15 februari 2009

Rehabilitering eller Ärligt Talat

Rehabilitering
Ett så vackert ord. Att åter komma i form. Efter en lång sjukdom. Nu när jag är klar med behandlingarna borde allt vara frid och fröjd. Se fram emot att vara fri från cancer, känna krafter och livsglädje sjuda i kroppen.

Men icke. Efter sista behandlingen är jag eländigare än någonsin. Bengt påstår att de smög in lite extra gift vid sista giftinsläppet – för att vara på säkra sidan. Så trött, så oerhört trött. Illamående som vill hålla greppet. Fler kisspromenader på natten än någonsin. Senaste natten var jag uppe fem gånger. Klev över en förvånad Foxy som inte kunde fatta varför matte skulle springa fram och tillbaka hela natten. Eller snarare halta med gipsade foten som hotar trampa Foxy på svansen. Något som faktiskt har hänt. Jag hatar min kropp mer än någonsin. Hatar min kala hjässa som inte har ett hårstrå att skryta med. Och som jag skyler så fort jag kan. Hatar min äckliga hårlösa kropp, mina missfärgade och missformade tånaglar. Hatar mina lungor som inte vill funka och som strejkar så snart jag försöker motionera, hatar min näsa som aldrig slutar rinna, hatar mina smaklökar som inte låter mig äta och dricka vad jag vill. Funderar på om mitt framtida liv ska bestå i att inte kunna måla obefintliga ögonfransar, att fuska med färg på ögonbryn, att …

- Växer ögonfransarna tillbaka igen, frågade jag sköterskan i onsdags. Något hon bekräftade.

Nu låtar jag "grymt" eländig och deppad. Jag som hade bestämt mig för att den här bloggen skulle vara kul, humoristisk, klok och visa på min oerhörda styrka. Men jag tillåter mig den här svackan. Det får ni läsare också acceptera. Men nog är nog.

Ut till ranchen

Om två veckor har mesta giftet runnit ut . . .. absorberats … eller försvunnit på annat sätt ur min kropp. Om en vecka är jag kanske av med gipset och kan rida och gå promenader med Foxy. Jag kan planera resan till Malaysia. Snart är det vår, solen blir allt varmare.
Så livet är ju inte så tokigt. Friskfesten nalkas.Men ack så avundsjuk jag blev när ranchens Lena rider iväg på ”min” Ayla.













Passar på att fota araberna Domino och Sam, som njuter av solen i hagen.

6 kommentarer:

Blogger Äla sa...

Ärligt talat får man faktiskt lov att vara lite "down" ibland. Det skulle vara svårt att märka skillnaden mellan sprudlande glad och nattsvart grinig annars.

Själv hade jag en gråvädersperiod i januari. Efter varm och skön semester, med en påföljande skön skridskoåkarjul kom den kalla vardagen som en attack. Fy....så tungt.

Men vet man bara att det vänder då härdar man ut.


Jag hoppas att du orkar se vårljuset. Nu när du nästan kan ta i målsnöret.
Håll ut Karin. Det vänder.//Äla

15.2.09  
Blogger Yvonne sa...

Det är ju så livet är. Upp o ner. Nedförsbackarna vänder alltid uppåt igen. Lätt att säga...men sant. Hoppas du snart får må bättre! Hjärnan går att lura! Säger man att man mår okej så tror den det! Och tvärtom. (Håret kommer tillbaka rätt fort efter giftet är borta!)
Kram.

15.2.09  
Anonymous Anonym sa...

Jag skrattar framför skärmen Karin :-)

Du skrev lite grinigt:
"Men jag tillåter mig den här svackan. Det får ni läsare också acceptera. "

Jag accepterar, jag till och med uppmuntrar och applåderar din sura känsla av sjukdom och svaghet. Det är nämligen NU den glada, lättsamma nedförsbacken börjar min vän. Hela gift-perioden har varit en lång jävla uppförsbacke som du tappert stretat uppför *pust, stön* Nu står du på toppen, utmattad.

Se dig omkring! Titta! Där ligger en räkmacka! Den ska du nu glida på i en glad, slingrig kana.

Ha det så kul!
Säg till när du kan svälja champagne!

(((kram)))
GG

16.2.09  
Anonymous Anonym sa...

Räkmacka!!!
Jag som tycker att en grov skorpa med lagrad ost utan smör är den största njutning. Men dagen kommer nog när jag kan äta räkor. Och dricka champagne.

Ni är så himla härliga - ni kommentatorer.
Kramar

16.2.09  
Anonymous Anonym sa...

Klart att du ska unna dig en svacka, Karin. Det vore faktiskt inte riktigt schysst ifall du beskrev cancern som någon småmysig åkomma som det är lätt som en plätt att bli av med. Nu har du klarat av alla behandlingarna, kanske du omedvetet slappnar och och släpper taget - varpå kroppen passar på att säcka ihop. Acceptera det. Nu kan det ju bara bli bättre, eller hur?

Kanske kan du njuta av en trevlig bok?

Kram
IngerF

16.2.09  
Blogger Yvonne sa...

Har noterat FF-datumet och hoppas jag kan komma :) Det går ju inte att jämföra olika sjukdomar, men influensa är inget man längtar efter att få...

R:et i John R Cash står för övrigt bara för bokstaven! Det var tydligen ganska vanligt att göra så i USA, bara en bokstav. Jag har trott att det stod för något namn, men icke!

18.2.09  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida