Dagen efter

Semesterface
- Vad solbränd du är, säger Bengt när vi sitter vid frukostbordet.

Jag blänger surt på honom. Något jag får på köpet efter en heldag på Piccadilly Center - rödblossande kinder under någon dag.

Men jag gottar mig åt de blossande kinder som Mr H kommer att få i de eviga lågorna inom en snar, mycket snar framtid.

Foxypromenad

Satte på mig mina vandringskängor och tog med Foxy ut i vår svenska djungel i det vackra vädret. Dagens höjdpunkt långt från metallsmak och dumma tankar.

.

.
Bilden är tagen med självutlösning - därav lite konstig kvalitet. Försökte fixa till bilden i efterhand.

Bilden nedan tänkte jag kasta, men Bengt blev upprörd:
- Nej, den kan du inte kasta. Ser du inte att det är ett UFO. Den är jätteviktig. Ett omen.

Om Himlen kan vänta - några allvarliga ord
Jag tar mig friheten att skriva några ord om serien i SVT med Anne Lundberg som programledare, en av mina favoriter. Precis som avsikten med min blogg är serien ett sätt att avdramatisera detta med cancer. Men syftena i serien är desto fler. Jag har tagit med ett utdrag ur beskrivningen av serien:

"Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. "

Jag tycker att de medverkande är helt fantastiska som har valt att vara med. Och programledaren är suverän. Det är ett mod av högsta klass. Men jag kan tyvärr inte hålla med om att serien skulle vara en källa till tröst och stöd för andra i liknande situationer - åtminstone inte för mig. Jag såg på ett avsnitt, nummer två, och orkade inte se färdigt och kommer heller inte att se mer avsnitt. För mig som har en god prognos och inte har andra tankar än att klara detta med Hodgkins med en "klackspark" blev jag deprimerad av serien. Med mina ögon och mitt hjärta såg jag inte serien som någon bekräftelse på att "himlen kan vänta". I själva ordet "himlen" i titeln ser jag en sorg, kanske något förutbestämt. När jag mötte deltagarna såg jag sorgen bakom alla leenden och otroliga uppvisningar på mod. Men jag kan dock inte förstå hur man kan resa till Cap Verde under tre behandlingsfria veckor? Jag skulle aldrig klara av det på mina två behandlingsfria veckor. Med tanke på illamående, fara för att bli infekterad eftersom cytostatika tar ner immunförsvaret till i princip noll.

Däremot håller jag med om att serien kan vara bra för personer som behöver förstå, men inte själva är drabbade.