Behandling nr 11

Tillbaka på Piccadilly Center
Dags för min näst sista behandling - om Gud vill. Idag är inte mitt enkelrum, VIP-rummet nr 1, ledigt utan jag hamnar på en 4-sal - men närmast fönstret. Än så länge är jag ensam, fast skulle jag få sängkamrater är det inte hela världen.

Sköterskan sätter igång giftdroppet - tick, tack, tick, tack. Jag passar på att visa upp mina senaste biverkningar - åtminstone har jag antagit att de är biverkningar. Jag har eksemliknande utslag över ryggen som kliar våldsamt, utslag och klåda på ena axeln och på piccadillyarmen.

- Det beror på cytostatikan, säger sköterskan.
- Jag tog cortisonsalva på, berättar jag.
- Nej, det kan du inte ta, eftersom utslagen säkert beror på cortisonet i behandlingen. Du kan få allergitabletter.
- Jag gillar inte tabletter. Jag provar hellre med idiominsalva.
- Ja, jag vet att du inte gillar tabletter, skrattar sköterskan. Men jag ska kolla med doktorn.
- Jag har problem med mina tår också, fortsätter jag.

Jag drar av strumpan på min friska fot och förevisar upp mina röda tår med gul-blå-röda äckliga inkrympta naglar. Det ser ännu vidrigare ut under lysröret här än i det lite skonsammare ljuset hemma i badrummet.
- Det gör ont i tårna. Beror tåproblemen på cytostatikan eller har jag fått diabetes?
- Det beror på cytostatikan, säger sköterskan.

Hon lämnar mig för att höra med doktorn och återvänder snart. Doktorn var tydligen "hemma".
- Du får tabletter mot allergi. Du ska inte pröva med olika salver utan se till att hålla det rent. Men försök med koksalt när du har klåda.

tick, tack, tick, tack

Tack och lov
att bara en behandling återstår. Nu när cytostatikan ställer till med allt fler jävulskaper i kroppen. Jag får försöka leva med utslagen och äckliga tår i fem veckor till innan giftet försvinner ur kroppen. Jag som på allvar hade trott att jag hade fått diabetes eller reumatism i fötterna. Inte underligt att kroppen tar stryk efter så lång behandlingstid.

Det enda jag kan trösta mig med är att Mr H också försvinner för evigt. Det kanske är dags att vinka farväl . . .



tick, tack, tick, tack



Fullt i rummet

Snart är alla sängar och fåtöljer upptagna av medpatienter och medbesökande. Konstaterar att kvinnan i en säng bär peruk, men hennes peruk är faktiskt lika snygg som min. Ser helt äkta ut, även om jag kan se att så inte är fallet. Hon verkar också ha en hel arsenal med gift som ska levereras. Kanske hon också har fått besök av Mr H? Vågar jag fråga? Får se om hon blir kvar här lika länge som jag. Hoppsan, ännu en kvinna kommer in. Har hon peruk tro? Nej, det verkar vara äkta - ser hårbotten under hennes permanentade hår. Gud, så mager hon är. Nej, jag får försöka gilla läget - jag har ju själv bett att få backa med behandlingarna för att bli klar tidigare.
.
tick, tack,
.
- än så länge fungerar "droppmotorn". Var problem förra gången. Sköterskan trodde det berodde på att piccadillyslangen åkt ut någon centimeter ur armen på grund av hästolyckan.