Behandling nr 11
Tillbaka på Piccadilly Center
Dags för min näst sista behandling - om Gud vill. Idag är inte mitt enkelrum, VIP-rummet nr 1, ledigt utan jag hamnar på en 4-sal - men närmast fönstret. Än så länge är jag ensam, fast skulle jag få sängkamrater är det inte hela världen.
Sköterskan sätter igång giftdroppet - tick, tack, tick, tack. Jag passar på att visa upp mina senaste biverkningar - åtminstone har jag antagit att de är biverkningar. Jag har eksemliknande utslag över ryggen som kliar våldsamt, utslag och klåda på ena axeln och på piccadillyarmen.
- Jag tog cortisonsalva på, berättar jag.
- Nej, det kan du inte ta, eftersom utslagen säkert beror på cortisonet i behandlingen. Du kan få allergitabletter.
- Jag gillar inte tabletter. Jag provar hellre med idiominsalva.
- Ja, jag vet att du inte gillar tabletter, skrattar sköterskan. Men jag ska kolla med doktorn.
- Jag har problem med mina tår också, fortsätter jag.
Jag drar av strumpan på min friska fot och förevisar upp mina röda tår med gul-blå-röda äckliga inkrympta naglar. Det ser ännu vidrigare ut under lysröret här än i det lite skonsammare ljuset hemma i badrummet.
- Det gör ont i tårna. Beror tåproblemen på cytostatikan eller har jag fått diabetes?
- Det beror på cytostatikan, säger sköterskan.
Hon lämnar mig för att höra med doktorn och återvänder snart. Doktorn var tydligen "hemma".
- Du får tabletter mot allergi. Du ska inte pröva med olika salver utan se till att hålla det rent. Men försök med koksalt när du har klåda.
tick, tack, tick, tack
Tack och lov
att bara en behandling återstår. Nu när cytostatikan ställer till med allt fler jävulskaper i kroppen. Jag får försöka leva med utslagen och äckliga tår i fem veckor till innan giftet försvinner ur kroppen. Jag som på allvar hade trott att jag hade fått diabetes eller reumatism i fötterna. Inte underligt att kroppen tar stryk efter så lång behandlingstid.
tick, tack, tick, tack
Fullt i rummet
.
tick, tack,
.
- än så länge fungerar "droppmotorn". Var problem förra gången. Sköterskan trodde det berodde på att piccadillyslangen åkt ut någon centimeter ur armen på grund av hästolyckan.
4 kommentarer:
Kära Karin,
vill verkligen inte byta med dig. Känner nästan av lite eget illamående av ren medkänsla. Och så har du ont i foten och gips till råga på allt. Du måtte väl nu ha avverkat bedrövelser så du i rättvisans namn borde vara förskonad resten av livet.
Kram!!
IngerF
ja, man kan tycka det. Men livet är inte alltid rättvist. Nu är det bara en timme kvar. Sedan kommer Bengt och hämtar mig. Hem till lite trevligare miljö. Lite jobbigt med så mycket folk. Försökte sova, men det var elljusrör tända och folk pratade.
Kram/Karin
Nä, livet är verkligen inte rättvist...vem skulle bestämma det isf? Det är nog bara att försöka gilla läget ibland(menar inte att låta flåshurtig)
Men var glad att det inte var lika mycket folk i rummet som på bilden! För den var väl inte från Piccadilly? ;)
Hoppas du får må lite bättre sen, allergitabletter är inte så farligt starka och hjälper ofta fort! Kraaaaaaaaaaaaaaam!
Nej, bilden är faktiskt tagen från Krimkriget - så de patienterna hade det nog lite jävligare ...
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida