04 februari 2009

Farväl, mina barn!

Ett kort besök
Nu har de rest igen, min son Johan och hans Ari. Efter några dagar med inbjudna vänner, minnes-prat, fotografering, kramar, titta på inspelade filmer. Efter några dagar då jag glömde behandlingar och bruten fotled. Och nu reser de till Stockholm och lillsyrran för vidare färd till London och Malaysia. Deras Europa-äventyr är snart till ända och snart öppnar dyksäsongen.

Huttrande, klädda i tjocka tröjor, jackor och mössor skiljs vi vid stationen när tåget rullar in.
- Jag är trött på kylan, klagar Johan. Tänker på när jag snart kan gå i shorts i värmen.

Jag håller fullständigt med honom. Och tänker boka flyg så snart jag får klarsignal från doktorn, inte en sekund senare.
- Vi kommer i slutet av april, lovar jag.

Tystnad och Väntan
Tystnaden känns så total. Både inne och ute. Ute är det en frusen, öde tystnad- utan liv. Och inne fyller tomheten ut alla rum. Men just nu vill jag inte fylla tomheten med ljud, inte ens med Johnny Cash. På något vis rymmer tomheten det liv som varit, Johans steg och skratt, Ari's rop på "Mammy", Foxy's bus med Johan.
Nu ligger Bengt och vilar på soffan, Foxy har lagt sig på golvet intill mig och jag har siktet inställt på sängen och en bok.

I tystnaden ryms också min väntan; på sista behandlingen, på att gipset ska bort, på att jag ska få träffa doktorn. I synnerhet har jag väntat på att få träffa doktorn. Även om jag inte har större tilltro till vår regionala vård, hade jag aldrig trott att min kontakt med dokteriet skulle bli så gles. Eller att jag måste sitta och fundera på alla mina frågor, som ingen svarar på. Så många månader av väntan - men nu räknar jag dagar och till och med timmar.

Men Mr Hodgkin behöver inte vänta mer. Han är borträknad för länge sedan. Och det finns inte någon som ens sörjer honom eller hittar till hans grav.

3 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Hej Kaj!

Vilket underbart och härligt reportage det var i veckans ALLERS idag! Vad förvånad jag blev när jag slog upp tidningen och ser DIG där. :)
Din/er son är sååå lik dig! Och du har en vacker svärdotter också.

Förstår vad du menar med att läkarkontakterna inte är många, när man väl blir sjuk så drar man sig för att söka läkarvård - det är så förbaskat svårt att komma fram till just LÄKAREN! Det är nog lättare att få prata med kungen än dr själv...

KRAM!

Titti

4.2.09  
Blogger Inger F sa...

Jag blir beklämd över att du inte känner dig lyssnad till i vården. Om jag finge råda, skulle hela din blogg bli en skrivelse till Patientnämnden i Landstinget i Värmland.

På Tittis inlägg skulle jag vilja svara lite kort, att om vi inte byggde upp vården kring just läkaren utan kring alla andra kompetenser, så skulle allt bli mycket effektivare!

Njut nu av efterdyningarna av din sons besök.Så hörs vi, snart är det vår!

Kram
IngerF

4.2.09  
Blogger Yvonne sa...

Det är nog Mr.H som sjunger i "Laredo": "Nej, res inget kors eller sten där jag ligger, ingen ska veta var min grav är nånstans..." Vet att Johnny sjunger den också (fast på engelska ;)
Hoppas du får svar på alla dina frågor snart!
Kram!

5.2.09  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida