Alla dessa Doktorer . . .

Dagen D
Idag är det meningen att min egen doktor ska ringa och ge mig tummen upp eller tummen ner. Är Mr H borta eller inte? Men "shit happens". Hon är sjuk och det blir en annan läkare som ringer och inte förrän i kväll. Det är inte bra. Jag menar, om beskedet är bra spelar det inte någon roll vilken läkare som ringer - eller nästan ingen roll. Men om beskedet är dåligt är det definitivt inte bra med en läkare som jag inte kan relatera mig till. Då känns det bara som ett vacuum utan någon man kan lita på att luta sig mot.

Men jag tar inte ut något i förskott. Naturligtvis får jag ett bra besked. Något annat är inte troligt.

Min vackra, blå-lila fot

- Ring sjukvårdsupplysningen, tjatar min man när jag haft ännu en natt med ont i foten, som fortfarande är svullen och värker och nu har blivit tjusigt lila ända ut på tårna.

Till slut ger jag med mig och ringer. Jag får snabbt svar! Sjuksköterskan i andra änden råder mig att söka läkare eftersom det kan finnas små ben i foten, som riskerar att läka fel.

- Gå till din vårdcentral, råder hon.

- Men min husläkare är inte kompetent, svarar jag. Han är av den gammaldags typen, som bara kan lyssna på hjärtat och känna på mandlarna.

Jag hör ett högt, hjärtligt skratt i andra änden.

- Ha, ha, ha, den versionen har jag aldrig hört förut, skrattar hon. Men försök få någon annan läkare på vårdcentralen.

Jag ringer min mans vårdcentral och hans läkare. Jag står faktiskt i kö där. Jag förklarar att min man är patient och att jag inte har någon husläkare (liten vit lögn kan ju inte vara fel) och berättar om min fot.

- Ramlade hästen på din fot, frågar hon.

- Ja, svarar jag.

Jag får en tid i eftermiddag.