Behandling Nr 1, 8.9

-Dödens väntrum, är min spontana tanke när jag och min man tidigt på morgonen stiger in i väntrummet på cytostatikamottagningen. Det är dags för min första behandling.

Endast ett par golvlampor är tända. Som om patienterna, som skymtar i dunklet, inte vill vara riktigt synliga. För sig själva eller varandra. En mager man, flintskallig med ring i ena örat, bläddrar i en tidning, en annan man sitter spänd på stolens ytterkant och stirrar rakt fram, utan att se, ett par kvinnor småpratar viskande. Miljön inbjuder inte till normalt prat. Jag står kvar i dörröppningen. Jag kan och vill inte gå in. Jag hör inte till det där gänget. Jag funderar på att ta en stol och sätta mig i korridoren. För att tydligt visa att jag är någon annan.

- Ja, det är jag, säger jag när en sköterska kommer in och säger mitt namn. Min man och jag går åt skilda håll; han hem och jag tar följe med sköterskan.
- Vill du ha eget rum ? frågar hon.
- Ja, naturligtvis, säger jag lite bitskt. Är inte det en självklarhet?
Jag är medveten om att jag är smått otrevlig, som om det är sköterskans fel att Mr Hodgkin har flyttat in i min kropp. Men jag har bestämt mig för att visa att mig placerar man inte var som helst.
- Nej, vi har ont om plats, säger sköterskan tålmodigt. Kanske van vid spända första patienter som inte vet sin plats ännu.

Dropp, dropp, dropp
Droppställning. En påse med koksalt, en påse med det röda giftet (förlåt, motgiftet) och en påse med något annat. Dropp, dropp, dropp.
- Hur lång tid tar det, frågar jag, viss om att det inte kan röra sig om mer än högst någon timme.
- Minst sex timmar, svarar sköterskan.
Jag stirrar oförstående på henne.
- Men mat då? Får jag mat här?
- Nej, inte på en poliklinisk avdelning. Patienterna får ta med sig mat själva.
- Så jag får inte ens kaffe då på hela tiden?
- Vi kan ordna en kopp åt dig, när vi kokar vårt förmiddagskaffe, säger sköterskan vänligt.

Tack för det. Sex timmar utan en matbit. Tack och lov för boken jag har med mig. När sköterskan kommer tillbaka med en kaffekopp, tackar jag och frågar.
- Varför kan man inte ordna med att patienterna får mat här? När de ska vara här så lång tid?
- Reglerna är sådana. Det är värre nu när vi har nya lokaler. När vi hade vår mottagning bredvid onkologavdelningen kunde vi få den mat som blev över.
- Matresterna då?
- Ja, svarar hon.

Dropp, dropp, dropp...
När en påse är slut kommer sköterskan och byter. Jag tröstar mig med att varje droppe är rena giftet för Mr Hodgkin. Motgift för mig men gift för min inneboende jävul. I takt med droppandet blir jag kissnödig. Jag lär mig hur jag tar mig till toa. Trycka på knappen längst upp till höger på dosan på droppställningen, dra ur kontakten och sedan gå. Medan droppet fortsätter in i picc-linen.

Jag har förvandlats till en snällare patient nu. Atmosfären har den inverkan. Att man finner sig. Och onödigt vara löjligt stöddig mot den vänliga sköterskan, som ska vara min bästa vän under minst sex månader. Och det är inte särskilt svårt att bli vän med henne.

- Har du varit hos frisören? frågar hon när jag är på väg hem.
- Nej
- Du borde prova ut en peruk nu, medan du har allt håret kvar, så du får en peruk som liknar ditt hår. Du ska få ett telefonnummer.

Jag sväljer hennes uppmaning, bearbetar den och accepterar att så är det.
- Okej, jag ska ringa. När kan jag börja tappa håret?
- Det kan hända snart. Vanligt är ett par veckor efter första behandlingen.

Jag grips av en panikkänsla. Ska jag behöva ha peruk när vi reser till Provence? Vad ska min dotter säga? Nej, intalar jag mig. Det behöver inte bli så.

Hur skulle Mr Hodgkin se ut utan hår?