Attack!

Cellkriget är i full gång
eller snarare cytostatikans attack mot mina celler. Mina elaka och mina snälla celler - alla drabbas de jämlikt. Så också Mr Hodgkin, som förtvivlat försöker gömma sig bakom de friska. Som om han skulle vara mer skyddad där? Han har ingen chans. Han åker dit. Så det brakar.

Jag undrar hur han ser ut idag? Avmagrad, sluttande axlar, skelettet skymtar fram, kläderna hänger, blicken ser allt grumligare ut. Död på dig, Mr H!





Mr H à la Karon som försöker rädda sig från giftattackerna. Han paddlar i panik i blodsystemet mellan cellerna.


Om jag ändå kunde lämna min kropp och låta den kämpa utan min inblandning. Och utan att ge mig några "krigsskador". Men det finns bot.

Lite om medicinen och biverkningar
- Vad solbränd du är idag, säger min observante man vid frukosten.

Tror fa'n det. Med all det nya giftet som droppade in i går. Men kul att det liknar solbrändhet så man inte går omkring och ser ut som ett lik i ansiktet. Usch - dessa associationer.

Men faktum är att för varje behandling mår man lite mer illa. Så nu tar jag snällt mina Betapren. Inte bara mot det fördröjda illamåendet utan även för att skydda mig mot infektion. Jag har hostat i över en vecka nu. Jag vill inte riskera att hamna på avdelning 7 eller få behandlingen uppskjuten. Och inför en resa till Uppsala nästa onsdag för en ny nukleär undersökning, så gäller det att vara försiktig. Även om jag har bokat tyst avdelning på det tidiga, fullpackade affärståget till Stockholm. Så jag slipper allt bakterieutsläpp från affärsmännen när de bevakar sina inbördes marknader i mobiltelefonerna. Jag slipper höra dem också.

- Du blir lite skröpligare för varje gång, säger sköterskan trösterikt. Det tar längre tid att komma till de goda dagarna.

Jag har frågat henne vad jag ska göra med munsåren som dök upp i förra veckan. Som jag skrev tidigare hade jag prövat med Helosan, men det smakar ju så illa så jag växlade om till Idominsalva. Och det verkade hjälpa.
- Om du har ont så krossa en Panodil och skölj med. Då blir du bedövad i munhålan, råder sköterskan.

Men det passar inte mig riktigt. Jag vill inte bli bedövad utan bli av med munsåren så jag kommer att fortsätta med Idominsalva.

Jag och Svennis
Och detta med håret. På mig lossnar inga hårtussar, utan mitt hårfäste skjuts bakåt. Inte många hårstrån kvar i luggen.
- Snart liknar du Svennis, säger min man trösterikt.

Jag har börjat med mina thailändska hårband. Så bra att jag en gång köpte fyra stycken i olika färger. Detta får bli en liten avstamp till peruk. Jag har ju hyfsat med hår kvar bortsett från pannregionen. Som tur är passar jag i hårband. Ska jag blanda mig med folk får jag se till att ha bra make-up. Och inte glömma färga mina ögonbryn, som snart inte syns längre. Jag börjar bli avundsjuk på de muslimska kvinnorna med sina tjusiga hårdukar.
- Kan man konvertera till islam under sjukdomen och sedan konvertera tillbaka igen? Fast jag har ju gått ur kyrkan så det spelar egentligen ingen roll.



- Upp med hakan, Karin, säger jag till mig själv. För varje behandling är jag ju närmare målet. Och för varje dålig dag kommer jag närmare de bra dagarna. Det är ju hela 14 dagar kvar till nästa behandling. Och jag mår hyfsat bra efter en promenad i det friska vädret med lilla Foxy.
.