Mera frågetecken

Bild: Jag och mina följeslagare utanför sjukhusentrén denna snöiga fredag.

Ner i hålet
- Är det säkert nu, att det är min sista behandling på onsdag? frågar jag när jag är på sjukhuset för omläggning av min piccadilly.
- Jag tror det, svarar min sköterska. Jag pratade med doktorn och hon måste gå igenom allt innan hon kan ge svar. Men det vanligaste är åtta kurer.
- Så det kanske blir fyra behandlingar till för mig? undrar jag.
- Jag kan inte svara på det. Men doktorn kommer att ringa till dig.
- När då?
- Det vet jag inte. Men jag måste också ha svar, så jag vet om jag ska ta bort picc-linen på onsdag.
- Okej, då får jag väl nollställa mig under några dagar då.

Förmodligen ser jag lite ledsen ut, för hon ger mig en varm kram. Nästan så att tårarna börjar trilla ut. Men det skulle ju kännas lite löjligt.

Och så foten...
Jag känner hur mitt korthus av förhoppningar och nedräkning börjar ramla ihop. För att byggas upp igen. Om jag måste ha mer behandlingar.
- Hur är det med din fot, undrar hon.
- Den känns bättre. Jag har börjat träna så smått.
- Jag har kollat vad du undrade om cytostatikan påverkar läkningen av foten. Och det gör den. Läkningen blir sämre.
- Undrar om ortopederna vet det?
- Det borde de göra.

Något jag inte alls är säker på. Även om alla läkare, oavsett specialitet, borde kunna läsa om en patients totala sjukdomsbild när de kollar upp patienten på datorn. Men frågan är ju om de verkligen kollar upp patienten? Det spörs.

Heja sjukhuset och landstinget i Värmland!
Idag är det fredag och då är doktorn ledig. Det innebär att jag måste fundera på hur många behandlingar jag har kvar under hela helgen. Och kanske på måndag också. Hon ringer säkert inte förrän på tisdag.

Jag träffade en granne när jag tog mig en kryckpromenad i solen i går. Har nämligen beslutat mig för att börja motionera och bygga upp mina krafter. Kör till och med med lite golvgymnastik sedan två dagar. Armhävning, sit-ups, knävridningar och benövningar. Till Foxys enorma förtjusning. Att ha matte liggande på golvet. Javisst ja, det var grannen... Jo, hon såg med intresse på min kamp för att ta mig fram.
- Så kommer jag också att gå snart, sa' hon. Jag ska operera min "hallus-wallus". Och då blir det gips i sex veckor.
- Har du lyckats komma in på operation? Då får jag gratulera.
- Nej, inte i Karlstad. De har skickat mig till Göteborg. Här finns bara en läkare som kan den här typen av operationer och han jobbar bara halvtid. Det är två års väntan i Karlstad.



Upp med hakan, Karin, på med Johnny Cash, skriv och glöm alla doktorer och elände. Ikväll är det Let's Dance. Det finns choklad kvar i chokladasken.





.