Ljus över Mr Hodgkin 17.7

Full fart på doktorerna

Inte långt efter mitt besök hos doktorn får röntgenavdelningen en remiss. De vill ta en titt på min Mr Hodgkin. Men innan jag hinner dit börjar han jävlas. Med en svullen körtel på min hittills friska sida av halsen. Jag får feber och svettas. Klart man blir förbannad. Och vill hämnas. Jag stoppar i mig magnecyl och det gillar han inte. Svullnaden och febern går ner.

Vi sneglar på varandra, de två andra patienterna och jag som sitter och väntar på vår datortomografi. Våra stora plastflaskor med vatten står bredvid oss. Vi har två timmar på oss att dricka upp vattnet. Och innan dess har vi redan druckit en hel liter vatten hemma. Vi turas om att springa på toa. Jag som hatar offentliga toaletter. Antingen sitter jag på huk, eller torkar toalettringen med en pappershandduk som jag tvålat in. – Undrar om någon av de andra också har fått besök av Hodgkin, tänker jag.

Det blir min tur.
- Ta av dig behån säger sköterskan.
Jag tar lydigt av mig behån. Och sedan får jag ta på mig min tröja igen, utan bh under. Jag förstår inte riktigt varför.
- Varför ska jag ta av mig behån, frågar jag.
- Du kan inte ha någonting på dig med metall i, förklarar sköterskan
- Men jag har ingen metall på min bh.
- Jaså, jaha, ja då behöver du ju inte ta av den.

Men jag tar inte på den igen, utan lägger mig snällt på britsen, startklar att fara in i ljustunneln. Innan jag drar iväg, ber sköterskan mig att dra ner jeansen till knäna.
- Trosorna med? frågar jag.
- Nej, bara jeansen eftersom dragkedjan är av metall.

Tänk om jag haft mysbyxor på mig, utan metalldragkedja. Skulle hon bett mig dra ned dem ändå?

Resan i tunneln gick bra. Jag hoppas de har koll på vad Mr Hodgkin har hittat på i min kropp nu.