mr H så mycket mer. På fredag ska vi se om det finns något kvar av den jäkeln. Då åker vi in i tunneln, han och jag. Eller det kanske bara blir jag.

Hej tomtegubbar . . .
Har så smått börjat dansa ut julen - nja, inte riktigt dansa, utan hellre tassa omkring i fleecetofflorna och plocka bort tomtar, enris och tallris. Granen, juldukarna och ljusen får vara kvar till helgen. Men kan inte låta bli att visa mina underbara amaryllis.

På visit . . .
Igår gjorde jag ett besök i Inger F's residens. Så även Foxy, som tyvärr inte kunde leka med Ingers små kissar. En av kissarna verkade lite extra sur på lilla Foxy så Inger överlät åt en av sönerna att stänga in sig med kisse. Men enligt Inger var kissen inte sur, bara ovan.Idag ska jag göra ett annat besök, nämligen hälsa på fem små lapphundsvalpar, som bara är någon vecka gamla. En liten tik och fyra hannar. Men Foxy får vackert stanna utanför.

Behandling Nr 9

Sölig make och stress
- Skynda dig, Bengt. Jag ska vara på en ny avdelning idag. Och vill ha tid på mig.

Men han tar det lugnt. Ut med Foxy, in på toa, medan jag frenetiskt rycker åt mig bilnycklarna och börjar skrapa en igenfrusen bil. Naturligtvis får stackarn mer skäll när han äntligen segar sig ut till bilen och tar fram en annan skrapa. Jag vet att jag är stressad för att jag är nervös och irriterad och inte alls har någon lust att fara till sjukhuset för att må illa. Och absolut inte någon lust att tillbringa en hel dag på avdelningen för svårt cancersjuka. Naturligtvis hamnar vi bakom en bil som kör i 40 km/timmen på en 70-väg. Jag försöker hålla igen munnen för att inte gnälla mer.

Onkologiavdelning nr 7
Eftersom det är mitt emellan helgerna har man beslutat att stänga igen piccadilly center idag och forsla mig och andra "cytar" (ja, så är vårt smeknamn) till onkologiavdelningen. Jag kommer dit och möter min vikarierande sjuksköterska vid receptionen.

- Vi måste vänta här en stund, säger hon och ser oroligt på mig. Givetvis varse min lätt griniga uppsyn. - De vet inte var de ska lägga dig. Jag har förklarat att du behöver en säng eftersom du ska vara här hela dagen.

Ett par sköterskor dyker upp och diskuterar vart jag ska ta vägen. De öppnar ett par dörrar för att kolla om det finns någon säng ledig. Men icke. Och där står vi och väntar. Jag alltmer rädd att hamna intill en svårt sjuk patient.

- Men de visste väl om det här i god tid, undrar jag. Jag menar - det är väl inte någon överraskning för dem att jag kommer hit?
- Nej, håller min sköterska med. Och jag var här tidigt i morse. Men det ordnar sig nog.

Jag känner hur irritationen börjar stiga. Men jag vill inte rikta den mot min sköterska som är jättegullig och inte kan hjälpa röran. I synnerhet som hon tycker att det hade fungerat bättre om vi hade kunnat vara på piccadilly center. I synnerhet som jag inte är ensam "cyt" eller "cytis" eller vad man kallas i singularis.

Men så småningom kommer en sköterska rullande med en säng. Glatt leende.
- Du får vara i samtalsrummet, säger hon.

Samtalsrummet är mysigt inrett med riktiga krukväxter, ett par gammaldags fåtöljer, små antikbord, en bokhylla med böcker och spel. Ljusstakar, prydnadssaker, tavlor, speglar och smålampor.
- Det här funkar, säger jag på betydligt bättre humör.
Och drar fram ett bord till sängen, slänger upp datorn och min bok och min lilla matsäck. Vis av illamåendeerfarenheten förra tillfället har jag bara med lite äpplecider, ett par clementiner och ett par digistivekex.

tick, tack, tick tack

Ha, Mr H - nu är det nästan kört!
Nu är jag beredd att få min medicin - att förgifta mr H i ännu högre grad - och han börjar se alltför ömklig ut. Hatten nu helt sönderbiten av Cerberus, armar och ben förtärda av elden.





tick, tack, tick, tack

*