Me and Mr Hodgkin

Död på dig, Mr H

2009-11-07T17:21:00.006+01:00

Här är boken till min blogg "Me and Mr Hodgkin".

Förläggaren heter: Bokförlaget Norlén och Slottner klicka på adressen

Boken finns i Karlstads bokhandlar, hos förläggaren samt på:

bokus.com

libris

... och kanske på fler ställen?

Kramar på er alla läsare!!!!

FriskFesten

2009-03-30T11:05:00.005+02:00

Så kommer de
Vännerna som har följt mig på min långa kamp mot Mr H. Som har skickat härliga inlägg på bloggen. Som har hälsat på och släpat med sig mat i förhoppning om att de passar mina förgiftade smaklökar. Citroner, apelsiner, mintchoklad, mörk choklad, nyponté, hembakta skorpor. Och så alla dessa vykort. Egentligen vill jag bjuda hit alla som skänkt tankar och följt min blogg. Men jag välkomnar er här i mitt sista inlägg. Nu när jag firar min pånyttfödelse. Eller som Eva-Lena så klokt säger ”detta är den första dagen på mitt nya liv. Andra kloka ord är Dittes tankevärda pärlor, att ”man måste leva i nuet, 10% dået, 80% nuet och 10% frammet...”

Trots knäppa väganvisningar där jag inte ens kan skilja på höger och vänster och inte ens kommer ihåg att tala om att vårt hus är turkost – så hittar de hit. Jag trodde i min enfald att det räckte att skriva att vi har en blå trädgårdsgrind, som knappast syntes i all snön. De till och med lyckas parkera bilar i snösörjan. Fast en av vännerna beklagar sig över att en granne stod i vägen. Och blir nedsörjad. Rätt åt honom som inte har vett att hålla sig undan när jag har FriskFest. Alla kan väl se att det är viktiga gäster som kommer.

Lilla Foxy sköter sig och skäller inte ut någon, utan håller sig någorlunda diskret undanskymd. Om inte någon särskilt uppmärksammar henne, något som hon inte kan stå emot. Och i synnerhet inte om hon får någon godbit.

Vi skålar för livet i champagne. Nåväl, skumpa, men det låter bättre att skriva champagne. Men till min stora sorg hinner jag inte prata med alla och skåla med alla, så mycket jag skulle vilja. Ändå haltar jag runt så mycket jag kan – och kanske mer än jag kan, eftersom jag har träningsvärk i benen nästa dag. Men det är det värt.

Att värderas i tulpaner
Jag har fått ett nytt värde. Som kan mätas i antal tulpaner. Hela 55 tulpaner betyder givetvis mycket höga poäng. Och kanske vissa färger ger högre poäng än andra. För att inte tala om poängen för en orkidé och för alla andra spännande blommor som trängs om utrymmet i vårt lilla hus.
Det finns inga svarta tulpaner. Skulle det finnas så vill jag inte veta det. Men det kan inte finnas svarta tulpaner lika lite som det fortfarande finns någon mr H. Skulle det eventuellt finnas någon mr H skulle han givetvis värderas i svarta tulpaner. Men det är en ”akademisk” diskussion eftersom inget/ingen av dem existerar. Jag kommer inte längre att nämna mister vid namn, vilket inte är något problem eftersom den här bloggen avslutas i och med det här inlägget.

Välkomna till min "vanliga" blogg. Där jag kommer att skriva om resor, om hästar och hundar och kanske lite om vad jag blir arg och upprörd över. Adressen är: http://kajsuniverse.blogspot.com/

Att tala om underbara kommentarer. Här kommer några godingar.
Gör mig en tjänst....bli frisk.
Vilken cliff-hanger!
Man njuter av din livsglädje och energi samtidigt som man nästan känner illamåendet
Jag tycker att du ska ge Mr Hodgkins en utmaning genom att visa även andra vilken jäkel han är. Go for it!
Jag håller på dig!
Sämre laster kan man ha än att äta apelsiner!
För att vara så cellgift-förgiftad som du är så måste jag säga att du ser oförskämt fräsch ut.
Och statsministern tappade sitt hår före dig, trots att han är mycket yngre
Många skulle ha nytta av att få reda på vilket makalöst sätt du attackerar Mr. Hodgkins. Humor, envishet, hästar, promenader med hunden som gör att du aldrig ger upp.
Här kommer ett fång med soliga tankar till dig
Du är jättefin med pannband!!
Vilken tur att det snygga sitter på insidan och inte på utsidan.
Du tar honom! Du kommer gå vinnande ur striden och mr H lär få kapitulera totalt!
Mr H står ganska ensamt i sin hörna av din kropp.
Släpp inte glädjebitarna i livet, skaffa fler!
Har du fattat vilken sabla envis och fantastisk människa du är. Det smittar av sig
Håller alla mina fingrar och tår för att Mr H ska ta stormsteg ut ur din kropp
Mitt i allt elände får du oss att skratta.
Vet att doktor H inte kan annat än fly sin kos. (Jag skulle då inte vilja bo i din kropp och vara så hatad som han är!
Det finns inga karlar som rår på en stark kvinna.
Så fint det där med att duscha den tillfälliga kalufsen.
Ge honom en omgång till - han förtjänar vad han får!
Det känns så varmt inombords när jag läser dina inlägg,
Detta stärker min tro i att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.
Du som är så himla snygg när du är sjuk, hur "sjukt vacker" ska du vara när du är frisk igen??
"Att bara leva kräver ingen plan. Det är bara att vara."
"Öppna dina knutna händer,
befrukta jorden med frön av ditt liv.
Vänta tomhänt att sommaren
ska komma,
betrakta din trädgård
och bjud in
alla kringströvande människor."
Kan man bli annat än glad när man läser detta....
Follow that hair...
Inget paradis är belöning nog för de strapatser du kämpat dig igenom.
Så gött att de fått fart nere i hårsäckarna. Kör muslimway!
Vi får väl börja heja på dina hårstrån också nu,
Hoppas att du inte mötte ett tåg i tunneln bara...
Men Mr Hodkins är ingen prins. Bara en elak gubbe,
Jag har varit inne ofta och läst och känt att jag inte är ensam.
Livet spritter i jorden och nuet
Jag lägger på mina 10% istället och lever livet till 110%.

Heja Livet!

2009-03-18T15:52:00.019+01:00

Doktorn ringer
Jag får förtroende för min nya doktor och får svar på alla mina frågor och funderingar.

- Dina lymfkörtlar fortsätter att minska och är nu nere i nästan normal storlek. Det ser bättre och bättre ut för varje röntgen. Och alla tumöraktiviteter är utsläckta, säger doktorn.

Jag tar emot de trevliga orden med en känsla av andakt men har samtidigt en massa frågor. Vågar inte riktigt ropa "Hurra".

- Kan sjukdomen komma tillbaka?

- Du har mer än 90 procents chans att vara botad. För varje halvår du är frisk, minskar risken för återfall. Och prognosen är särskild gynnsam för din typ av Hodgkins lymfom.

Våren och jag . . .
Det gäller att blunda för de återstående 10 procenten. Hela livet är ju ett risktagande. Mina utsikter att få en ny cancersjukdom är ju inte större än att jag ska krascha med ett flygplan, krocka med bilen, eller få en tegelpanna över mig. Nu är jag frisk och ska inte tänka på vad som eventuellt skulle kunna hända. Nu ska jag leva.

Och inställd på att leva i nuet, klär jag på mig och Foxy och går ut för att leta efter våren. Tillsammans har vi vaknat ur en lång dvala och alla vårtecken är samtidigt tecken på att min sjukdomstid är över. Nu ska vi leva, våren och jag.

Heja livet! Nu lämnar jag Mr Hodgkin bakom mig för all tid och evighet. Amen!

Kung eller doktor - det är frågan

2009-03-16T17:18:00.003+01:00

Kungen och jag
Jag fick en dag kommentaren att " det är lättare att få en träff med kungen än en doktor!".

Så sant, så sant.

Ett brev
Idag får jag ett brev som ger mig en storm av reaktioner. Ilska, sorg, rädsla, frustration. Min doktor jag inte längre kan kalla "min" kan inte träffa mig den 19 mars. Hon är sjuk, något hon absolut inte kan belastas för. Men inte nu, inte detta möte. Som jag har räknat timmarna inför. Jag får en ny tid med en ny doktor den 24 mars. Nästan en hel vecka till. Åtminstone fem dagar x 24 timmar x 60 minuter. Nej, detta godkänner jag inte . Så jag ringer sjukhuset och ber och kräver och ... nej, jag hotar inte ... snälla, snälla, (snart låter jag som Caroline af Ugglas) kan jag inte få en tid tidigare? Jag får så en telefontid den 18 mars. Det är helt okej med telefonsamtal vid trevliga samtal och positiva besked ... men ...

Givetvis kommer frågan upp. Är det Mr H som vägrar ligga still i graven? Eller börjar borsta av sig askan och försöker samla ihop sina utspridda benbitar? För det kan ju inte vara möjligt att ha cancer i sju månader utan att få träffa sin doktor mer än en gång? När huvudet är fullt av frågor. Och jag sedan länge väntar på ett enda svar.

Humörväxlingar

2009-03-13T13:58:00.008+01:00

Panikångest!
I går kväll kunde jag inte somna. Plötsligt började hjärtat jobba på högvarv. Så också dumma tankar. Om håret som aldrig vill växa, doktorn som aldrig ville träffa mig och om svar som jag inte vill ha. Det blev att ta en sömntablett à la naturläkemedel och till sist somnade jag. Men Bengt fick några knuffar först.
- Lägg dig på sidan!
- Va?
- Lägg dig på sidan!
- Men jag snarkade inte.
- Det gjorde du visst det. Jag hörde hur du liksom blåste ut luft.

Stackarn måste ju andas. Att han står ut med mig! Men han vände sig snällt på sidan. Och jag åt andra hållet. Rygg mot rygg.

En ny dag och en ny tjej!
Jag har skrivit det gång på gång. Vad en ridtur kan göra för humöret. Även om Ayla är lite sprättig eftersom hon inte varit ute så mycket. Även om jag är rädd för halkan. Men våra galopper är sköna på den lilla grusvägen. Vi följer en stig i skogen. Ganska mycket snö, men Ayla trippar så fint i djupa snön och lyfter elegant sina hovar. Som den speciella dam hon är.

Kan man fatta att detta är den 13 mars?

Bland Prinsar och Djävular

2009-03-12T09:39:00.006+01:00

Tunnelseende?
Ibland känns det som om jag fortfarande är kvar i tunneln. Och blundar. När jag vaknar är allt klart och Mr Hodgkins ljusår bakom mig. Kanske jag borde skriva nattår eller mörkerår. Passar bättre för varelsen. Som egentligen inte existerar.

Äla skriver att det är 14 400 minuter kvara. Jag är så dålig på att räkna men nu är det 7 dagar x 24 timmar x 60 minuter kvar. Bäst ta fram räknedosan. Det blir 10 080 minuter.

När tiden känns för lång är det ganska skönt att krypa in i tunneln igen. Och blunda. Tills jag ser ljuset igen.

Prins eller djävul
En av mina "hejare" talar om prinsar. I negativ bemärkelse. För mig har en prins varit sagovärldens prins. Vacker, smäcker, ljuslockigt, halvlångt hår. Den ståtlige riddaren på en vit arab. Men helvetesprinsar, kariesprinsar, cancerprinsar - kanske finns de också? I min barndom läste jag om riddar Kato. I Mio, min Mio av Astrid Lindgren. Inte en särskilt trevlig person. Men han gick samma öde till mötes som Mr Hodgkin. Blidde bara aska. Kanske man kan kalla Mr H för Riddar H? Eller Prins H. Men egentligen är detta "moot". Han finns ju inte mer så man behöver inte kalla honom för någonting.

I morgon . . .
är det dags för en liten ridtur. Måtte isen lysa med sin frånvaro. Men vi prövar oss fram. Steg för steg och förhoppningsvis en liten galopp på snötäckta småvägar.

D-Dagen närmar sig . . .

2009-03-08T09:56:00.003+01:00

I morgon
kommer sanningens minut. I tunneln, där alla spår efter Mr H kommer att spåras. Om det finns några. Och givetvis är det så. Att det inte finns några. Men sedan följer alla långa dagar, timmar och minuter i väntan på samtalet med doktorn. Då jag får slutbeskedet. Tio hela dagar. Tio x 24 timmar x 60 minuter. Skulle behöva Borgs räknenissar får att få slutsumman. Men de har väl fullt upp med att räkna ut nya bonusar.

Halt och hårlös
kravlar hon sig ur sängen på morgonen, prövar försiktigt om höger fot går att stå på, tar av sig den färggranna natt-scarfen och tar på sig sin gamla vanliga frisyr och haltar sedan till badrummet. Där följer en ny procedur. Av med frisyren och sedan trycks hjässan nästan in i spegeln för noggrann spaning. Har det kommit några nya hårstrån under natten? Kanske ett till höger där och några små fjun i mitten och på bakhuvudet är det faktiskt några långa, tunna strån. Hon kisar med ögonen och försöker föreställa sig hela hjässan täckt av hår, öppnar så ögonen på full gavel och konstaterar med sorg att det ser så bedrövligt naket ut. Frisyren placeras på nytt på huvudet.

- Ska inte tänka på håret mer idag. Imorgon är det en annan dag.

Borgs Bonusar och Heja Håret!

2009-03-05T17:18:00.007+01:00

Tid för TV
Minister Borg blir ertappad med fingrarna i syltburken - eller hur är det man säger - byxorna nedddragna? Med tanke på Uppdrag Granskning igår kväll när man synar statliga bonusar. Då det visar sig att värstingarna på bonusskalan är just de statliga. Som våra AP-fonder. Där man ändrat bonus från att motsvara två månadslöner till fyra månadslöner. Samtidigt som pensionärer får se fram emot att pensionsbromsen aktiveras. Det mest "lustiga" i kråksången är att man formellt undantagit VD från bonusar, men lyckats se till att VD ändå får vara med genom att döpa om bonus till "gratifikation". Är de inte otroliga - våra statliga räknenissar?

Håret växer!
Ja, det är ett faktum. Inte bara önsketänkande. Och tack och lov att det är svarta små strån och inte vita.
- Kan mitt extra hår kväva växandet, frågar jag min man.
- Nej då. Ingen fara, säger han.

Men med tanke på hans tidigare självsäkra uttalanden vid viktiga frågor - uttalanden som senare visat sig vara felaktiga, så litar jag inte riktigt på honom. Funderar på om det inte finns något gödningsmedel för att få håret att växa fortare. Och hur stora ska stråna vara för att man ska börja schamponera dem?

Men jag måste ändå se sanningen i vitögat. Ingen chans att håret växer så mycket att jag ens kan utge mig för att ha snaggat eller kortklippt hår lagom till vår resa. Det blir att välja mellan extra håret eller att köra med den muslimska stilen - inte helt fel när vi ändå reser till Malaysia. Jag får mejla Ari och fråga hur jag ska knyta min schal för att få rätta vinklingarna.

Jag - en gumma!?

2009-03-03T10:41:00.012+01:00

Gummornas Gissel No 1
Eftersom jag har problem med artros i mina knän, läser jag ibland utlåtanden från forskare och vad som händer på "artrosfronten" på nätet. En av de manliga knäartroskirurgerna kallar artros för "Gummornas Gissel". Ja, det är faktiskt sant. Ska inte nämna hans namn, eftersom jag träffar honom ibland.

Gummornas Gissel No 2
Vad ska då bröstcancer kallas. Jo, just det. "Gummornas Gissel" förstås. Vad kan då "Gubbarnas Gissel" vara. Öppet för gissningar.

Skämt åsido, så är jag kallad till mammografi nu på torsdag - apropå "GG". Men jag känner mig så lugn, så lugn. Efter all min giftbehandling, har jag inte stor chans att få några problem på bröstfronten.

Lugn i själen
tar jag med Foxy på promenad i det snöiga landskapet. Oj, så mycket snö i trädgården. Bengt är ute sent och skottar när plogbilen har gjort sitt.- Men snön är säkert kvar till i morgon, så varför går du ut nu? frågar jag älskvärt.
- Jo, men grannarna har skottat. Gunnar och "Kommunen" och "Götet" och Bosse och "Golfspelar'n". Och i morgon kan det ha frusit.

Vi har våra små smeknamn på närmaste grannarna. "Kommunen" jobbar i kommun, "Götet" kommer givetvis från Göteborg och "Golfspelar'n" roar sig med små puttar på gräsmattan.

Efter promenaden hoppar Foxy vigt upp i soffan. Nu tjusigt omklädd i blått tyg jag hittade på Myrorna för 25 kronor. Det gäller att göra sina små kap när man lever på sjukpenning.

.

Snöig Galopp och Jäkla Immunförsvar

2009-03-01T09:46:00.008+01:00

Härlig snöig dag till häst
Gör en tur med Ayla. Ranchens unga skomakare hänger med på araben Domino. Jag talar noga om för henne att jag vill ta det försiktigt. Och berättar om olyckan. Men det är isiga fläckar på vägen vi måste rida på för att komma någon vart från ranchen. Så jag försöker parera Aylas nakna hovar mellan isfläckarna. Ett par halkningar med bakbenen och mitt hjärta far upp i halsen. Försiktigt, försiktigt.

- Här kan du gå, Ayla, men inte där. Och så ut mitt i vägen. Ingen bil i sikte? Tillbaka till den snöiga kanten.

Men sedan väntar en liten väg med ett tjockt lager snö. Ingen is. Bara mjuk, härlig, go' snö. Som gjord för en härlig galopp tills vi kommer till slutet av vägen. Där en skogsstig tar vid. Men jag avgör att nog är nog och vi vänder. Vi tar det lugnt på vägen tillbaka, småpratar medan vi njuter av att solen har börjat värma upp oss.

Spökande immunförsvar?
Jag får frossa på eftermiddagen. Klär på mig en extra tjock tröja och min stora poncho. Men känner mig allt tröttare och mår illa. Värk i hela kroppen. Jäklar, det är väl inte flunsan? Och jag med mitt usla immunförsvar. Inte mycket annat att göra än att gå och lägga sig. Och frysa. Med ett tjockt överkast över mina tröjor och poncho. Mat? No way! Har lite feber framåt kvällen och ont i magen. Natten är jobbig med tät näsa och huvudvärk och fortsatt ont i magen. Garderar mig med magnecyl nästa morgon, men konstaterar att jag inte fryser mer än vanligt. Kan nog räkna bort flunsan.

Var väl någon tillfällig magbakterie.

Snart, snart har gifterna försvunnit ur kroppen. Och då bör väl ändå mina blodvärden stiga? Och immunförsvaret göra vad det ska, nämligen försvara min kropp mot alla anfall.

PS
Kollar på nytt Malaysian Air till Kuala Lumpur. Priset har sjunkit med 1000 kronor. Detta lotteri. Men köper "gör"billiga tågbiljetter. 460 kronor totalt ToR Karlstad - Stockholm för två personer.

Malaysia och Medicinavfall

2009-02-27T08:59:00.005+01:00

Johan och min dotters sambo Thomas i lättjefull avkoppling utanför dykcentret Alualudivers

Malaysia, here we come . . .
Ha, nu har vi bokat biljetter. Jag får OK från försäkringskassan att resa utomlands och med beskedet i handen störtar jag till datorn och letar billiga biljetter. Malaysia Airlines har fyra platser kvar direktflyg från Arlanda till Kuala Lumpur för drygt 10 000 kronor för två personer. Som hittat. Vi reser den 17 april och stannar närmare tre veckor. Naturligtvis styr vi kosan till Perhenthian Islands och Alualudivers så snart vi landat i KL. För att själva lägga beslag på hängmattorna på bilden ovan. Och så gör vi nog ett besök hos våra vänner orangutangerna på Borneo. Tänk om vi kunde träffa våra adoptivbarn?

Medicininventering och hår
Nu ska jag slänga alla gamla mediciner. Allt ska bort som påminner om Mr Hodgkin. Cortisontabletter, ont-i-bröstet-tabletter, mot-illa-mående-tabletter, mot-klåda-tabletter. I medicinskåpet vill jag bara ha "snälla" tabletter kvar som Reliv och Magnecyl. Med tillägg för Voltaren när mina knän spökar. Min klåda har äntligen börjat ge sig.

I morse ser jag ytterligare några fjun på hjässan.
- Titta Bengt, säger jag. Har du sett att håret börjar växa.
Han tittar.
- Nej, jag ser inget hår.

Har karl'n aldrig hört talas om små vita snälla lögner?

I sadeln igen!

2009-02-23T10:06:00.011+01:00

Stackars araben Leo var alltför trött för att hänga med på ridtur. Men Pan och Ayla ovan var i fin form.
Även om Bengt fick jobba med Pan för att få ner huvudet.

På ryggen av en pigg Ayla
Livet börjar så smått återgå till det normala. Igår var det debut för ridningen igen. Valde att hänga med på en tur med andra ryttare utifall-att. Men jag måste erkänna att jag var lite rädd. Speciellt när vi drog iväg i galopp på snöiga vägar. Det kunde ju finnas is under. Jag påpekade faran för vår ledare, med risk att verka paranoid. Men nu känner jag att jag börjar höra till de levande.

Lockiga fjun?
Jag väntar ivrigt på att giftet ska försvinna. Dras med en jävlig klåda och utslag över ryggen och den överarm där piccadilly satt. Kroppen har sagt till på skarpen: "Nog med gift!" Jag är glad att kroppen fixade det så länge. Jag undersöker hårbotten noga. Och ser några små, små fjun. Men ännu kan jag inte se vilken färg de har - eller om de är lockiga.

En dag i taget och sedan . . .

2009-02-20T10:34:00.006+01:00

Käre Johnny!
Om du visste vad du har hjälpt mig. Att höra din hesa countryröst i bakgrunden när jag sitter och skriver ger mig inspiration. Men du kan inte läsa mina tacksamma rader. Fast kanske? Man vet ju aldrig. Kanske din själ finns någonstans i space där du myser över all beundran. Blickar ned på mig med dina sorgsna ögon.

Jag börjar se ljuset nu. Jag vill inte skriva "ljuset i tunneln". Har fått nog av ljus i tunnlar. Men får finna mig i en tunnelfärd den 9 mars. Bara för att konstatera att demonen, jäveln, skurken, skunken .... är död och begraven, nej inte begraven utan nedbrunnen eller kanske irrar omkring skrikande av smärta i den eviga brasan. "Good on You, Mister! May you rot and die in Hell!"

Allt friskare. . .
Ja, faktiskt. Har fått lite ordning på smaklökarna igen. Så det blir ett par chokladbitar i kväll. Tillsammans med min jättegoda pizza med tonfisk, sardiner och massor av ost och oliver. Illamåendet är väck, trött förvisso och knasiga sprickor i fingrar ... men humöret börjar spricka upp.

Halleluja, jag har blivit av med gipset. Men måste hoppa med kryckor ett tag till. Får inte köra bil på någon vecka. Och ska gå till sjukgymnast. Men jag har börjat stretcha benen och försöker jobba med foten.
- Belasta tills du känner smärtgränsen, sa' doktorn

Så det gör jag. Böjer åt olika håll tills det gör ont. Fast inte allt för ont. Måste få lite knep av sjukgymnasten först.
- Kan jag rida, fortsatte jag mina frågor till doktorn.
Han ser lite förvånat på mig.
- Jo, det var ju så att jag skadade foten i en ridolycka, så för mig är det viktigt att komma igång igen.
- Ja, om du inte står upp, sa' han.
Står upp?
- Nej, jag brukar inte stå upp när jag rider. Jag sitter ner.

Jag inleder min rehabilitering med att rida på söndag. Tillsammans med Bengt. Vi följer med en tur med ranchens Isak som ledare. Känns bra att inte rida ensam första gången efter olyckan. Jag träffade Ayla i tisdags och hon kände fortfarande igen mig. Hon till och med lunkade efter mig i hagen, vilket egentligen inte var så konstigt när jag var laddad med morotsbitar.

Malaysia nästa!
Jag har sökt tillstånd hos F-kassan att få resa i slutet av april. Malaysia, here I come. Förhoppningsvis har mitt eget hår börjat visa sig då. Åtminstone så att jag kan slänga extra håret innan jag reser. Eller skänka det till min dotters sambo. Eller någon annan behövande.
- Du kan väl ha peruken när vi reser, tycker Bengt.
- Och hur går det när jag är ute och simmar då?
- Det skulle väl vara kul om du tappade håret. Och skriker "Bengt, simma och hämta det!"

Och så skrattar han frustande, övertygad om att nu har han varit jätterolig.

Rehabilitering eller Ärligt Talat

2009-02-15T13:59:00.009+01:00

Rehabilitering
Ett så vackert ord. Att åter komma i form. Efter en lång sjukdom. Nu när jag är klar med behandlingarna borde allt vara frid och fröjd. Se fram emot att vara fri från cancer, känna krafter och livsglädje sjuda i kroppen.

Men icke. Efter sista behandlingen är jag eländigare än någonsin. Bengt påstår att de smög in lite extra gift vid sista giftinsläppet – för att vara på säkra sidan. Så trött, så oerhört trött. Illamående som vill hålla greppet. Fler kisspromenader på natten än någonsin. Senaste natten var jag uppe fem gånger. Klev över en förvånad Foxy som inte kunde fatta varför matte skulle springa fram och tillbaka hela natten. Eller snarare halta med gipsade foten som hotar trampa Foxy på svansen. Något som faktiskt har hänt. Jag hatar min kropp mer än någonsin. Hatar min kala hjässa som inte har ett hårstrå att skryta med. Och som jag skyler så fort jag kan. Hatar min äckliga hårlösa kropp, mina missfärgade och missformade tånaglar. Hatar mina lungor som inte vill funka och som strejkar så snart jag försöker motionera, hatar min näsa som aldrig slutar rinna, hatar mina smaklökar som inte låter mig äta och dricka vad jag vill. Funderar på om mitt framtida liv ska bestå i att inte kunna måla obefintliga ögonfransar, att fuska med färg på ögonbryn, att …

- Växer ögonfransarna tillbaka igen, frågade jag sköterskan i onsdags. Något hon bekräftade.

Nu låtar jag "grymt" eländig och deppad. Jag som hade bestämt mig för att den här bloggen skulle vara kul, humoristisk, klok och visa på min oerhörda styrka. Men jag tillåter mig den här svackan. Det får ni läsare också acceptera. Men nog är nog.

Ut till ranchen
Om två veckor har mesta giftet runnit ut . . .. absorberats … eller försvunnit på annat sätt ur min kropp. Om en vecka är jag kanske av med gipset och kan rida och gå promenader med Foxy. Jag kan planera resan till Malaysia. Snart är det vår, solen blir allt varmare. Så livet är ju inte så tokigt. Friskfesten nalkas.Men ack så avundsjuk jag blev när ranchens Lena rider iväg på ”min” Ayla.

Passar på att fota araberna Domino och Sam, som njuter av solen i hagen.

MR H ÄR DÖD!!!

2009-02-11T09:41:00.009+01:00

Behandling nummer tolv
Vilket betyder min sista behandling. Sista gången giftet droppar in i min kropp. Sista giftdosen för Mr H. Fast han är ju redan död. Enligt uppgift från en docent i Uppsala.

- Jag vill inte se dig mer, säger min sköterska.
- Jag vill inte se dig heller, svarar jag.

Så trevliga är vi mot varandra, patienter och vårdare på cytostatikamottagningen. Men jag överräcker en blomma, eftersom hon har gjort det där lilla extra. Även om hon inte vill se mig mer.

tick-tack, tick-tack

Måtte timmarna gå fort idag. Men jag är preparerad. Korsord, Metro, bok, dator, ramlösa, apelsin och skorpor. Och så ett alldeles eget rum så jag kan sova bort ett par timmar utan att bli störd. Och innan jag lämnar cytostatikamottagningen för gott så lämnar jag också in picca-dilly slangen. Den kommer min sköterska att dra ur. Snart äger jag min kropp igen. Inte Mr H och inte sjukhuset. Bara jag.

Och sedan bita ihop tänderna ett par må-illa-inget-roligt-att-äta-dagar för att sedan bli allt friskare när giftet lämnar kroppen.

Men det största giftet - Mr Hodgkin i egen person - han har lämnat in för gott. Och måtte han bli kvar där - i Hades rike- så han inte slinker in hos någon annan oskyldig person. Men jag utgår från att helvetesvovven Cerberus vaktar honom. Eller ännu hellre - att Cerberus käkar upp benen efter Mr H.

tick-tack, tick,tack

Läkarbrist
Egentligen har ju faktiskt sköterskorna fungerat som "stand-in" för obefintliga läkare. Jag tror att de har mer svar än de får lov att visa. Eftersom de inte har mandat. Men jag har ändå fått ganska så många bra svar på mina frågor, även outtalade, av min sköterska. Jag vill ändå betona att det är sjukhusledningens ansvar att se till att patienter har möjlighet att träffa läkare med viss regelbundenhet. Och särskilt viktigt är det för oss "onkologipatienter". Vi behöver så många svar. Ansvaret får inte ligga på doktorerna - och i synnerhet när det verkar finnas bara en doktor.

Samtidigt känns det riktigt bra att det finns en docent på universitetssjukhuset i Uppsala, som bryr sig om mig. Tack för det.

Till alla som undrar!
Min blogg fortsätter tills jag är garanterat friskskriven och mina livsandar helt återvänder. Sedan är det bara att läsa om mig på http://kajsuniverse.blogspot.com/ om ni vill följa mitt liv efter min pånyttfödelse.

Kanske .... kanske ... blir min sjukblogg en bok. Eller är det en alltför prentiös tanke??

Halleluja!

2009-02-10T12:11:00.003+01:00

Ingen doktor ringde mig igår. Frustrerad väntade jag på det utlovade doktorsamtalet. I morse kunde jag inte vänta längre. Så jag ringde min sköterska.
- Vart tog doktorn vägen?
- Hon är sjuk!

Det gör mig ont om doktorn. Hon kan ju inte hjälpa att hon är sjuk. Och blir dessutom drabbad av alla mina elaka, irriterade tankar.
- Men jag har kollat med Uppsala och du har din sista behandling i morgon.

Mitt humör steg med 100 procent. Sista behandlingen. Och efter i morgon försvinner alla gifter, ett efter ett, efter ett tills den nya Karin dyker upp med hår på huvudet, hår på andra mer intima ställen, ögonbryn, ögonfransar, ingen mer klåda, hela tånaglar, inga äckliga utslag, inga hudsprickor, inget illamående, god aptit, ingen förstoppning, god nattsömn, inte ont i underlivet, inte svårt att andas, ingen mer hosta och framförallt INGEN MR H!!!

Gud så underbart!!!

Mera frågetecken

2009-02-06T14:00:00.009+01:00

Bild: Jag och mina följeslagare utanför sjukhusentrén denna snöiga fredag.

Ner i hålet
- Är det säkert nu, att det är min sista behandling på onsdag? frågar jag när jag är på sjukhuset för omläggning av min piccadilly.
- Jag tror det, svarar min sköterska. Jag pratade med doktorn och hon måste gå igenom allt innan hon kan ge svar. Men det vanligaste är åtta kurer.
- Så det kanske blir fyra behandlingar till för mig? undrar jag.
- Jag kan inte svara på det. Men doktorn kommer att ringa till dig.
- När då?
- Det vet jag inte. Men jag måste också ha svar, så jag vet om jag ska ta bort picc-linen på onsdag.
- Okej, då får jag väl nollställa mig under några dagar då.

Förmodligen ser jag lite ledsen ut, för hon ger mig en varm kram. Nästan så att tårarna börjar trilla ut. Men det skulle ju kännas lite löjligt.

Och så foten...
Jag känner hur mitt korthus av förhoppningar och nedräkning börjar ramla ihop. För att byggas upp igen. Om jag måste ha mer behandlingar.
- Hur är det med din fot, undrar hon.
- Den känns bättre. Jag har börjat träna så smått.
- Jag har kollat vad du undrade om cytostatikan påverkar läkningen av foten. Och det gör den. Läkningen blir sämre.
- Undrar om ortopederna vet det?
- Det borde de göra.

Något jag inte alls är säker på. Även om alla läkare, oavsett specialitet, borde kunna läsa om en patients totala sjukdomsbild när de kollar upp patienten på datorn. Men frågan är ju om de verkligen kollar upp patienten? Det spörs.

Heja sjukhuset och landstinget i Värmland!
Idag är det fredag och då är doktorn ledig. Det innebär att jag måste fundera på hur många behandlingar jag har kvar under hela helgen. Och kanske på måndag också. Hon ringer säkert inte förrän på tisdag.

Jag träffade en granne när jag tog mig en kryckpromenad i solen i går. Har nämligen beslutat mig för att börja motionera och bygga upp mina krafter. Kör till och med med lite golvgymnastik sedan två dagar. Armhävning, sit-ups, knävridningar och benövningar. Till Foxys enorma förtjusning. Att ha matte liggande på golvet. Javisst ja, det var grannen... Jo, hon såg med intresse på min kamp för att ta mig fram.
- Så kommer jag också att gå snart, sa' hon. Jag ska operera min "hallus-wallus". Och då blir det gips i sex veckor.
- Har du lyckats komma in på operation? Då får jag gratulera.
- Nej, inte i Karlstad. De har skickat mig till Göteborg. Här finns bara en läkare som kan den här typen av operationer och han jobbar bara halvtid. Det är två års väntan i Karlstad.

Upp med hakan, Karin, på med Johnny Cash, skriv och glöm alla doktorer och elände. Ikväll är det Let's Dance. Det finns choklad kvar i chokladasken.

.

Farväl, mina barn!

2009-02-04T15:27:00.005+01:00

Ett kort besök
Nu har de rest igen, min son Johan och hans Ari. Efter några dagar med inbjudna vänner, minnes-prat, fotografering, kramar, titta på inspelade filmer. Efter några dagar då jag glömde behandlingar och bruten fotled. Och nu reser de till Stockholm och lillsyrran för vidare färd till London och Malaysia. Deras Europa-äventyr är snart till ända och snart öppnar dyksäsongen.

Huttrande, klädda i tjocka tröjor, jackor och mössor skiljs vi vid stationen när tåget rullar in.
- Jag är trött på kylan, klagar Johan. Tänker på när jag snart kan gå i shorts i värmen.

Jag håller fullständigt med honom. Och tänker boka flyg så snart jag får klarsignal från doktorn, inte en sekund senare.
- Vi kommer i slutet av april, lovar jag.

Tystnad och Väntan
Tystnaden känns så total. Både inne och ute. Ute är det en frusen, öde tystnad- utan liv. Och inne fyller tomheten ut alla rum. Men just nu vill jag inte fylla tomheten med ljud, inte ens med Johnny Cash. På något vis rymmer tomheten det liv som varit, Johans steg och skratt, Ari's rop på "Mammy", Foxy's bus med Johan.
Nu ligger Bengt och vilar på soffan, Foxy har lagt sig på golvet intill mig och jag har siktet inställt på sängen och en bok.

I tystnaden ryms också min väntan; på sista behandlingen, på att gipset ska bort, på att jag ska få träffa doktorn. I synnerhet har jag väntat på att få träffa doktorn. Även om jag inte har större tilltro till vår regionala vård, hade jag aldrig trott att min kontakt med dokteriet skulle bli så gles. Eller att jag måste sitta och fundera på alla mina frågor, som ingen svarar på. Så många månader av väntan - men nu räknar jag dagar och till och med timmar.

