Doktorn och Knölen 12.6

Solbränd och i fysisk fin kondition

sitter jag mittemot min läkare på kirurgmottagningen. Jag har knappt haft en tanke på den löjliga lilla knölen. Det är ju inget annat fel på mig.
- Det var ett konstigt brev du skickade, säger han.
- Ja, jag var ju tvungen att skriva ett mejl till min kompis. För vidarebefordran till dig. Och på datorn i Borneo finns det inga å, ä och ö, svarar jag.

Samtidigt känner jag mig lite dum över dramatiken. När jag inte är sjuk. Jag sträcker mina solbrända ben framför mig och väntar på att snart få klarsignal att gå hem till vovve, trädgård och man.

- Jaha, då ska vi se på dig, säger doktorn.Och börjar sin undersökning, klämmer på knöleländet, sticker sprutor i den för att suga upp prover. Det börjar göra lite ont, men han vill vara säker och sticker några gånger till. Därefter är det dags för ett litet samtal. Och den gode doktorn ser allvarlig ut.

- Det har ingenting med operationen av sköldkörteln att göra.
Och åsyftar min giftstruma för åtta år sedan.
- Vi får avvakta proverna, fortsätter han.
- Är det cancer? frågar jag och väntar mig ett nekande svar. Som jag inte får.
- Jag kan inte säga någonting nu. Vi måste vänta på proverna.

Jag får en ny tid med en kollega eftersom doktorn ska på semester. Men kollegan känner jag redan väl. Det var hon som opererade mig för bröstcancer för sju år sedan. Egentligen är det här inte klokt. Jag kan inte ha någon ny allvarlig sjukdom. Finns det ingen statistik på sån’t här. Medeltalet för sjukdomar för olika kategorier bland befolkningen. Varför görs ingen utredning?

Med mig i bagaget är anvisningar på ett femtiotal blodprover jag ska ta före nästa besök.

Jag lämnar doktorn betydligt allvarligare och med mera jag-är-sjuk-känsla än när jag kom dit.