En dag i taget och sedan . . .

Käre Johnny!
Om du visste vad du har hjälpt mig. Att höra din hesa countryröst i bakgrunden när jag sitter och skriver ger mig inspiration. Men du kan inte läsa mina tacksamma rader. Fast kanske? Man vet ju aldrig. Kanske din själ finns någonstans i space där du myser över all beundran. Blickar ned på mig med dina sorgsna ögon.

Jag börjar se ljuset nu. Jag vill inte skriva "ljuset i tunneln". Har fått nog av ljus i tunnlar. Men får finna mig i en tunnelfärd den 9 mars. Bara för att konstatera att demonen, jäveln, skurken, skunken .... är död och begraven, nej inte begraven utan nedbrunnen eller kanske irrar omkring skrikande av smärta i den eviga brasan. "Good on You, Mister! May you rot and die in Hell!"

Allt friskare. . .
Ja, faktiskt. Har fått lite ordning på smaklökarna igen. Så det blir ett par chokladbitar i kväll. Tillsammans med min jättegoda pizza med tonfisk, sardiner och massor av ost och oliver. Illamåendet är väck, trött förvisso och knasiga sprickor i fingrar ... men humöret börjar spricka upp.

Halleluja, jag har blivit av med gipset. Men måste hoppa med kryckor ett tag till. Får inte köra bil på någon vecka. Och ska gå till sjukgymnast. Men jag har börjat stretcha benen och försöker jobba med foten.
- Belasta tills du känner smärtgränsen, sa' doktorn

Så det gör jag. Böjer åt olika håll tills det gör ont. Fast inte allt för ont. Måste få lite knep av sjukgymnasten först.
- Kan jag rida, fortsatte jag mina frågor till doktorn.
Han ser lite förvånat på mig.
- Jo, det var ju så att jag skadade foten i en ridolycka, så för mig är det viktigt att komma igång igen.
- Ja, om du inte står upp, sa' han.
Står upp?
- Nej, jag brukar inte stå upp när jag rider. Jag sitter ner.

Jag inleder min rehabilitering med att rida på söndag. Tillsammans med Bengt. Vi följer med en tur med ranchens Isak som ledare. Känns bra att inte rida ensam första gången efter olyckan. Jag träffade Ayla i tisdags och hon kände fortfarande igen mig. Hon till och med lunkade efter mig i hagen, vilket egentligen inte var så konstigt när jag var laddad med morotsbitar.

Malaysia nästa!
Jag har sökt tillstånd hos F-kassan att få resa i slutet av april. Malaysia, here I come. Förhoppningsvis har mitt eget hår börjat visa sig då. Åtminstone så att jag kan slänga extra håret innan jag reser. Eller skänka det till min dotters sambo. Eller någon annan behövande.
- Du kan väl ha peruken när vi reser, tycker Bengt.
- Och hur går det när jag är ute och simmar då?
- Det skulle väl vara kul om du tappade håret. Och skriker "Bengt, simma och hämta det!"

Och så skrattar han frustande, övertygad om att nu har han varit jätterolig.