Men Mr Hodgkin behöver inte vänta mer. Han är borträknad för länge sedan. Och det finns inte någon som ens sörjer honom eller hittar till hans grav.

Nya tider!

2009-01-30T09:34:00.002+01:00

Mitt gipsade ben
Två dagar sedan näst sista behandlingen. Mitt illamående börjar passera och solbrännan försvinna. Om bara några dagar är det dags för apelsiner, youghurt och choklad igen.
- Varför allt detta snack om choklad? undrade en väninnna.
- Det är min måttstock (mätstock?). Kan jag äta choklad så mår jag bra, svarade jag.

Igår var jag på ortopeden och lade nytt gips på ben och fot. Jag anmärkte på att den unga stafettläkaren som lade på mitt första gips inte verkade riktigt "gipsprofessionell".
- Jag upptäckte att det blev en "droppfot". Jag kunde inte stödja på foten. Hela foten hängde ned. Han fixade detta med en dubbel klack mitt på foten. Vilket resulterade i att ena benet blev längre. Vilket i sin tur resulterade i att jag fick ont i höften. Dessutom hade jag skavsår på foten.

Jag visade upp alla mina plåster mot skavsår. Problemet var att man lägger in skenor under gipset för att lättare kunna ta av det. Men skenorna stack ut utanför gipset och skavde.

- Ja, doktorerna på akuten är inte så bra på gips. Inte som vi, sade sköterskan. Vi ska fixa det här.

Och det gjorde de. Jättebra. Underbart med lika långa ben. Men nu är jag förbjuden att stödja på foten på 24 timmar. Några sådana anvisningar hade jag inte sist. Men nu har jag ingen text om Mr H kvar på gipset. Den texten försvann med mitt gamla gips. Kanske symboliskt. Tror att Mr H definitivt gått hädan nu. Knölen på halsen är helt borta nu. Antar att mina andra osynliga knölar också har försvunnit?

Min son
I morgon kommer han hem. Tillsammans med sin Ari, sin malaysiska flickvän. De stannar tyvärr bara några dagar för att sedan åka till syrran Josefin i Stockholm. Mycket av europa-resan går åt till marknadsföring av dykshopen i London, Göteborg och Stockholm. Hittills är han jättenöjd med tilltänkta kunder och promotions. Kanske vi tillsammans kan planera vår resa till Malaysia någon gång i april - då mitt hår börjar växa igen - och jag definitivt fått frisksignaler. Ingen cancer och inga benbrott!

Mitt nya liv!
Längtar enormt efter mitt nya liv, att kunna rida, springa, gå och framförallt resa. Jobbet då? Nja, verkar så rörigt med en ny organisation igen - faktiskt lite nervös inför återgången till jobbet. Och osäkerhet om hur rehabilitering med försäkringskassan egentligen går till nu för tiden. Om det finns någon? Men kanske bäst att bara dyka in i jobbet och inte tänka så mycket. Är helt övertygad om att jag blir väl mottagen av alla kompisar.

Behandling nr 11

2009-01-28T09:28:00.015+01:00

Tillbaka på Piccadilly Center
Dags för min näst sista behandling - om Gud vill. Idag är inte mitt enkelrum, VIP-rummet nr 1, ledigt utan jag hamnar på en 4-sal - men närmast fönstret. Än så länge är jag ensam, fast skulle jag få sängkamrater är det inte hela världen.

Sköterskan sätter igång giftdroppet - tick, tack, tick, tack. Jag passar på att visa upp mina senaste biverkningar - åtminstone har jag antagit att de är biverkningar. Jag har eksemliknande utslag över ryggen som kliar våldsamt, utslag och klåda på ena axeln och på piccadillyarmen.

- Det beror på cytostatikan, säger sköterskan.
- Jag tog cortisonsalva på, berättar jag.
- Nej, det kan du inte ta, eftersom utslagen säkert beror på cortisonet i behandlingen. Du kan få allergitabletter.
- Jag gillar inte tabletter. Jag provar hellre med idiominsalva.
- Ja, jag vet att du inte gillar tabletter, skrattar sköterskan. Men jag ska kolla med doktorn.
- Jag har problem med mina tår också, fortsätter jag.

Jag drar av strumpan på min friska fot och förevisar upp mina röda tår med gul-blå-röda äckliga inkrympta naglar. Det ser ännu vidrigare ut under lysröret här än i det lite skonsammare ljuset hemma i badrummet.
- Det gör ont i tårna. Beror tåproblemen på cytostatikan eller har jag fått diabetes?
- Det beror på cytostatikan, säger sköterskan.

Hon lämnar mig för att höra med doktorn och återvänder snart. Doktorn var tydligen "hemma".
- Du får tabletter mot allergi. Du ska inte pröva med olika salver utan se till att hålla det rent. Men försök med koksalt när du har klåda.

tick, tack, tick, tack

Tack och lov
att bara en behandling återstår. Nu när cytostatikan ställer till med allt fler jävulskaper i kroppen. Jag får försöka leva med utslagen och äckliga tår i fem veckor till innan giftet försvinner ur kroppen. Jag som på allvar hade trott att jag hade fått diabetes eller reumatism i fötterna. Inte underligt att kroppen tar stryk efter så lång behandlingstid.

Det enda jag kan trösta mig med är att Mr H också försvinner för evigt. Det kanske är dags att vinka farväl . . .

tick, tack, tick, tack

Fullt i rummet

Snart är alla sängar och fåtöljer upptagna av medpatienter och medbesökande. Konstaterar att kvinnan i en säng bär peruk, men hennes peruk är faktiskt lika snygg som min. Ser helt äkta ut, även om jag kan se att så inte är fallet. Hon verkar också ha en hel arsenal med gift som ska levereras. Kanske hon också har fått besök av Mr H? Vågar jag fråga? Får se om hon blir kvar här lika länge som jag. Hoppsan, ännu en kvinna kommer in. Har hon peruk tro? Nej, det verkar vara äkta - ser hårbotten under hennes permanentade hår. Gud, så mager hon är. Nej, jag får försöka gilla läget - jag har ju själv bett att få backa med behandlingarna för att bli klar tidigare.
.
tick, tack,
.
- än så länge fungerar "droppmotorn". Var problem förra gången. Sköterskan trodde det berodde på att piccadillyslangen åkt ut någon centimeter ur armen på grund av hästolyckan.

Besök på ranchen och "jäkla läkare"

2009-01-26T10:14:00.006+01:00

Hej på dig, Ayla!
Vi slänger in hundar och kryckor i bilen och åker till ranchen. Totte galopperar lyckligt iväg runt ägorna med lilla Foxy hack i häl. I hagen står Ayla och hennes kompisar och glor nyfiket. Jag lämnar ena kryckan utanför grinden för att inte skrämma henne. Sedan hoppar jag fram till henne. Min klumpfot väl försedd med Konsums plastpåse, som blir indränkt av lera, snö och hästbajs. Ayla blir inte rädd för mina nya attribut utan låter sig smekas och smaskar förnöjd i sig de morotsbitar jag ger henne. Jag mumlar kärleksord och inbillar mig att hon har längtat efter mig. Bengt går fram och fjäskar för ”sin” häst, quartern Pan.

Ridningen står totalt stilla nu. Småvägarna runt ranchen är rena isgatorna. Så även utan klumpfoten hade jag inte kunnat rida. Ändå nöjda med utflykten samlar vi in vovvarna och åker hem. Jag känner att jag har varit med i de levandes skara – och mår så mycket bättre av att fly väggarna i hemmet ett tag.

Behandlingar och doktorer
Nu är det bara två dagar kvar till näst sista behandlingen. Förutsatt att blodproven är okej. Mr H’s slutliga hädanfärd stundar. Men först gäller att nå’n doktor förklarar för mig vad som gäller. Min sjuksköterska är lika förtörnad som jag över Dr H’s ”goddag-yxskaft-samtal”.

- Han borde ha läst på. Och veta vad som gäller.

Hon har skickat mina frågor till min ordinarie läkare. Det vore trevligt om jag fick träffa min doktor någon gång. Hittills har jag bara träffat henne två gånger under hela behandlingstiden. Nu vill jag ha ett ordentligt samtal med svar på alla frågor jag ställt och frågor jag ännu inte har ställt. Det är fullt förståeligt att ens doktor kan bli sjuk eller vara tvungen att ta ledigt, men då ska man (vem har ansvar?) ordna med att en annan doktor har all kunskap. Och inte komma med "goddag yxskaft" när man har viktiga frågor som gäller ens liv. Ibland undrar jag om inte sköterskan vet lika mycket som doktorn, fast hon får inte yppa sina kunskaper?

- Du ska gå genom en datortomografi till några veckor efter sista behandlingen, förklarar sköterskan. Det kan ta ett tag efter behandlingen innan man ser resultatet. Hur mycket lymfkörtlarna har minskat.

