Död på dig, Mr H

Här är boken till min blogg "Me and Mr Hodgkin".

Förläggaren heter: Bokförlaget Norlén och Slottner klicka på adressen

Boken finns i Karlstads bokhandlar, hos förläggaren samt på:

bokus.com

libris

... och kanske på fler ställen?




Kramar på er alla läsare!!!!

FriskFesten

Så kommer de
Vännerna som har följt mig på min långa kamp mot Mr H. Som har skickat härliga inlägg på bloggen. Som har hälsat på och släpat med sig mat i förhoppning om att de passar mina förgiftade smaklökar. Citroner, apelsiner, mintchoklad, mörk choklad, nyponté, hembakta skorpor. Och så alla dessa vykort. Egentligen vill jag bjuda hit alla som skänkt tankar och följt min blogg. Men jag välkomnar er här i mitt sista inlägg. Nu när jag firar min pånyttfödelse. Eller som Eva-Lena så klokt säger ”detta är den första dagen på mitt nya liv. Andra kloka ord är Dittes tankevärda pärlor, att ”man måste leva i nuet, 10% dået, 80% nuet och 10% frammet...”

Trots knäppa väganvisningar där jag inte ens kan skilja på höger och vänster och inte ens kommer ihåg att tala om att vårt hus är turkost – så hittar de hit. Jag trodde i min enfald att det räckte att skriva att vi har en blå trädgårdsgrind, som knappast syntes i all snön. De till och med lyckas parkera bilar i snösörjan. Fast en av vännerna beklagar sig över att en granne stod i vägen. Och blir nedsörjad. Rätt åt honom som inte har vett att hålla sig undan när jag har FriskFest. Alla kan väl se att det är viktiga gäster som kommer.

Lilla Foxy sköter sig och skäller inte ut någon, utan håller sig någorlunda diskret undanskymd. Om inte någon särskilt uppmärksammar henne, något som hon inte kan stå emot. Och i synnerhet inte om hon får någon godbit.

Vi skålar för livet i champagne. Nåväl, skumpa, men det låter bättre att skriva champagne. Men till min stora sorg hinner jag inte prata med alla och skåla med alla, så mycket jag skulle vilja. Ändå haltar jag runt så mycket jag kan – och kanske mer än jag kan, eftersom jag har träningsvärk i benen nästa dag. Men det är det värt.

Att värderas i tulpaner
Jag har fått ett nytt värde. Som kan mätas i antal tulpaner. Hela 55 tulpaner betyder givetvis mycket höga poäng. Och kanske vissa färger ger högre poäng än andra. För att inte tala om poängen för en orkidé och för alla andra spännande blommor som trängs om utrymmet i vårt lilla hus.
Det finns inga svarta tulpaner. Skulle det finnas så vill jag inte veta det. Men det kan inte finnas svarta tulpaner lika lite som det fortfarande finns någon mr H. Skulle det eventuellt finnas någon mr H skulle han givetvis värderas i svarta tulpaner. Men det är en ”akademisk” diskussion eftersom inget/ingen av dem existerar. Jag kommer inte längre att nämna mister vid namn, vilket inte är något problem eftersom den här bloggen avslutas i och med det här inlägget.

Välkomna till min "vanliga" blogg. Där jag kommer att skriva om resor, om hästar och hundar och kanske lite om vad jag blir arg och upprörd över. Adressen är: http://kajsuniverse.blogspot.com/

Att tala om underbara kommentarer. Här kommer några godingar.
Gör mig en tjänst....bli frisk.
Vilken cliff-hanger!
Man njuter av din livsglädje och energi samtidigt som man nästan känner illamåendet
Jag tycker att du ska ge Mr Hodgkins en utmaning genom att visa även andra vilken jäkel han är. Go for it!
Jag håller på dig!
Sämre laster kan man ha än att äta apelsiner!
För att vara så cellgift-förgiftad som du är så måste jag säga att du ser oförskämt fräsch ut.
Och statsministern tappade sitt hår före dig, trots att han är mycket yngre
Många skulle ha nytta av att få reda på vilket makalöst sätt du attackerar Mr. Hodgkins. Humor, envishet, hästar, promenader med hunden som gör att du aldrig ger upp.
Här kommer ett fång med soliga tankar till dig
Du är jättefin med pannband!!
Vilken tur att det snygga sitter på insidan och inte på utsidan.
Du tar honom! Du kommer gå vinnande ur striden och mr H lär få kapitulera totalt!
Mr H står ganska ensamt i sin hörna av din kropp.
Släpp inte glädjebitarna i livet, skaffa fler!
Har du fattat vilken sabla envis och fantastisk människa du är. Det smittar av sig
Håller alla mina fingrar och tår för att Mr H ska ta stormsteg ut ur din kropp
Mitt i allt elände får du oss att skratta.
Vet att doktor H inte kan annat än fly sin kos. (Jag skulle då inte vilja bo i din kropp och vara så hatad som han är!
Det finns inga karlar som rår på en stark kvinna.
Så fint det där med att duscha den tillfälliga kalufsen.
Ge honom en omgång till - han förtjänar vad han får!
Det känns så varmt inombords när jag läser dina inlägg,
Detta stärker min tro i att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.
Du som är så himla snygg när du är sjuk, hur "sjukt vacker" ska du vara när du är frisk igen??
"Att bara leva kräver ingen plan. Det är bara att vara."
"Öppna dina knutna händer,
befrukta jorden med frön av ditt liv.
Vänta tomhänt att sommaren
ska komma,
betrakta din trädgård
och bjud in
alla kringströvande människor."
Kan man bli annat än glad när man läser detta....
Follow that hair...
Inget paradis är belöning nog för de strapatser du kämpat dig igenom.
Så gött att de fått fart nere i hårsäckarna. Kör muslimway!
Vi får väl börja heja på dina hårstrån också nu,
Hoppas att du inte mötte ett tåg i tunneln bara...
Men Mr Hodkins är ingen prins. Bara en elak gubbe,
Jag har varit inne ofta och läst och känt att jag inte är ensam.
Livet spritter i jorden och nuet
Jag lägger på mina 10% istället och lever livet till 110%.

Heja Livet!

Doktorn ringer
Jag får förtroende för min nya doktor och får svar på alla mina frågor och funderingar.

- Dina lymfkörtlar fortsätter att minska och är nu nere i nästan normal storlek. Det ser bättre och bättre ut för varje röntgen. Och alla tumöraktiviteter är utsläckta, säger doktorn.

Jag tar emot de trevliga orden med en känsla av andakt men har samtidigt en massa frågor. Vågar inte riktigt ropa "Hurra".

- Kan sjukdomen komma tillbaka?

- Du har mer än 90 procents chans att vara botad. För varje halvår du är frisk, minskar risken för återfall. Och prognosen är särskild gynnsam för din typ av Hodgkins lymfom.

Våren och jag . . .
Det gäller att blunda för de återstående 10 procenten. Hela livet är ju ett risktagande. Mina utsikter att få en ny cancersjukdom är ju inte större än att jag ska krascha med ett flygplan, krocka med bilen, eller få en tegelpanna över mig. Nu är jag frisk och ska inte tänka på vad som eventuellt skulle kunna hända. Nu ska jag leva.

Och inställd på att leva i nuet, klär jag på mig och Foxy och går ut för att leta efter våren. Tillsammans har vi vaknat ur en lång dvala och alla vårtecken är samtidigt tecken på att min sjukdomstid är över. Nu ska vi leva, våren och jag.




Heja livet! Nu lämnar jag Mr Hodgkin bakom mig för all tid och evighet. Amen!

Kung eller doktor - det är frågan

Kungen och jag
Jag fick en dag kommentaren att " det är lättare att få en träff med kungen än en doktor!".


Så sant, så sant.







Ett brev
Idag får jag ett brev som ger mig en storm av reaktioner. Ilska, sorg, rädsla, frustration. Min doktor jag inte längre kan kalla "min" kan inte träffa mig den 19 mars. Hon är sjuk, något hon absolut inte kan belastas för. Men inte nu, inte detta möte. Som jag har räknat timmarna inför. Jag får en ny tid med en ny doktor den 24 mars. Nästan en hel vecka till. Åtminstone fem dagar x 24 timmar x 60 minuter. Nej, detta godkänner jag inte . Så jag ringer sjukhuset och ber och kräver och ... nej, jag hotar inte ... snälla, snälla, (snart låter jag som Caroline af Ugglas) kan jag inte få en tid tidigare? Jag får så en telefontid den 18 mars. Det är helt okej med telefonsamtal vid trevliga samtal och positiva besked ... men ...

