MR H ÄR DÖD!!!

Behandling nummer tolv
Vilket betyder min sista behandling. Sista gången giftet droppar in i min kropp. Sista giftdosen för Mr H. Fast han är ju redan död. Enligt uppgift från en docent i Uppsala.

- Jag vill inte se dig mer, säger min sköterska.
- Jag vill inte se dig heller, svarar jag.

Så trevliga är vi mot varandra, patienter och vårdare på cytostatikamottagningen. Men jag överräcker en blomma, eftersom hon har gjort det där lilla extra. Även om hon inte vill se mig mer.

tick-tack, tick-tack

Måtte timmarna gå fort idag. Men jag är preparerad. Korsord, Metro, bok, dator, ramlösa, apelsin och skorpor. Och så ett alldeles eget rum så jag kan sova bort ett par timmar utan att bli störd. Och innan jag lämnar cytostatikamottagningen för gott så lämnar jag också in picca-dilly slangen. Den kommer min sköterska att dra ur. Snart äger jag min kropp igen. Inte Mr H och inte sjukhuset. Bara jag.

Och sedan bita ihop tänderna ett par må-illa-inget-roligt-att-äta-dagar för att sedan bli allt friskare när giftet lämnar kroppen.

Men det största giftet - Mr Hodgkin i egen person - han har lämnat in för gott. Och måtte han bli kvar där - i Hades rike- så han inte slinker in hos någon annan oskyldig person. Men jag utgår från att helvetesvovven Cerberus vaktar honom. Eller ännu hellre - att Cerberus käkar upp benen efter Mr H.

tick-tack, tick,tack

Läkarbrist
Egentligen har ju faktiskt sköterskorna fungerat som "stand-in" för obefintliga läkare. Jag tror att de har mer svar än de får lov att visa. Eftersom de inte har mandat. Men jag har ändå fått ganska så många bra svar på mina frågor, även outtalade, av min sköterska. Jag vill ändå betona att det är sjukhusledningens ansvar att se till att patienter har möjlighet att träffa läkare med viss regelbundenhet. Och särskilt viktigt är det för oss "onkologipatienter". Vi behöver så många svar. Ansvaret får inte ligga på doktorerna - och i synnerhet när det verkar finnas bara en doktor.

Samtidigt känns det riktigt bra att det finns en docent på universitetssjukhuset i Uppsala, som bryr sig om mig. Tack för det.

Till alla som undrar!
Min blogg fortsätter tills jag är garanterat friskskriven och mina livsandar helt återvänder. Sedan är det bara att läsa om mig på http://kajsuniverse.blogspot.com/ om ni vill följa mitt liv efter min pånyttfödelse.

Kanske .... kanske ... blir min sjukblogg en bok. Eller är det en alltför prentiös tanke??