Úsch, nu känner jag mig förbannad. Kanske svallar känslorna upp på grund av trötthet? Men trött ska man ju vara i slutet av behandlingsperioden. Jag sover lite dåligt eftersom foten tenderar att värka på nätterna. Så trött på betongklumpen. Och på morgnarna får vi sällskap i sängen av ännu en betongklump. Vovven Totte som vill hälsa god morgon, följd av Foxy som knör in sig mellan oss och Totte för att försäkra sig om sin rättmätiga position som husets vovve.

Tänk på något kul, Karin!
Hmm, skönt att bara blunda och lyssna på Mr Cash hesa röst med country-dunkandet i bakgrunden. Och se Totte mysigt förankrad i reservpappas knä. Snart är det dags för grönt té med citron och en skorpa. Plocka fram en bok. Fundera på ommöblering när jag är mer vital. Har tjatat på Bengt om att få måla taket i vardagsrummet vitt, men här möter jag på protester. Det gäller att gnata så där lite lagom så att han till slut tror att det är han som har kommit på idén. Fast det tror jag egentligen inte på.

Indianer, gamla julgranar och let's dance . .

2009-01-24T11:42:00.006+01:00

Snö, kallt och isigt
Men detta till trots hänger jag med ut på morgonpromenaden. Jag med Foxy och Bengt med stora, skälliga, dragande Totte. Efter ett par meter kommer jag oåterkalleligen på efterkälken. Men viktigast är ändå att andas in lite frisk luft.

- Det händer väl inte så mycket i ditt liv nu, frågar en god vän när vi äter lunch tillsammans. Du får väl skriva om böcker du läser.

Stämmer så bra, att det inte händer något inom det aktiva området. Där man måste använda sina ben. Även om jag är ute på vilda äventyr i tankarna. Och ser tillbaka på mina äventyr när jag var liten. Som när jag och brorsan lekte indianer på min mormors bakgård. Jag ser faktiskt lite mordisk ut när jag spänner bågen, medan brorsan bara ler fånigt med skölden i ena handen och låtsaskniven i den andra. Förresten - hade indianer sköldar?

Vågar mig ut i kylan på altanen för att ta en sista bild på vår julgran. Där den ligger utslängd, snart bortglömd, förvandlad till aska på sopförbränningen. Efter att ha stått i centrum full med ljus, skimrande kulor och hjärtan. Tål det att jämföras med Mr H's öde?

Så - vad händer mera i min värld.
Mer än att äta, skriva, läsa böcker och - javisst ja - såg på Let's Dance i går kväll. Tänkte lägga min röst på Elisabeth Höglund, men ångrade mig och satsade på Morgan. Han var så söt med sin lilla mage och göteborgsdialekt. Ja, givetvis kunde han dansa också. Bra att barnsliga, barbiedockan Blondinbella åkte ut. Har faktiskt lärt mig gilla "hatfiguren" Kitty. Tjejen har ju personlighet. I kväll är det lilla byn Cranford som gäller.

Om en vecka dyker min son upp. Tillsammans med sin malaysiska flickvän. Just nu är han i London och - enligt Facebook - dricker öl förutom att marknadsföra dykshopen. Därefter ett par dagar i Göteborg för mer marknadsföring, sedan Karlstad, sedan Stockholm där min dotter redan oroar sig för hur alla ska få plats i deras lilla lägenhet.

Nej ... nu ger jag mig och kokar vatten till mitt förmiddagsté.

Life goes on . . .

2009-01-21T10:05:00.012+01:00

En ny dag, en ny president och våra vovvar
Tack och lov att krigsherren G.W.Bush har gjort sin exit. Faktum är att han påminner en del om min Mr H. En elak, självgod, livsfarlig jäkel. Undrar om president Obama kan jaga bort alla Mr H och likasinnade på vår jord?

Min man funderar på problemet där han sitter vid köksbordet och läser VF:s ledarartikel om världens nye frälsare.

Medan lille Foxy som är trött efter frukost och morgonpromenad har lagt sig till ro under köksbordet. Det kan ju ramla ned en och annan smula, även om det var ett tag sedan vi åt frukost.

Extravovven Totte är likaså trött och ligger som en stor svart trasa på golvet, med sina tjusiga mustascher utbredda som en liten extramatta.
Totte har blivit speciellt förtjust i sin extra-husse. Kanske för att det är han som ger honom mat och går ut med honom? Problemet är att Bengt inte ens kan gå på toa utan att Totte blir upprörd. Han sitter utanför och skäller med sin grova, hesa röst tills Bengt kommer ut igen.

Mina krämpor
Egentligen känner jag mig gnällig. Ont i foten, ont i höft och knän tack vare betongklimpen jag släpar på, sover dåligt, känner mig uttråkad, trött på skitväder, trött på att inte kunna rida och promenera, trött på böcker, TV och dator.

Men . . . skärpning . . . det finns massor av ljuspunkter. Jag får lov att se positivt på tillvaron. Faktum är att jag bara har två behandlingar kvar. Nummer elva kommer nästa onsdag. Om en vecka ska jag lägga om gipset och då är foten mycket bättre, den 19 februari har jag träff med en ortoped och då utgår jag från att gipset försvinner. Träff med Ayla den 20 februari? Den 1 februari kommer min son med malaysisk flickvän från Malaysia och hälsar på, jag har köpt nya böcker och har massor av bra läsning, min man slår mig inte, hundarna är keliga och kärleksfulla, jag börjar kunna äta lite roligare mat, och .... kanske jag ska be Bengt köpa en chokladbit till mig, en mumsig marabou med nougat? Egentligen är livet jättekul!!!

Hemma Hos

2009-01-17T09:33:00.004+01:00

Fortfarande lite spök med mage och smaklökar dagen 2 efter behandling. Men försöker motionera lite redan i arla morgonkula. Vovvarna är ju vakna.

Ja, så här kan jag se ut på morgonen innan jag fått på mig frisyren och målat ögonbrynen. Med ponchon över nattskjortan mot kylan och mitt vitsmyckade ben som ett extra spökigt attribut.

Behandling Nr 10

2009-01-15T17:24:00.006+01:00

Piccadilly Center
Åter tillbaka på sjukhuset, men nu i sällskap med gipsad fot och kryckor. Efter en omväg till Blodcentralen känner jag att det börjar bli väl mycket promenerande. I synnerhet som jag var ute med en dragande Foxy i morse medan Bengt motionerade stora Totte. Bengt är gullig nog att hämta en rullstol.

Så snart jag är på plats i sängen i "mitt" rum, nr 1, ber jag om hjälp mot illamående, vis av tidigare erfarenhet. Sköterskan sprutar in medlet direkt i droppet. Jag gnäller sedan lite om det misslyckade samtalet med doktorn. Och ger henne sedan brev med frågor som jag vill ha svar på, vilken doktor det än är. Jag utgår från att någon doktor måste kunna ge mig svar. Det handlar ju faktiskt om mitt liv. (Dr xxx är "mobildoktorn" och dr yyy "min" doktor)

Mitt brev:
All sjuklig aktivitet har enligt dr xxxx och PET-röntgen upphört. Dr xxxx informerade mig om att lymfkörtlarna hade minskat till hälften redan efter fyra behandlingar. Nu vill jag veta:
Vilken storleksnivå har lymfkörtlarna hamnat i? Har de minskat ytterligare en halv storlek och är nu ¼ eller. . . ?
Jag har tre behandlingar kvar. Enligt dr yyy ska jag inte ha fler. Nu vill jag veta:
Kommer lymfkörtlarna att gå ner av sig själva om de fortfarande är förstorade efter min sista behandling. Och vilken tid kan det handla om? En månad, två månader eller mer? Kan jag riskera att de börjar växa igen, eftersom behandlingarna har upphört. Eller är cystotatikan fortfarande verksam även efter behandlingarna. Och i så fall – hur länge?
När och Hur?
När kan jag med bestämdhet veta att sjukdomen är borta? Inte enbart i fråga om tidsaspekten utan rent medicinskt och behandlingsmässigt? När kan jag m a o köpa champagnen och bjuda hem alla vänner?

Sköterskan ber mig att inte helt och hållet lita på att det bara är tre, nu två, behandlingar kvar, så jag inte blir besviken.
- Men det blir jag ändå, svarar jag. Jag räknar med högst två behandlingar till.

Tick, tack, tick, tack

Men jag får ett positivt besked. Det blir behandling ännu en dag tidigare nästa gång, så i bästa fall blir jag klar onsdagen den 11 februari. Halleluja!

- Blir det mindre gift i mina sista behandligar,undrar jag
- Det kan bli någon förändring i den allra sista, säger hon.

Summa summarum känns allt ändå ganska oklart.

Tick, tack, tick, tack

Ett ljud som kommer att följa mig i framtiden? I mina drömmar, eller snarare mardrömmar?

Tuffa bud från Ortopeden
Lyckas nå fram till ortopedmottagningen efter att ha ringt dit under en timme. Och möts av telefonrösten som upprepar "telefonkön är full - var vänlig återkom". Jag orkar inte återkomma vänligt mer. De två timmarnas telefontid börjar nå sitt slut. Jag ringer växeln och ber dem hjälpa mig. Säger att det är akut. Växeln kopplar mig då till en sekreterare, som efter att ha lyssnat på mig tar mitt telefonnummer och lovar ordna så att någon ringer från rådgivningen. Efter bara någon kvart ringer en sjuksköterska. Jag berättar om mitt ben och att jag har ont och att gipset skaver. Hon lugnar mig med att allt är normalt, men betonar att jag måste ligga och sitta med benet högt. Och alltid använda båda kryckorna.
- Du får inte belasta foten. Gå som om det är ett ägg under foten.
- Så jag måste alltid använda båda kryckorna då?
- Ja, absolut.

Hon ger mig även besked om att jag ska byta ut gipset redan om två veckor. Det låter bra att de kollar benet.

Jaha, hur ska jag då laga mat? Och bädda sängen? Och promenera med Foxy? Och vattna blommor, ta bort dekorationen ur julgranen? Lägga i tvätt? Hänga upp tvätt? Stackars Bengt kan ju inte belastas med allt! Jag måste också tänka på att alltid hålla foten i högläge – när jag äter eller ser på TV. Annars kan det svullna och bli problem.

Med andra ord var det tur att jag ringde. Eftersom direktiven inte var lika klara mitt i natten på akuten. Passar också på att gnälla om den korkade skon. Jag är välkommen till ortopeden för att hämta en mockasin. Inga problem. Bara att komma dit.

Jobbig patient?
Jag berättar för min sköterska om samtalet med ortopeden. Då ordnar hon med en rullstol när jag behöver gå på toa. Vilket innebär att någon av sköterskorna måste skjutsa mig, foten, kryckorna och droppställningen som ett extra släp. När jag frågar om de har varit med om något liknande tidigare är svaret nej. Men efter en tur med rullstol, prövar jag att gå för egen maskin. Krycka i höger hand och droppställning som får fungera som en krycka i vänster hand. Det funkar. Synd att det inte finns en fotograf på plats.

Good Riddance, Mr H!

Mr H snart helt förtärd av den eviga brasan

tick, tack. Tick, tack

Ännu mer Doktorer...

2009-01-14T11:17:00.012+01:00

Heja akuten!
Jag grips av en känsla av overklighet. Sitter på akuten med min f-b fot och väntar på att en onkolog ska ringa och berätta om Mr H är borta eller inte. Något mer själsdödande än en akutmottagning finns inte. Här sitter jag sedan doktorn på vårdcentralen skickade mig på akutremiss till röntgen, som i sin tur skickade mig till akuten. Patienterna sneglar tysta på varandra, tittar på klockan, spekulerar i vilka sjukdomar alla kan ha. Tiden går så oerhört sakta. Timme efter timme efter timme. En olycka har hänt, det är rusning i korridoren innanför väntsalen. Och det betyder ännu mer väntan för oss, akutpatienter.Och i synnerhet för så'na som jag, ortopedpatienter. Och doktorerna prioriterar bland oss akut'are. Provar kaffet i automaten. Letar efter kaffe med mjölk, men det finns bara kaffe och kondenserad grädde. Så jag väljer cappochino, som smakar skit. Det är sparsamt med tidningar. Senaste numret är daterat september 2008. Aftonbladet jag köpte går laget runt. Jag försöker lösa barnkorsord i veckotidningarna, men till och med det går trögt. Ringer människan aldrig? Klockan är 17.45. Han skulle ringa 17.15. Och här har jag suttit sedan 16.00. Jag sitter på helspänn, nära utgången eftersom man inte får använda mobiler här. Han måste ringa innan jag blir uppropad. Jag kan knappast snacka med en doktor om mr H i mobilen, medan en annan doktor undersöker min fot. Även om det skulle vara effektivt.

Doktorn ringer!
Efter lite dö-snack om min fot och min aktuella befinnelseort, frågar han.

- Ja, vad har du för frågor?
- Jo, jag vill veta vad datortomografin i fredags visade.
- Hm, jag har inte sett den än. Vänta . . .

Doktorn återkommer efter en stund.
- Jag ser att dina lymfkörtlar har minskat.
- Jaha, men vad betyder det? Kommer de att försvinna under de tre behandlingar som återstår?
- Nej, det är inte säkert.
- När försvinner de då?
- Svårt att säga, vi får bedöma efter hand.

Jag känner frustrationen stiga. Varför i h-e kan människan inte ge mig några riktiga svar.
- Räcker tre behandlingar för att jag ska bli botad?
- Ja, du ska inte ha fler behandlingar.

Jag kommer inte på hur jag ska formulera fler frågor. Jag får ändå inte några riktiga svar. Så det spelar egentligen ingen rolll om jag lyckas formulera bra frågor. Han visste ju inte ens varför han skulle ringa. Att jag givetvis ville veta vad datortomografin visade. Med andra ord känner jag mig totalt förvirrad. När ska Mr H försvinna ur mitt liv för alltid?

Min förbannade fot
Klockan 22.30 blir jag uppropad. Då är jag nära att lämna bygget. Och hemma sitter Bengt och väntar och undrar om jag blir kapabel att ta mig hem med bilen för egen maskin eller om han måste cykla och hämta en nygipsad hustru.

- Din fotled är bruten, säger den unge läkaren.
- Nej, det är inte sant, säger jag.
- Jo, så är det. Men det är bra att du inte har ont på andra sidan vristen. Då hade vi varit tvungna att operera.

Operera? Jag och mitt obefintliga immunförsvar. Grâce au Dieu!

Jag får benet gipsat nästan upp till knät och halva foten. Och ringer Bengt, som får ta cykeln och hämta mig och bilen. Först 01.20 kommer vi iväg, då gipset har torkat och jag lyckats få på mig en löjlig sko, som är alldeles för kort för min fot. Doktorn undrar om jag behöver sjukintyg, men jag förklarar att jag redan är sjukskriven så det behövs inte.
*

Och i morgon som jag hade tänkt mig ut på en ridtur med Ayla. Och vi som ska passa ranchens riesenschnauzer Totte i 14 dagar.

.Undrar i alla fall om det inte är Mr H som jäklas, i ny skepnad.

Totte och jag i kökssoffans lugna vrå.

Alla dessa Doktorer . . .

2009-01-13T09:43:00.007+01:00

Dagen D
Idag är det meningen att min egen doktor ska ringa och ge mig tummen upp eller tummen ner. Är Mr H borta eller inte? Men "shit happens". Hon är sjuk och det blir en annan läkare som ringer och inte förrän i kväll. Det är inte bra. Jag menar, om beskedet är bra spelar det inte någon roll vilken läkare som ringer - eller nästan ingen roll. Men om beskedet är dåligt är det definitivt inte bra med en läkare som jag inte kan relatera mig till. Då känns det bara som ett vacuum utan någon man kan lita på att luta sig mot.

Men jag tar inte ut något i förskott. Naturligtvis får jag ett bra besked. Något annat är inte troligt.

Min vackra, blå-lila fot

- Ring sjukvårdsupplysningen, tjatar min man när jag haft ännu en natt med ont i foten, som fortfarande är svullen och värker och nu har blivit tjusigt lila ända ut på tårna.

Till slut ger jag med mig och ringer. Jag får snabbt svar! Sjuksköterskan i andra änden råder mig att söka läkare eftersom det kan finnas små ben i foten, som riskerar att läka fel.

- Gå till din vårdcentral, råder hon.

- Men min husläkare är inte kompetent, svarar jag. Han är av den gammaldags typen, som bara kan lyssna på hjärtat och känna på mandlarna.

Jag hör ett högt, hjärtligt skratt i andra änden.

- Ha, ha, ha, den versionen har jag aldrig hört förut, skrattar hon. Men försök få någon annan läkare på vårdcentralen.

Jag ringer min mans vårdcentral och hans läkare. Jag står faktiskt i kö där. Jag förklarar att min man är patient och att jag inte har någon husläkare (liten vit lögn kan ju inte vara fel) och berättar om min fot.

- Ramlade hästen på din fot, frågar hon.

- Ja, svarar jag.

Jag får en tid i eftermiddag.

Kryckor och Fika med Kontrast

2009-01-09T16:34:00.006+01:00

Jag letar i alla garderober efter någon sko som kan passa min svullna, lätt blåfärgade fot. Och lyckas hitta en inte alltför elegant sko som jag tar på mig. Men skosnörena får vara. Bengt kör mig till sjukhuset och jag haltar till piccadilly center för blodprov och omläggning.
- Om din fot fortfarande är svullen efter helgen, bör du söka läkare, säger min sjuksköterska.

Jag passar på att fråga om jag får backa lite på resterande behandlingar så att jag blir klar tidigare. Det går faktiskt bra. Min sista behandling sker den 12 februari! Om en månad. Nåja, om en dryg månad.