Givetvis kommer frågan upp. Är det Mr H som vägrar ligga still i graven? Eller börjar borsta av sig askan och försöker samla ihop sina utspridda benbitar? För det kan ju inte vara möjligt att ha cancer i sju månader utan att få träffa sin doktor mer än en gång? När huvudet är fullt av frågor. Och jag sedan länge väntar på ett enda svar.

Humörväxlingar

Panikångest!
I går kväll kunde jag inte somna. Plötsligt började hjärtat jobba på högvarv. Så också dumma tankar. Om håret som aldrig vill växa, doktorn som aldrig ville träffa mig och om svar som jag inte vill ha. Det blev att ta en sömntablett à la naturläkemedel och till sist somnade jag. Men Bengt fick några knuffar först.
- Lägg dig på sidan!
- Va?
- Lägg dig på sidan!
- Men jag snarkade inte.
- Det gjorde du visst det. Jag hörde hur du liksom blåste ut luft.

Stackarn måste ju andas. Att han står ut med mig! Men han vände sig snällt på sidan. Och jag åt andra hållet. Rygg mot rygg.

En ny dag och en ny tjej!
Jag har skrivit det gång på gång. Vad en ridtur kan göra för humöret. Även om Ayla är lite sprättig eftersom hon inte varit ute så mycket. Även om jag är rädd för halkan. Men våra galopper är sköna på den lilla grusvägen. Vi följer en stig i skogen. Ganska mycket snö, men Ayla trippar så fint i djupa snön och lyfter elegant sina hovar. Som den speciella dam hon är.

Kan man fatta att detta är den 13 mars?

Bland Prinsar och Djävular

Tunnelseende?
Ibland känns det som om jag fortfarande är kvar i tunneln. Och blundar. När jag vaknar är allt klart och Mr Hodgkins ljusår bakom mig. Kanske jag borde skriva nattår eller mörkerår. Passar bättre för varelsen. Som egentligen inte existerar.

Äla skriver att det är 14 400 minuter kvara. Jag är så dålig på att räkna men nu är det 7 dagar x 24 timmar x 60 minuter kvar. Bäst ta fram räknedosan. Det blir 10 080 minuter.

När tiden känns för lång är det ganska skönt att krypa in i tunneln igen. Och blunda. Tills jag ser ljuset igen.


Prins eller djävul
En av mina "hejare" talar om prinsar. I negativ bemärkelse. För mig har en prins varit sagovärldens prins. Vacker, smäcker, ljuslockigt, halvlångt hår. Den ståtlige riddaren på en vit arab. Men helvetesprinsar, kariesprinsar, cancerprinsar - kanske finns de också? I min barndom läste jag om riddar Kato. I Mio, min Mio av Astrid Lindgren. Inte en särskilt trevlig person. Men han gick samma öde till mötes som Mr Hodgkin. Blidde bara aska. Kanske man kan kalla Mr H för Riddar H? Eller Prins H. Men egentligen är detta "moot". Han finns ju inte mer så man behöver inte kalla honom för någonting.

I morgon . . .
är det dags för en liten ridtur. Måtte isen lysa med sin frånvaro. Men vi prövar oss fram. Steg för steg och förhoppningsvis en liten galopp på snötäckta småvägar.

D-Dagen närmar sig . . .

I morgon
kommer sanningens minut. I tunneln, där alla spår efter Mr H kommer att spåras. Om det finns några. Och givetvis är det så. Att det inte finns några. Men sedan följer alla långa dagar, timmar och minuter i väntan på samtalet med doktorn. Då jag får slutbeskedet. Tio hela dagar. Tio x 24 timmar x 60 minuter. Skulle behöva Borgs räknenissar får att få slutsumman. Men de har väl fullt upp med att räkna ut nya bonusar.

