Behandling Nr 10

Piccadilly Center
Åter tillbaka på sjukhuset, men nu i sällskap med gipsad fot och kryckor. Efter en omväg till Blodcentralen känner jag att det börjar bli väl mycket promenerande. I synnerhet som jag var ute med en dragande Foxy i morse medan Bengt motionerade stora Totte. Bengt är gullig nog att hämta en rullstol.

Så snart jag är på plats i sängen i "mitt" rum, nr 1, ber jag om hjälp mot illamående, vis av tidigare erfarenhet. Sköterskan sprutar in medlet direkt i droppet. Jag gnäller sedan lite om det misslyckade samtalet med doktorn. Och ger henne sedan brev med frågor som jag vill ha svar på, vilken doktor det än är. Jag utgår från att någon doktor måste kunna ge mig svar. Det handlar ju faktiskt om mitt liv. (Dr xxx är "mobildoktorn" och dr yyy "min" doktor)

Mitt brev:
All sjuklig aktivitet har enligt dr xxxx och PET-röntgen upphört. Dr xxxx informerade mig om att lymfkörtlarna hade minskat till hälften redan efter fyra behandlingar. Nu vill jag veta:
Vilken storleksnivå har lymfkörtlarna hamnat i? Har de minskat ytterligare en halv storlek och är nu ¼ eller. . . ?
Jag har tre behandlingar kvar. Enligt dr yyy ska jag inte ha fler. Nu vill jag veta:
Kommer lymfkörtlarna att gå ner av sig själva om de fortfarande är förstorade efter min sista behandling. Och vilken tid kan det handla om? En månad, två månader eller mer? Kan jag riskera att de börjar växa igen, eftersom behandlingarna har upphört. Eller är cystotatikan fortfarande verksam även efter behandlingarna. Och i så fall – hur länge?
När och Hur?
När kan jag med bestämdhet veta att sjukdomen är borta? Inte enbart i fråga om tidsaspekten utan rent medicinskt och behandlingsmässigt? När kan jag m a o köpa champagnen och bjuda hem alla vänner?

Sköterskan ber mig att inte helt och hållet lita på att det bara är tre, nu två, behandlingar kvar, så jag inte blir besviken.
- Men det blir jag ändå, svarar jag. Jag räknar med högst två behandlingar till.

Tick, tack, tick, tack

Men jag får ett positivt besked. Det blir behandling ännu en dag tidigare nästa gång, så i bästa fall blir jag klar onsdagen den 11 februari. Halleluja!

- Blir det mindre gift i mina sista behandligar,undrar jag
- Det kan bli någon förändring i den allra sista, säger hon.

Summa summarum känns allt ändå ganska oklart.

Tick, tack, tick, tack

Ett ljud som kommer att följa mig i framtiden? I mina drömmar, eller snarare mardrömmar?

Tuffa bud från Ortopeden
Lyckas nå fram till ortopedmottagningen efter att ha ringt dit under en timme. Och möts av telefonrösten som upprepar "telefonkön är full - var vänlig återkom". Jag orkar inte återkomma vänligt mer. De två timmarnas telefontid börjar nå sitt slut. Jag ringer växeln och ber dem hjälpa mig. Säger att det är akut. Växeln kopplar mig då till en sekreterare, som efter att ha lyssnat på mig tar mitt telefonnummer och lovar ordna så att någon ringer från rådgivningen. Efter bara någon kvart ringer en sjuksköterska. Jag berättar om mitt ben och att jag har ont och att gipset skaver. Hon lugnar mig med att allt är normalt, men betonar att jag måste ligga och sitta med benet högt. Och alltid använda båda kryckorna.
- Du får inte belasta foten. Gå som om det är ett ägg under foten.
- Så jag måste alltid använda båda kryckorna då?
- Ja, absolut.

Hon ger mig även besked om att jag ska byta ut gipset redan om två veckor. Det låter bra att de kollar benet.

Jaha, hur ska jag då laga mat? Och bädda sängen? Och promenera med Foxy? Och vattna blommor, ta bort dekorationen ur julgranen? Lägga i tvätt? Hänga upp tvätt? Stackars Bengt kan ju inte belastas med allt! Jag måste också tänka på att alltid hålla foten i högläge – när jag äter eller ser på TV. Annars kan det svullna och bli problem.

Med andra ord var det tur att jag ringde. Eftersom direktiven inte var lika klara mitt i natten på akuten. Passar också på att gnälla om den korkade skon. Jag är välkommen till ortopeden för att hämta en mockasin. Inga problem. Bara att komma dit.

Jobbig patient?
Jag berättar för min sköterska om samtalet med ortopeden. Då ordnar hon med en rullstol när jag behöver gå på toa. Vilket innebär att någon av sköterskorna måste skjutsa mig, foten, kryckorna och droppställningen som ett extra släp. När jag frågar om de har varit med om något liknande tidigare är svaret nej. Men efter en tur med rullstol, prövar jag att gå för egen maskin. Krycka i höger hand och droppställning som får fungera som en krycka i vänster hand. Det funkar. Synd att det inte finns en fotograf på plats.

Good Riddance, Mr H!













Mr H snart helt förtärd av den eviga brasan


tick, tack. Tick, tack