Farväl, mina barn!

Ett kort besök
Nu har de rest igen, min son Johan och hans Ari. Efter några dagar med inbjudna vänner, minnes-prat, fotografering, kramar, titta på inspelade filmer. Efter några dagar då jag glömde behandlingar och bruten fotled. Och nu reser de till Stockholm och lillsyrran för vidare färd till London och Malaysia. Deras Europa-äventyr är snart till ända och snart öppnar dyksäsongen.

Huttrande, klädda i tjocka tröjor, jackor och mössor skiljs vi vid stationen när tåget rullar in.
- Jag är trött på kylan, klagar Johan. Tänker på när jag snart kan gå i shorts i värmen.

Jag håller fullständigt med honom. Och tänker boka flyg så snart jag får klarsignal från doktorn, inte en sekund senare.
- Vi kommer i slutet av april, lovar jag.

Tystnad och Väntan
Tystnaden känns så total. Både inne och ute. Ute är det en frusen, öde tystnad- utan liv. Och inne fyller tomheten ut alla rum. Men just nu vill jag inte fylla tomheten med ljud, inte ens med Johnny Cash. På något vis rymmer tomheten det liv som varit, Johans steg och skratt, Ari's rop på "Mammy", Foxy's bus med Johan.
Nu ligger Bengt och vilar på soffan, Foxy har lagt sig på golvet intill mig och jag har siktet inställt på sängen och en bok.

I tystnaden ryms också min väntan; på sista behandlingen, på att gipset ska bort, på att jag ska få träffa doktorn. I synnerhet har jag väntat på att få träffa doktorn. Även om jag inte har större tilltro till vår regionala vård, hade jag aldrig trott att min kontakt med dokteriet skulle bli så gles. Eller att jag måste sitta och fundera på alla mina frågor, som ingen svarar på. Så många månader av väntan - men nu räknar jag dagar och till och med timmar.

Men Mr Hodgkin behöver inte vänta mer. Han är borträknad för länge sedan. Och det finns inte någon som ens sörjer honom eller hittar till hans grav.