Halt och hårlös
kravlar hon sig ur sängen på morgonen, prövar försiktigt om höger fot går att stå på, tar av sig den färggranna natt-scarfen och tar på sig sin gamla vanliga frisyr och haltar sedan till badrummet. Där följer en ny procedur. Av med frisyren och sedan trycks hjässan nästan in i spegeln för noggrann spaning. Har det kommit några nya hårstrån under natten? Kanske ett till höger där och några små fjun i mitten och på bakhuvudet är det faktiskt några långa, tunna strån. Hon kisar med ögonen och försöker föreställa sig hela hjässan täckt av hår, öppnar så ögonen på full gavel och konstaterar med sorg att det ser så bedrövligt naket ut. Frisyren placeras på nytt på huvudet.

- Ska inte tänka på håret mer idag. Imorgon är det en annan dag.

Borgs Bonusar och Heja Håret!

Tid för TV
Minister Borg blir ertappad med fingrarna i syltburken - eller hur är det man säger - byxorna nedddragna? Med tanke på Uppdrag Granskning igår kväll när man synar statliga bonusar. Då det visar sig att värstingarna på bonusskalan är just de statliga. Som våra AP-fonder. Där man ändrat bonus från att motsvara två månadslöner till fyra månadslöner. Samtidigt som pensionärer får se fram emot att pensionsbromsen aktiveras. Det mest "lustiga" i kråksången är att man formellt undantagit VD från bonusar, men lyckats se till att VD ändå får vara med genom att döpa om bonus till "gratifikation". Är de inte otroliga - våra statliga räknenissar?

Håret växer!
Ja, det är ett faktum. Inte bara önsketänkande. Och tack och lov att det är svarta små strån och inte vita.
- Kan mitt extra hår kväva växandet, frågar jag min man.
- Nej då. Ingen fara, säger han.

Men med tanke på hans tidigare självsäkra uttalanden vid viktiga frågor - uttalanden som senare visat sig vara felaktiga, så litar jag inte riktigt på honom. Funderar på om det inte finns något gödningsmedel för att få håret att växa fortare. Och hur stora ska stråna vara för att man ska börja schamponera dem?

Men jag måste ändå se sanningen i vitögat. Ingen chans att håret växer så mycket att jag ens kan utge mig för att ha snaggat eller kortklippt hår lagom till vår resa. Det blir att välja mellan extra håret eller att köra med den muslimska stilen - inte helt fel när vi ändå reser till Malaysia. Jag får mejla Ari och fråga hur jag ska knyta min schal för att få rätta vinklingarna.

Jag - en gumma!?

Gummornas Gissel No 1
Eftersom jag har problem med artros i mina knän, läser jag ibland utlåtanden från forskare och vad som händer på "artrosfronten" på nätet. En av de manliga knäartroskirurgerna kallar artros för "Gummornas Gissel". Ja, det är faktiskt sant. Ska inte nämna hans namn, eftersom jag träffar honom ibland.

Gummornas Gissel No 2
Vad ska då bröstcancer kallas. Jo, just det. "Gummornas Gissel" förstås. Vad kan då "Gubbarnas Gissel" vara. Öppet för gissningar.

Skämt åsido, så är jag kallad till mammografi nu på torsdag - apropå "GG". Men jag känner mig så lugn, så lugn. Efter all min giftbehandling, har jag inte stor chans att få några problem på bröstfronten.

Lugn i själen
tar jag med Foxy på promenad i det snöiga landskapet. Oj, så mycket snö i trädgården. Bengt är ute sent och skottar när plogbilen har gjort sitt.- Men snön är säkert kvar till i morgon, så varför går du ut nu? frågar jag älskvärt.
- Jo, men grannarna har skottat. Gunnar och "Kommunen" och "Götet" och Bosse och "Golfspelar'n". Och i morgon kan det ha frusit.

Vi har våra små smeknamn på närmaste grannarna. "Kommunen" jobbar i kommun, "Götet" kommer givetvis från Göteborg och "Golfspelar'n" roar sig med små puttar på gräsmattan.

Efter promenaden hoppar Foxy vigt upp i soffan. Nu tjusigt omklädd i blått tyg jag hittade på Myrorna för 25 kronor. Det gäller att göra sina små kap när man lever på sjukpenning.






.

Snöig Galopp och Jäkla Immunförsvar

Härlig snöig dag till häst
Gör en tur med Ayla. Ranchens unga skomakare hänger med på araben Domino. Jag talar noga om för henne att jag vill ta det försiktigt. Och berättar om olyckan. Men det är isiga fläckar på vägen vi måste rida på för att komma någon vart från ranchen. Så jag försöker parera Aylas nakna hovar mellan isfläckarna. Ett par halkningar med bakbenen och mitt hjärta far upp i halsen. Försiktigt, försiktigt.

