Voilà! Provence! 19-23.9

Vi följer den slingrande vägen
från Nice till den lilla byn Villars-sur-Var i Les Alpes Maritimes, en del av Provence. Med resväskan packad med ansjovis, sill i långa banor, hårt knäckebröd, kaviar, köttbullar och hemlagad lingonsylt. Min kusin Colette (mycket avlägsen kusin) har förvarnat oss om att vi blir över sjuttio personer på träffen.

Vi möts av chockbesked.
Colette har varit nära döden. Hon opererades för magsår och av narkosen uppstod problem med hjärtat. Efter några dagar mellan liv och död, segade hon sig igenom. Åtskilliga kilo mindre, men strålande lycklig över att träffa oss. Hennes man Michel och sonen Thierry med fästmön Mari-Anne tar befäl över arrangemanget med Bengt, jag, min dotter Josefin och hennes sambo Thomas som villiga assistenter. Hela den stora trädgården fylls med långbord, stolar och bänkar. Franska, svenska, italienska, tyska och spanska flaggor sätts upp. Jag är förberedd på att laga Janssons frestelse, men
- Du kan inte använda spisen eller ugnen. Vi får servera kall mat, säger Colette.

Hur gör man Jansson då? Nej, man gör inte Jansson utan något annat.

Jag kavlar upp ärmarna
tillsammans med Josefin och gör i ordning sallad i mängder, fyller skålar med sill, lägger servetter designade med älgar (köpta på Landvetters flygplats) under skålarna, lägger upp knäckebrödet, kokar ägg på ett litet stormkök som Thomas hittar i en vrå, dekorerar de kokta ägghalvorna med kaviar, sätter fram köttbullar prydda med cocktailpinnar avec lingonsylt.

Långborden fylls med maträtter från de olika regionerna där släkten bor. Ostar från Korsika, pasta från Italien, kakor från Tyskland, sill från Sverige . . .

Colette, barnbarnet Vincent och hans flickvän Geraldine

Solen står högt på himlen
när släktingar börjar anlända; gamla, unga och mycket unga från Kina, Italien, Schweiz, Tyskland, Korsika, Algeriet, Spanien, England. Konversationen flödar i takt med champagnen, barnen skrattar och hundarna gläfser . . .



Släkten samlad. Foto av tidningen Nice-Matin

Hur faen kan man tänka på Hodgkin nu?
Den jäveln är givetvis inte bjuden. Och jag mår så jäkla bra. Min franska går som på räls, jag signerar min bok, äter och dricker gott och njuter av att ha de mina med mig.



Mamma, våra nyfunna svenska släktingar
Per-Henrik och Louise, Thomas, jag,
Josefin och Bengt


Efter den lyckade släktträffen
stannar vi kvar i det gamla lanthuset några dagar. Och gör utflykter till små byar, promenerar i den gamla byn, dricker café au lait vid torget och handlar vår frukt. På kvällarna plockar jag några vindruvor från trädgården och sätter mig med min bok i vår lilla lägenhet. Som har blivit vår egen lilla lägenhet.

När jag är frisk kommer vi tillbaka för att stanna länge. Tillsammans med lilla Foxy. När jag har jagat ut Mr Hodgkin ur min kropp för tid och evighet.

Tio – noll till mig!








Mitt älskade Villars-sur-Var

Bakgrund: Min franska släkt och jag kom i kontakt med varandra efter en omfattande släktforskning som min far och hans kusin inledde – ovetande om att den franska släkten gjorde samma sak. Och så möttes de tu. I korthet handlar det om att min farfars farfars bror utvandrade från prästgården Stavnäs i Värmland till Nordafrika, där han sedermera blev engelsk konsul och gifte sig med en kvinna från Korsika, vars far var barndomsvän och vapendragare åt själva Napoleon Bonaparte. Läs mer