Isdans med Ayla

Dags för en ny dans
Men inte i hagen, utan på en isfläck på vägen. Stackars Ayla som så försiktigt trippar med sina skolösa hovar halkar på ett förrädiskt ställe, där isen har täckts av snö. Hon gör några piruetter och kämpar för att hålla balansen. Men förgäves. Hon dröser omkull. Jag flyger av, men fastnar med högra foten under hästen. Först när Ayla reser sig kan jag dra till mig benet. Hon tar sig över till närmaste gärde, där hon stannar och tittar (oroligt?) på mig.

Jag ber en liten bön
att jag ska kunna stödja på foten så att jag kan ta mig fram till Ayla. Jag prövar mig fram. Det gör förbaskat ont, men det går att halta sig fram. Och där står hon och väntar på mig. Med tyglarna hängande. Hon får en rejäl kram, lite ömt kärleksprat och en morot. Och sedan leder jag henne längs gärdet. Medan jag oroligt kollar om hon haltar. Men det verkar inte så. När jag kommer till en säker, isfri väg stannar vi. Jag lyckas ta mig upp i sadeln, men känner mig som en säck potatis när jag häver mig upp. Och det är omöjligt att använda höger stigbygel utan höger fot får hänga fritt. Men till stallet kommer vi. Jag växlar mellan trav och skritt för att kolla om hon haltar. Och börjar känna mig lugn. På stallgården leder jag henne några extra rundor och ser inte något fel. Utom på min egen fot. Som blir allt ömmare. Men tack vare höga kängor har jag - nog - ändå haft tur. Fast ankeln har svällt upp rejält när jag kom hem.

Så nu är det bandage, krycka och vila som får gälla - förhoppningsvis bara ett par dagar. För nästa vecka ska jag rida. Om inte i naturen så på banan.

Mr H i farten?
Det kan omöjligt ha varit Mr H som varit framme. Eller?

Jag ringde "min sjuksköterska" och frågade om de kunde kolla min fot på fredag, när jag ändå ska ut och åka i tunneln. Men det gick inte.