- Här kan du gå, Ayla, men inte där. Och så ut mitt i vägen. Ingen bil i sikte? Tillbaka till den snöiga kanten.

Men sedan väntar en liten väg med ett tjockt lager snö. Ingen is. Bara mjuk, härlig, go' snö. Som gjord för en härlig galopp tills vi kommer till slutet av vägen. Där en skogsstig tar vid. Men jag avgör att nog är nog och vi vänder. Vi tar det lugnt på vägen tillbaka, småpratar medan vi njuter av att solen har börjat värma upp oss.

Spökande immunförsvar?
Jag får frossa på eftermiddagen. Klär på mig en extra tjock tröja och min stora poncho. Men känner mig allt tröttare och mår illa. Värk i hela kroppen. Jäklar, det är väl inte flunsan? Och jag med mitt usla immunförsvar. Inte mycket annat att göra än att gå och lägga sig. Och frysa. Med ett tjockt överkast över mina tröjor och poncho. Mat? No way! Har lite feber framåt kvällen och ont i magen. Natten är jobbig med tät näsa och huvudvärk och fortsatt ont i magen. Garderar mig med magnecyl nästa morgon, men konstaterar att jag inte fryser mer än vanligt. Kan nog räkna bort flunsan.

Var väl någon tillfällig magbakterie.

Snart, snart har gifterna försvunnit ur kroppen. Och då bör väl ändå mina blodvärden stiga? Och immunförsvaret göra vad det ska, nämligen försvara min kropp mot alla anfall.

PS
Kollar på nytt Malaysian Air till Kuala Lumpur. Priset har sjunkit med 1000 kronor. Detta lotteri. Men köper "gör"billiga tågbiljetter. 460 kronor totalt ToR Karlstad - Stockholm för två personer.

Malaysia och Medicinavfall

Johan och min dotters sambo Thomas i lättjefull avkoppling utanför dykcentret Alualudivers

Malaysia, here we come . . .
Ha, nu har vi bokat biljetter. Jag får OK från försäkringskassan att resa utomlands och med beskedet i handen störtar jag till datorn och letar billiga biljetter. Malaysia Airlines har fyra platser kvar direktflyg från Arlanda till Kuala Lumpur för drygt 10 000 kronor för två personer. Som hittat. Vi reser den 17 april och stannar närmare tre veckor. Naturligtvis styr vi kosan till Perhenthian Islands och Alualudivers så snart vi landat i KL. För att själva lägga beslag på hängmattorna på bilden ovan. Och så gör vi nog ett besök hos våra vänner orangutangerna på Borneo. Tänk om vi kunde träffa våra adoptivbarn?

Medicininventering och hår
Nu ska jag slänga alla gamla mediciner. Allt ska bort som påminner om Mr Hodgkin. Cortisontabletter, ont-i-bröstet-tabletter, mot-illa-mående-tabletter, mot-klåda-tabletter. I medicinskåpet vill jag bara ha "snälla" tabletter kvar som Reliv och Magnecyl. Med tillägg för Voltaren när mina knän spökar. Min klåda har äntligen börjat ge sig.

I morse ser jag ytterligare några fjun på hjässan.
- Titta Bengt, säger jag. Har du sett att håret börjar växa.
Han tittar.
- Nej, jag ser inget hår.

Har karl'n aldrig hört talas om små vita snälla lögner?

I sadeln igen!

Stackars araben Leo var alltför trött för att hänga med på ridtur. Men Pan och Ayla ovan var i fin form.
Även om Bengt fick jobba med Pan för att få ner huvudet.

På ryggen av en pigg Ayla
Livet börjar så smått återgå till det normala. Igår var det debut för ridningen igen. Valde att hänga med på en tur med andra ryttare utifall-att. Men jag måste erkänna att jag var lite rädd. Speciellt när vi drog iväg i galopp på snöiga vägar. Det kunde ju finnas is under. Jag påpekade faran för vår ledare, med risk att verka paranoid. Men nu känner jag att jag börjar höra till de levande.

