In the grey frosty dawn...

Hej och hopp vad jag mår bra!
- Jag borde rida varje dag, säger jag till Bengt när jag trött, smutsig och lycklig kommer hem från stallet. Att man kan må så jäkla bra.

Det blir lite tjatigt att skriva om min njutning av att skritta i skogslandskapet, om den sköna galoppen på en liten skogsväg med mjuk snö som passar Aylas skolösa hovar och vetskapen om hur det trogna djuret jobbar för min skull. Men jag skriver ändå. Jag sjöng en gammal australiensk cowboysång för henne "Saddle Boy" och inbillade mig att hon gillade sången. Hennes öron spelade fram och tillbaka medan jag sjöng. Så visst lyssnade hon. På hur jag utstrålade massor av positiv energi. Efter hundcoachen Cesar's goda instruktioner.

"In the grey frosty dawn,
every cold winter's morn,
rode this lad full of life and joy..."

Efter att ha skött om Ayla och lämnat henne med kompisarna i hagen körde jag till ridshop'en i Färjestad och köpte en julklapp till Ayla och mig. Julklappen består i ett schabrak, dvs ett snyggt sadeltäcke i blått rutigt mönster. Så vi blir riktigt fina vid nästa ridtur.

Vi ses på sjukhuset i morgon!