Dessa fantastiska doktorer!

Tisdag den 16 september

- Hej! Skulle jag kunna få en tid idag? Jag har ont i underlivet och är rädd för att jag har en underlivsinfektion.
Jag talar med min husläkare på vårdcentralen. Efter att ha haft våldsamma smärtor i underlivet under ett par dagar. Först har jag ringt onkologmottagningen, men där svarar de att när det gäller problem med urinvägsinfektioner (något jag är osäker på) så måste jag vända mig till min vårdcentral. Jag talar om för doktorn att jag har cancer. Jag får min tid samma dag, lämnar urinprov och kommer så småningom in till doktorn. Han undersöker mig snabbt, en undersökning som består av att be mig ta av tröjan, be mig hålla andan, lyssna på hjärtat, känna på halsen. Standardprocedur av familjeläkare? Och så är han klar med sitt utlåtande.

- Du har ingen urinvägsinfektion. Provet är negativt.
Vad har det att göra med att lyssna på hjärtat och ta fingret mot halsen? Och vad kan det då vara för fel? tänker jag
- Det är kanske något med livmodern. Eller äggstockarna, försöker jag. I hopp om att han ska haka på och komma med något vettigt.

Men min husläkare ser oförstående ut. Och ointresserad. Han har gjort sitt. Och konstaterat att jag inte har urinvägsinfektion.

- Ja, tack då, säger jag och går.

Ett-noll till Mr Hodgkin.

Jag ringer till läkarhuset för att försöka få en tid hos min gynekolog. Jag får en telefontid veckan därpå. Det är bara att gilla läget med mitt onda underliv. Naturligt vis är det Mr Hodgkin som spökar där. Han har väl tråkigt och gillar inte att man schabblar med hans lymfkörtlar. Så ger han sig på en ny region.

Så underligt att man inte har någon doktor som tar hela ansvaret för min hälsa under min sjukdom.

Onsdag den 17 september

- Kan jag få tala med någon läkare på onkologavdelningen?

Jag har bestämt mig för att försöka byta ut cortisonet. Till något som inte ger så mycket biverkningar. Och det måste ske före nästa behandling, som inträffar dagen efter vi kommer hem från Provence. Nu är jag beredd att tro att det är cortisonets fel att jag har ont i underlivet.

- Den enda läkare som vi kan nå är doktor N. Han ringer mellan 16.30 och 17.00.

Doktorn ringer inte. Jag väntar till klockan 18.00 och går sedan ilsket ut med hunden. Jag blir ännu mer ilsken över min mans knäppa kommentar.
- Skriv en insändare, säger han

Två-noll till Mr Hodgkin.

Torsdag den 18 september
Jag ringer cytologmottagningen och undrar varför doktor N inte ringde.
- Men doktorn ringde flera gånger, säger sköterskan med en något anklagande röst.
- Men inte på avtalad tid, kontrar jag. Jag var tvungen att gå ut med hunden när jag väntat en och en halv timme.

Även en cancerpatient har ju ett liv och kan inte stå stand-by tills en doktor har tid.

Doktorn ringer. Och jag rabblar upp alla mina åsikter om Betapren med sin cortisonsubstans.
- Du ska inte läsa så mycket om biverkningar, säger han.
- Men är läkemedlet enbart till mot fördröjt illamående, frågar jag. Och får ett jakande svar.
- Är läkemedlet med i själva behandlingen?
- Nej.
- Varför använder ni just det här läkemedlet? fortsätter jag.
- Det är standard, säger han
- Men då kanske ni kan bryta mot standarden, säger jag. Jag kan inte ta något läkemedel som gör att jag inte kan sova. Jag menar om inte läkemedlet ska ha någon annan effekt än hjälpa mot illamående. Då kanske jag kan få något annat.

Han lovar att skriva ut annat läkemedel, samma slags läkemedel, som enligt honom finns med i själva behandlingen.

På kvällen packar vi inför vår släktträff i Provence. Jag har inte lika ont längre. Nu ska jag lämna Mr Hodgkin och alla oanträffbara doktorer under några dagar.