Maten, Ministern med mer . . .

Usch, mat är äckligt! Mera whisky och mintpraliner!

Så underligt att smaken kan ändra sig så plötsligt. Nu är ingenting gott längre. Jag som älskar ost och mörk choklad. Det är endast Fazers mintchoklad som smakar, så jag får väl koncentrera mig på dem. Gjorde en räkpaj igår men det hjälpte inte. Vin smakar vidrigt, men whisky går an än så länge. Provade öl till pajen. Så där. Ingen höjdare. Tacka vet jag thé med honung, speciellt grönt thé, som du gav mig, Eva-Lena. Tack för det.

Månne det är lukten från en sjuk Mr H som ger mig dålig smak?
.
Jag - en hjältinna!
När jag inledde min blogg var tanken att avdramatisera detta med cancer. Hodgkin går ju faktiskt att bota. Nej, nu skriver jag fel. Hodgkin ska inte botas. Det är ju jag som ska botas från honom. I början kände jag mig som en hjältinna som skulle visa sig tuff, det-här-är-ingenting-det-fixar-sig. Cancer- so-what? Men det börjar bli lite tjatigt nu. Att må tjuvtjockt, tappa lusten på smaskig mat, tappa håret, vara trött, inte kunna planera en häftig resa till Costa Rica eller Malaysia. Och i dag lossnade en ny tuss när jag duschade, men än så länge funkar det med pannband. Har bytt till ny färg idag. Eftersom jag ska få besök.

.
Utanförskap och Innanförskap
Sov inte så bra. Kanske berodde det på att jag i tankarna skrev ett brev till vår käre statsminister. Fylld av ilska. Jag såg honom framför mig på TV-skärmen med sina drömmande, mörkbruna, fuktiga koögon. Han såg direkt på mig och talade om oss stackare i Utanförskapet, som skulle hjälpas in i Innanförskapet. Med hjälp av sämre ekonomi och nedvärderande uttryck. Vi sjuka, arbetslösa och pensionärer. Utanför vaddå? "Det Inre Sällskapet"?, "Det Skapande Samhället"?

"Käre Minister Reinfeldt

Det går inte att skynda på mitt tillfrisknande, varken med hjälp av ekonomiska inskränkningar eller snack om Utanförskap. Så jag får vänta ett tag innan jag hör till Innegänget igen. Men om du vill göra en insats skulle du kunna köpa in ett antal sängbord till Cytostatikamottagningen här. Så sjuksköterskorna slipper släpa på stolar för att jag ska ha någon plats att ställa min bärbara, min termos thé och min lunchpizza när jag ligger här mina sex timmar medan cytostatikan droppar in i mitt blod. "

Jag somnade till slut och drömde att jag åkte slalom med min dotter, 26 år. Hon vägrade åka om hon inte fick hålla mig i handen. Fast jag hela tiden tappade skidan. Foxy räddade mig när hon väckte mig med jag-vill-ut-på-toa-gnäll.

Jag och Perelli

Jag blir på gott humör av en underbar kommentar till min blogg.

- Du vet väl att hög panna är bevis på intelligens. Det har jag hört i hela mitt liv. Och det har väl Charlotte Perrelli också hört, för hennes hårfäste smyger allt högre upp. Du kommer att bli intelligentare för varje dag.

Gud så intelligent jag kommer att bli.