27 oktober 2008

Måndag morgon

Från mitt arbetsrum
ser jag ut på gatan. På grannens björk som inte har många gula löv kvar. Så vackert när de tidiga solstrålarna får de återstående gula löven att gnistra som guldklimpar. Men de flesta har hamnat i vår trädgård. Jag sopade bort ett halvt ton häromdagen. Nu har grannarna gått till sina jobb. Och här sitter jag. Med Foxy under skrivbordsstolen. En mjuk, levande kudde som trycker sig intill mina fötter. Och ger mig kärlek och sällskap.


Ärligt talat
var jag deppig i går kväll och kunde inte somna. Jag försökte rannsaka mig själv. Varför jag var deppig. Det blev en lång uppräkning av deppighetsorsaker. Dagarna är så lika. Jag känner mig utanför. Kan inte planera någon resa. Det blir allt mörkare och träden allt kalare. Och så det förbaskade håret som ramlar av, en liten tuss i taget. Jag hatar min flint som lyser fram och det första jag gör varje morgon är att sätta på mig thai-bandet. Provade peruken i går kväll. Men den känns helt fel. Det är inte jag. Det är mera jag med tunt hår och pannband. Tycker Bengt också. Igår tog jag med mig en spegel till stallet. Jag smög in i sadelkammaren när jag skulle ta av mig hårbandet och på med hjälmen och kollade i spegeln att det såg "normalt" ut. Så löjlig man är. Och samma sak efter ridningen. In i sadelkammaren, av med hjälmen, kolla i spegeln (HJÄLP!!!) och på med hårbandet.
.
Min plan
Jag bestämde mig i går kväll för att ha en plan. Någon jävla plan. Tänka på roliga saker. I dag får jag pengar från F-kassan. Det är fint väder och jag ska ta en lång promenad med Foxy. I november reser vi till min dotter i Stockholm under en bra helg. Jag räknade på behandlingarna och i bästa fall kan vi ge oss av i maj. Långt bort!!! Till Malaysia! Under min rehab-månad. Då mitt hår börjar växa ut igen. Lockigt, tjockt, ljust, mörkt, grått eller vitt? Det spörs! Och inte bara detta. Då kommer Mr H att vara känd, förlåt, ökänd. Ingen kommer att vara rädd för honom mer utan bara förakta kräket, spotta på honom, sparka ner honom djupare i dyn. Kom igen bara alla medsystrar och medbröder. På honom bara!!!
.
Jag har börjat skriva en historia om mig själv. Började faktiskt innan jag visste att jag skulle bli sjuk. Kanske hade jag en föraning. Men nog fan har jag så mycket mer spännande att berätta än komplexfyllde Pär Nuder (Pär-köttberget-förbaskade-Nuder). Han skulle se "köttberget" Karin idag! Min historia handlar mest om Änglar och Demoner. Det temat är ju förstås taget flera gånger om så jag får tänka lite till. Vem Demonen är kan man ju lätt räkna ut. Och Änglar finns det så oerhört många. Ett par av dem brukar skriva kommentarer här.

3 kommentarer:

Blogger Äla sa...

Karin,
Behandlingen, mörkret och hösten kan vara boven i dramat.
Utanför är du nog bara till dess att du kommer på att du har en uppgift på annat sätt. Ditt skrivande är en sådan uppgift. Att låta andra få veta hur du attackerar Mr Hodgkins kan vara en annan.

Själv har jag tagit efter ditt sätt att arbeta och har bestämt mig för att skriva på förmiddagen och vara ute på eftermiddagen...då det går.

Bra för huvudet - och bra för kroppen.

Här kommer ett fång med soliga tankar till dig.//EvaLena

27.10.08  
Anonymous Anonym sa...

Hej kära Karin. Var i Göteborg igår i jobbet. Intressant!Hinner inte med något nuförtiden känns det som. Mörkret kortar av dagarna och man är trött vid 5 redan. Lösningen är förstås att gå ut en stund och upptäcka att det är härligt. Sådan tur att du har både Ayla och Foxy som lockar ut dig! Kramar Inger

28.10.08  
Blogger FruÅhs sa...

Du är jättefin med pannband!!

Köp lite nya olika färger och mönster så du kan variera lite.

28.10.08  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida