Ännu mer Doktorer...

Heja akuten!
Jag grips av en känsla av overklighet. Sitter på akuten med min f-b fot och väntar på att en onkolog ska ringa och berätta om Mr H är borta eller inte. Något mer själsdödande än en akutmottagning finns inte. Här sitter jag sedan doktorn på vårdcentralen skickade mig på akutremiss till röntgen, som i sin tur skickade mig till akuten. Patienterna sneglar tysta på varandra, tittar på klockan, spekulerar i vilka sjukdomar alla kan ha. Tiden går så oerhört sakta. Timme efter timme efter timme. En olycka har hänt, det är rusning i korridoren innanför väntsalen. Och det betyder ännu mer väntan för oss, akutpatienter.Och i synnerhet för så'na som jag, ortopedpatienter. Och doktorerna prioriterar bland oss akut'are. Provar kaffet i automaten. Letar efter kaffe med mjölk, men det finns bara kaffe och kondenserad grädde. Så jag väljer cappochino, som smakar skit. Det är sparsamt med tidningar. Senaste numret är daterat september 2008. Aftonbladet jag köpte går laget runt. Jag försöker lösa barnkorsord i veckotidningarna, men till och med det går trögt. Ringer människan aldrig? Klockan är 17.45. Han skulle ringa 17.15. Och här har jag suttit sedan 16.00. Jag sitter på helspänn, nära utgången eftersom man inte får använda mobiler här. Han måste ringa innan jag blir uppropad. Jag kan knappast snacka med en doktor om mr H i mobilen, medan en annan doktor undersöker min fot. Även om det skulle vara effektivt.

Doktorn ringer!
Efter lite dö-snack om min fot och min aktuella befinnelseort, frågar han.

- Ja, vad har du för frågor?
- Jo, jag vill veta vad datortomografin i fredags visade.
- Hm, jag har inte sett den än. Vänta . . .

Doktorn återkommer efter en stund.
- Jag ser att dina lymfkörtlar har minskat.
- Jaha, men vad betyder det? Kommer de att försvinna under de tre behandlingar som återstår?
- Nej, det är inte säkert.
- När försvinner de då?
- Svårt att säga, vi får bedöma efter hand.

Jag känner frustrationen stiga. Varför i h-e kan människan inte ge mig några riktiga svar.
- Räcker tre behandlingar för att jag ska bli botad?
- Ja, du ska inte ha fler behandlingar.

Jag kommer inte på hur jag ska formulera fler frågor. Jag får ändå inte några riktiga svar. Så det spelar egentligen ingen rolll om jag lyckas formulera bra frågor. Han visste ju inte ens varför han skulle ringa. Att jag givetvis ville veta vad datortomografin visade. Med andra ord känner jag mig totalt förvirrad. När ska Mr H försvinna ur mitt liv för alltid?

Min förbannade fot
Klockan 22.30 blir jag uppropad. Då är jag nära att lämna bygget. Och hemma sitter Bengt och väntar och undrar om jag blir kapabel att ta mig hem med bilen för egen maskin eller om han måste cykla och hämta en nygipsad hustru.

- Din fotled är bruten, säger den unge läkaren.
- Nej, det är inte sant, säger jag.
- Jo, så är det. Men det är bra att du inte har ont på andra sidan vristen. Då hade vi varit tvungna att operera.

Operera? Jag och mitt obefintliga immunförsvar. Grâce au Dieu!

Jag får benet gipsat nästan upp till knät och halva foten. Och ringer Bengt, som får ta cykeln och hämta mig och bilen. Först 01.20 kommer vi iväg, då gipset har torkat och jag lyckats få på mig en löjlig sko, som är alldeles för kort för min fot. Doktorn undrar om jag behöver sjukintyg, men jag förklarar att jag redan är sjukskriven så det behövs inte.
*

Och i morgon som jag hade tänkt mig ut på en ridtur med Ayla. Och vi som ska passa ranchens riesenschnauzer Totte i 14 dagar.


.Undrar i alla fall om det inte är Mr H som jäklas, i ny skepnad.

Totte och jag i kökssoffans lugna vrå.