Kryckor och Fika med Kontrast

Jag letar i alla garderober efter någon sko som kan passa min svullna, lätt blåfärgade fot. Och lyckas hitta en inte alltför elegant sko som jag tar på mig. Men skosnörena får vara. Bengt kör mig till sjukhuset och jag haltar till piccadilly center för blodprov och omläggning.
- Om din fot fortfarande är svullen efter helgen, bör du söka läkare, säger min sjuksköterska.

Jag passar på att fråga om jag får backa lite på resterande behandlingar så att jag blir klar tidigare. Det går faktiskt bra. Min sista behandling sker den 12 februari! Om en månad. Nåja, om en dryg månad.

Jag, foten och kryckan tar oss sedan till röntgen där tunneln väntar. Det är packat med folk i det lilla väntrummet. Jag smuttar på min kontrastdryck och försöker lösa korsord. Något jag är otroligt dålig på. Jag klarar på min höjd barnkorsord. Mer folk kommer in. Några småpratar, andra tittar rakt fram, bläddrar i tidningar, sitter och tänker, leker med mobilen, kollar klockan och smuttar alltemellanåt på sina kontrastvätskor. Rena fikarummet!

Äntligen, efter två timmar, är det min tur att ta en tur i tunneln.
- Kan ni kolla min fot också, frågar jag fast jag vet svaret.
- Nej, det går inte. Vi kan bara undersöka det vi har remiss på. Men du kan ju gå till akuten sedan.

Nej, tack. Jag har ingen som helst avsikt att tillbringa hela fredag eftermiddag och kväll på akuten.

Nu är det bara att vänta på samtalet med min läkare på tisdag. Och höra de förlösande orden.
- Det finns inga spår kvar efter Hodgkin.