Lockiga fjun?
Jag väntar ivrigt på att giftet ska försvinna. Dras med en jävlig klåda och utslag över ryggen och den överarm där piccadilly satt. Kroppen har sagt till på skarpen: "Nog med gift!" Jag är glad att kroppen fixade det så länge. Jag undersöker hårbotten noga. Och ser några små, små fjun. Men ännu kan jag inte se vilken färg de har - eller om de är lockiga.

En dag i taget och sedan . . .

Käre Johnny!
Om du visste vad du har hjälpt mig. Att höra din hesa countryröst i bakgrunden när jag sitter och skriver ger mig inspiration. Men du kan inte läsa mina tacksamma rader. Fast kanske? Man vet ju aldrig. Kanske din själ finns någonstans i space där du myser över all beundran. Blickar ned på mig med dina sorgsna ögon.

Jag börjar se ljuset nu. Jag vill inte skriva "ljuset i tunneln". Har fått nog av ljus i tunnlar. Men får finna mig i en tunnelfärd den 9 mars. Bara för att konstatera att demonen, jäveln, skurken, skunken .... är död och begraven, nej inte begraven utan nedbrunnen eller kanske irrar omkring skrikande av smärta i den eviga brasan. "Good on You, Mister! May you rot and die in Hell!"

Allt friskare. . .
Ja, faktiskt. Har fått lite ordning på smaklökarna igen. Så det blir ett par chokladbitar i kväll. Tillsammans med min jättegoda pizza med tonfisk, sardiner och massor av ost och oliver. Illamåendet är väck, trött förvisso och knasiga sprickor i fingrar ... men humöret börjar spricka upp.

Halleluja, jag har blivit av med gipset. Men måste hoppa med kryckor ett tag till. Får inte köra bil på någon vecka. Och ska gå till sjukgymnast. Men jag har börjat stretcha benen och försöker jobba med foten.
- Belasta tills du känner smärtgränsen, sa' doktorn

Så det gör jag. Böjer åt olika håll tills det gör ont. Fast inte allt för ont. Måste få lite knep av sjukgymnasten först.
- Kan jag rida, fortsatte jag mina frågor till doktorn.
Han ser lite förvånat på mig.
- Jo, det var ju så att jag skadade foten i en ridolycka, så för mig är det viktigt att komma igång igen.
- Ja, om du inte står upp, sa' han.
Står upp?
- Nej, jag brukar inte stå upp när jag rider. Jag sitter ner.

Jag inleder min rehabilitering med att rida på söndag. Tillsammans med Bengt. Vi följer med en tur med ranchens Isak som ledare. Känns bra att inte rida ensam första gången efter olyckan. Jag träffade Ayla i tisdags och hon kände fortfarande igen mig. Hon till och med lunkade efter mig i hagen, vilket egentligen inte var så konstigt när jag var laddad med morotsbitar.

Malaysia nästa!
Jag har sökt tillstånd hos F-kassan att få resa i slutet av april. Malaysia, here I come. Förhoppningsvis har mitt eget hår börjat visa sig då. Åtminstone så att jag kan slänga extra håret innan jag reser. Eller skänka det till min dotters sambo. Eller någon annan behövande.
- Du kan väl ha peruken när vi reser, tycker Bengt.
- Och hur går det när jag är ute och simmar då?
- Det skulle väl vara kul om du tappade håret. Och skriker "Bengt, simma och hämta det!"

Och så skrattar han frustande, övertygad om att nu har han varit jätterolig.

Rehabilitering eller Ärligt Talat

Rehabilitering
Ett så vackert ord. Att åter komma i form. Efter en lång sjukdom. Nu när jag är klar med behandlingarna borde allt vara frid och fröjd. Se fram emot att vara fri från cancer, känna krafter och livsglädje sjuda i kroppen.

Men icke. Efter sista behandlingen är jag eländigare än någonsin. Bengt påstår att de smög in lite extra gift vid sista giftinsläppet – för att vara på säkra sidan. Så trött, så oerhört trött. Illamående som vill hålla greppet. Fler kisspromenader på natten än någonsin. Senaste natten var jag uppe fem gånger. Klev över en förvånad Foxy som inte kunde fatta varför matte skulle springa fram och tillbaka hela natten. Eller snarare halta med gipsade foten som hotar trampa Foxy på svansen. Något som faktiskt har hänt. Jag hatar min kropp mer än någonsin. Hatar min kala hjässa som inte har ett hårstrå att skryta med. Och som jag skyler så fort jag kan. Hatar min äckliga hårlösa kropp, mina missfärgade och missformade tånaglar. Hatar mina lungor som inte vill funka och som strejkar så snart jag försöker motionera, hatar min näsa som aldrig slutar rinna, hatar mina smaklökar som inte låter mig äta och dricka vad jag vill. Funderar på om mitt framtida liv ska bestå i att inte kunna måla obefintliga ögonfransar, att fuska med färg på ögonbryn, att …

- Växer ögonfransarna tillbaka igen, frågade jag sköterskan i onsdags. Något hon bekräftade.

Nu låtar jag "grymt" eländig och deppad. Jag som hade bestämt mig för att den här bloggen skulle vara kul, humoristisk, klok och visa på min oerhörda styrka. Men jag tillåter mig den här svackan. Det får ni läsare också acceptera. Men nog är nog.

Ut till ranchen
Om två veckor har mesta giftet runnit ut . . .. absorberats … eller försvunnit på annat sätt ur min kropp. Om en vecka är jag kanske av med gipset och kan rida och gå promenader med Foxy. Jag kan planera resan till Malaysia. Snart är det vår, solen blir allt varmare. Så livet är ju inte så tokigt. Friskfesten nalkas.Men ack så avundsjuk jag blev när ranchens Lena rider iväg på ”min” Ayla.

Passar på att fota araberna Domino och Sam, som njuter av solen i hagen.

MR H ÄR DÖD!!!

Behandling nummer tolv
Vilket betyder min sista behandling. Sista gången giftet droppar in i min kropp. Sista giftdosen för Mr H. Fast han är ju redan död. Enligt uppgift från en docent i Uppsala.

- Jag vill inte se dig mer, säger min sköterska.
- Jag vill inte se dig heller, svarar jag.

Så trevliga är vi mot varandra, patienter och vårdare på cytostatikamottagningen. Men jag överräcker en blomma, eftersom hon har gjort det där lilla extra. Även om hon inte vill se mig mer.

tick-tack, tick-tack

Måtte timmarna gå fort idag. Men jag är preparerad. Korsord, Metro, bok, dator, ramlösa, apelsin och skorpor. Och så ett alldeles eget rum så jag kan sova bort ett par timmar utan att bli störd. Och innan jag lämnar cytostatikamottagningen för gott så lämnar jag också in picca-dilly slangen. Den kommer min sköterska att dra ur. Snart äger jag min kropp igen. Inte Mr H och inte sjukhuset. Bara jag.

Och sedan bita ihop tänderna ett par må-illa-inget-roligt-att-äta-dagar för att sedan bli allt friskare när giftet lämnar kroppen.

Men det största giftet - Mr Hodgkin i egen person - han har lämnat in för gott. Och måtte han bli kvar där - i Hades rike- så han inte slinker in hos någon annan oskyldig person. Men jag utgår från att helvetesvovven Cerberus vaktar honom. Eller ännu hellre - att Cerberus käkar upp benen efter Mr H.

tick-tack, tick,tack

Läkarbrist
Egentligen har ju faktiskt sköterskorna fungerat som "stand-in" för obefintliga läkare. Jag tror att de har mer svar än de får lov att visa. Eftersom de inte har mandat. Men jag har ändå fått ganska så många bra svar på mina frågor, även outtalade, av min sköterska. Jag vill ändå betona att det är sjukhusledningens ansvar att se till att patienter har möjlighet att träffa läkare med viss regelbundenhet. Och särskilt viktigt är det för oss "onkologipatienter". Vi behöver så många svar. Ansvaret får inte ligga på doktorerna - och i synnerhet när det verkar finnas bara en doktor.

Samtidigt känns det riktigt bra att det finns en docent på universitetssjukhuset i Uppsala, som bryr sig om mig. Tack för det.

Till alla som undrar!
Min blogg fortsätter tills jag är garanterat friskskriven och mina livsandar helt återvänder. Sedan är det bara att läsa om mig på http://kajsuniverse.blogspot.com/ om ni vill följa mitt liv efter min pånyttfödelse.

Kanske .... kanske ... blir min sjukblogg en bok. Eller är det en alltför prentiös tanke??