Jag möter Mr Hodgkin, en vidrig typ, som kastar in mig i en värld fylld av gifter...men jag ska banne mig visa honom. Jag möter mina guider genom giftträsket på cytostatikabanan - de proffsiga och vänliga läkarna och sjuksköterskorna på Cytostatikamottagningen. Tillsammans med dem och mina vänner har Mr H snart förpassats till evigheten.
Fortfarande lite spök med mage och smaklökar dagen 2 efter behandling. Men försöker motionera lite redan i arla morgonkula. Vovvarna är ju vakna.
Ja, så här kan jag se ut på morgonen innan jag fått på mig frisyren och målat ögonbrynen. Med ponchon över nattskjortan mot kylan och mitt vitsmyckade ben som ett extra spökigt attribut.
upplagd av Kaj
09:33
har stigit in i en ny värld, Hodgkins värld...men det är bara ett besök. Läs om Hodgkin: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hodgkins_lymfom
Prenumerera på
Inlägg [Atom]
7 kommentarer:
Vilken snygg poncho! Det är ett alldeles för underskattat plagg!
Om du gillar att läsa, titta in till bokcirklar.se, där finns massor med tips och trevliga människor :)
Sköt om dig och benet, Mr.H sänder jag inga hälsningar till, han är nog rätt matt nu...
Kram.
Hej Karin!
Kul att du kan ta detta med humor och bjuda på dig själv! Men jag förstår inte varför ni ska behöva dra på er en extrahund när det är på detta viset?
Kramar,
Inger
Tack för tips, Yvonne. Ponchon fick jag i present för 100 år sedan av mina föräldrar efter resa till Spanien.
Extrahunden hade vi redan lovat komma hit före olyckan. I byte mot gratis ridning en månad. Ha, ha, ha!!! Hoppas allt är bra på den romantiska fronten :)
ÅHHH vilken otur du har haft.
Men humöret verkar det inte fel på.
Sköt om dig!
Jodu Karin :-)
Att gå på två kryckor utan att få sätta ned mer än en fot, det är en konstform.
Jag bodde ensam med två små när det hände mig. Bar hela tiden en stor axelremsväska i kors över bröste. För att ö h t kunna transportera kaffekoppar, kakfat, frukter, böcker, leksaker, smutstvätt mm. Man förlorar inte bara en fot utan också tillgången till sina händer.
På den goda sidan min vän...så blir man stark som en timmerhuggare. Om några veckor kan du dansa tango på kryckorna.
Sen kommer jag på champagne-kalas :-)
Gunnel
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Härligt med en människa som tar för sig av livet med stor aptit och som dessutom bjussar på att det kan vara lite trasigt, lite knasigt, lite upp och ned men ändå fortsätter att dela med sig. Glimten i ögat kunde han i alla fall inte komma åt, den där objudna gästen.//Äla
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida