Mindpower

Stackars, stackars mig . . .
Jag hade egentligen inte tänkt skriva något idag.

- Det finns ju ingenting att skriva om. Jag har inte gjort något vettigt idag.

I morse hade jag ärligt talat ingen lust att gå upp. Livet kändes trist, kallt, tråkigt. Jag kände mig trött. Trött på att vara trött, trött på att ha ont i bröstet när jag anstränger mig, trött på den eviga snuvan som aldrig försvinner, trött på alla torrsprickor som bildas på fingrarna och inte försvinner, trött på min jäkla frisyr, trött på att inte kunna äta vad jag vill, trött på att vara utanför det ”vanliga livet”. Ja, jag erkänner att jag tyckte synd om mig själv. Inte ens Foxys bekymrade blick från sängkanten fick mig att skärpa mig.

Usch, nu kryper det i mig när jag själv läser de här raderna. Rader som får Mr H att slicka sig om munnen och sträcka sig och tro att han fortfarande betyder något.

Men så öppnar jag VF till frukosten och läser om den märklige och modige Randolph från Tyskland. Som efter sin dödsdom, malignt melanom med max ett år att leva, har tagit sitt liv i egna händer och beslutat att rädda sitt liv. Och samtidigt hjälpa andra. Han cyklar jorden runt med sina tre hundar för att sprida sitt budskap ”Fight Cancer – A World Tour”. Randolph hävdar att det är hans inställning som hjälper honom. Tankens kraft. Att han vägrar låta cancern ta över, att han tänker positivt. Ett budskap som han gav en sjuk patient fastnade särskilt: ”Att dö är lätt, att leva är svårt”.
Läs mer

Nu tvingar jag mig att skärpa mig.
Och sätter mig vid datorn. Frusen, håglös och trött. Klädd i en tjock kofta och ovanpå den en varm poncho. Funderar på om jag ska stänga dörren om mig eller om jag klarar av att skriva till toner av Bengts högljudda gnägganden där han sitter och glor på Simpson. Bättre än att höra fotbollskommentator i alla fall. Jag låter dörren stå öppen.

Nu är min egen sjukdom inte dödlig, som Randolphs. Men det är så mycket som ändå känns riktigt i hur han tänker. Det är lättare att bara vara sjuk, att ligga kvar i sängen och låta tröttheten ta över. Att ta åt sig orden från sjuksköterskan ”du blir tröttare efter varje behandling” och sedan känna att jag har rätt att bara ligga och vila. Så mycket svårare att stiga upp, ta sig en rejäl promenad med vovven eller ta sig till stallet och rida eller sätta sig ner och skriva något vettigt på datorn. Det är ju då man lever, man känner att det finns liv, att man inte behöver känna efter så förbaskat mycket, att man faktiskt inte är mer sjuk än man tillåter sig vara. Som Randolph säger; "man lever nu och måste ta till vara varje dag".

Det är den egna attityden som formar andra människors attityder när jag möter dem. En gammal vän som kom och hälsade på för några dagar sedan erkände efteråt att hon hade varit lite nervös för att träffa mig.
- Vet inte hur man skall bemöta någon, som har en "allvarlig" sjukdom. Men att möta dig och Bengt och få se att du ser ut som hälsan själv. Det gjorde mig så glad.

Hon skulle bara veta hur glad hon gjorde mig över de orden. Jag hoppas hon läser de här raderna. För ingenting är mer berikande än öppenhet och ärlighet. Och att dessutom få göra någon glad genom att själv se frisk och glad ut.

Just nu har jag en högsta önskan. Att kunna se in i mitt inre med ett Mr Hodgkin teleskop för att se hur mycket han har krympt. Jag tror faktiskt inte att han är större än så här:

Så egentligen är det förbaskat korkat att låta Mr H påverka mig. Ärligt talat tror jag inte han överlever nyåret. Nästa år handlar det bara om att städa efter honom, de benrester som är kvar.

Bye, bye Mr H . . .