Jag, foten och kryckan tar oss sedan till röntgen där tunneln väntar. Det är packat med folk i det lilla väntrummet. Jag smuttar på min kontrastdryck och försöker lösa korsord. Något jag är otroligt dålig på. Jag klarar på min höjd barnkorsord. Mer folk kommer in. Några småpratar, andra tittar rakt fram, bläddrar i tidningar, sitter och tänker, leker med mobilen, kollar klockan och smuttar alltemellanåt på sina kontrastvätskor. Rena fikarummet!

Äntligen, efter två timmar, är det min tur att ta en tur i tunneln.
- Kan ni kolla min fot också, frågar jag fast jag vet svaret.
- Nej, det går inte. Vi kan bara undersöka det vi har remiss på. Men du kan ju gå till akuten sedan.

Nej, tack. Jag har ingen som helst avsikt att tillbringa hela fredag eftermiddag och kväll på akuten.

Nu är det bara att vänta på samtalet med min läkare på tisdag. Och höra de förlösande orden.
- Det finns inga spår kvar efter Hodgkin.

Isdans med Ayla

2009-01-07T16:01:00.003+01:00

Dags för en ny dans
Men inte i hagen, utan på en isfläck på vägen. Stackars Ayla som så försiktigt trippar med sina skolösa hovar halkar på ett förrädiskt ställe, där isen har täckts av snö. Hon gör några piruetter och kämpar för att hålla balansen. Men förgäves. Hon dröser omkull. Jag flyger av, men fastnar med högra foten under hästen. Först när Ayla reser sig kan jag dra till mig benet. Hon tar sig över till närmaste gärde, där hon stannar och tittar (oroligt?) på mig.

Jag ber en liten bön
att jag ska kunna stödja på foten så att jag kan ta mig fram till Ayla. Jag prövar mig fram. Det gör förbaskat ont, men det går att halta sig fram. Och där står hon och väntar på mig. Med tyglarna hängande. Hon får en rejäl kram, lite ömt kärleksprat och en morot. Och sedan leder jag henne längs gärdet. Medan jag oroligt kollar om hon haltar. Men det verkar inte så. När jag kommer till en säker, isfri väg stannar vi. Jag lyckas ta mig upp i sadeln, men känner mig som en säck potatis när jag häver mig upp. Och det är omöjligt att använda höger stigbygel utan höger fot får hänga fritt. Men till stallet kommer vi. Jag växlar mellan trav och skritt för att kolla om hon haltar. Och börjar känna mig lugn. På stallgården leder jag henne några extra rundor och ser inte något fel. Utom på min egen fot. Som blir allt ömmare. Men tack vare höga kängor har jag - nog - ändå haft tur. Fast ankeln har svällt upp rejält när jag kom hem.

Så nu är det bandage, krycka och vila som får gälla - förhoppningsvis bara ett par dagar. För nästa vecka ska jag rida. Om inte i naturen så på banan.

Mr H i farten?
Det kan omöjligt ha varit Mr H som varit framme. Eller?

Jag ringde "min sjuksköterska" och frågade om de kunde kolla min fot på fredag, när jag ändå ska ut och åka i tunneln. Men det gick inte.

Humöret spricker upp

2009-01-06T09:54:00.009+01:00

Ups and Downs
Usch, efter några dagar nere i trötthets- och illamåendedalar, mår jag idag så mycket bättre. Kunde dricka mitt café au lait i morse igen. Och till och med ta ost på mina rostade mackor. Så skönt att slippa gå upp mitt i natten och ta illamåendetablett. Och se att klockan bara är tre eller fyra. Och många, många timmar kvar till morgonen.

Men min tröst är att det drabbar Mr H så mycket mer. På fredag ska vi se om det finns något kvar av den jäkeln. Då åker vi in i tunneln, han och jag. Eller det kanske bara blir jag.

Hej tomtegubbar . . .
Har så smått börjat dansa ut julen - nja, inte riktigt dansa, utan hellre tassa omkring i fleecetofflorna och plocka bort tomtar, enris och tallris. Granen, juldukarna och ljusen får vara kvar till helgen. Men kan inte låta bli att visa mina underbara amaryllis.

På visit . . .
Igår gjorde jag ett besök i Inger F's residens. Så även Foxy, som tyvärr inte kunde leka med Ingers små kissar. En av kissarna verkade lite extra sur på lilla Foxy så Inger överlät åt en av sönerna att stänga in sig med kisse. Men enligt Inger var kissen inte sur, bara ovan.Idag ska jag göra ett annat besök, nämligen hälsa på fem små lapphundsvalpar, som bara är någon vecka gamla. En liten tik och fyra hannar. Men Foxy får vackert stanna utanför.

Behandling Nr 9

2009-01-02T09:27:00.009+01:00

Sölig make och stress
- Skynda dig, Bengt. Jag ska vara på en ny avdelning idag. Och vill ha tid på mig.

Men han tar det lugnt. Ut med Foxy, in på toa, medan jag frenetiskt rycker åt mig bilnycklarna och börjar skrapa en igenfrusen bil. Naturligtvis får stackarn mer skäll när han äntligen segar sig ut till bilen och tar fram en annan skrapa. Jag vet att jag är stressad för att jag är nervös och irriterad och inte alls har någon lust att fara till sjukhuset för att må illa. Och absolut inte någon lust att tillbringa en hel dag på avdelningen för svårt cancersjuka. Naturligtvis hamnar vi bakom en bil som kör i 40 km/timmen på en 70-väg. Jag försöker hålla igen munnen för att inte gnälla mer.

Onkologiavdelning nr 7
Eftersom det är mitt emellan helgerna har man beslutat att stänga igen piccadilly center idag och forsla mig och andra "cytar" (ja, så är vårt smeknamn) till onkologiavdelningen. Jag kommer dit och möter min vikarierande sjuksköterska vid receptionen.

- Vi måste vänta här en stund, säger hon och ser oroligt på mig. Givetvis varse min lätt griniga uppsyn. - De vet inte var de ska lägga dig. Jag har förklarat att du behöver en säng eftersom du ska vara här hela dagen.

Ett par sköterskor dyker upp och diskuterar vart jag ska ta vägen. De öppnar ett par dörrar för att kolla om det finns någon säng ledig. Men icke. Och där står vi och väntar. Jag alltmer rädd att hamna intill en svårt sjuk patient.

- Men de visste väl om det här i god tid, undrar jag. Jag menar - det är väl inte någon överraskning för dem att jag kommer hit?
- Nej, håller min sköterska med. Och jag var här tidigt i morse. Men det ordnar sig nog.

Jag känner hur irritationen börjar stiga. Men jag vill inte rikta den mot min sköterska som är jättegullig och inte kan hjälpa röran. I synnerhet som hon tycker att det hade fungerat bättre om vi hade kunnat vara på piccadilly center. I synnerhet som jag inte är ensam "cyt" eller "cytis" eller vad man kallas i singularis.

Men så småningom kommer en sköterska rullande med en säng. Glatt leende.
- Du får vara i samtalsrummet, säger hon.

Samtalsrummet är mysigt inrett med riktiga krukväxter, ett par gammaldags fåtöljer, små antikbord, en bokhylla med böcker och spel. Ljusstakar, prydnadssaker, tavlor, speglar och smålampor.
- Det här funkar, säger jag på betydligt bättre humör.
Och drar fram ett bord till sängen, slänger upp datorn och min bok och min lilla matsäck. Vis av illamåendeerfarenheten förra tillfället har jag bara med lite äpplecider, ett par clementiner och ett par digistivekex.

tick, tack, tick tack

Ha, Mr H - nu är det nästan kört!
Nu är jag beredd att få min medicin - att förgifta mr H i ännu högre grad - och han börjar se alltför ömklig ut. Hatten nu helt sönderbiten av Cerberus, armar och ben förtärda av elden.

tick, tack, tick, tack

Gott Nytt År!

2008-12-31T13:59:00.009+01:00

Med rimfrost på mulen. . .
Sista dagen på året tillbringar jag tillsammans med Ayla. Trots närmare tio minusgrader. Jag lyckas ta mig upp i sadeln klädd som en nordpolenfarare i täckbyxor, täckjacka, kraftiga kängor, halsduk och tjocka handskar. Och får njuta av en frisk ridtur med en kall sol som lyser upp träd och buskar, vackert dekorerade med rimfrost. Vi tar det lugnt, bara njuter av att skritta fram i vinterlandskapet. Givetvis med ett par sköna galopper över ett par åkrar. Ayla frustar otåligt när jag saktar ned. Hon är till sin fördel idag, med mulen täckt av rimfrost. Min egen "mule" är täckt av en tjock halsduk. Jag lyckas ändå få fram kameran för att ta ett par bilder som minne av en underbar dag, den sista dagen året 2008.

Nyårssupé med mormor
Vi ska ta det lugnt i kväll. Nyårsafton firar vi med lilla mamma. Vi tar med oss vår packning bestående av champagne, biff, pommes, sallad och mandeltårta och lagar till supén i mammas kök.

Gott Nytt År!

önskar jag alla mina vänner, medpatienter, släktingar och eventuell sjukhuspersonal som har hittat till min blogg. Låt oss hoppas på ett 2009 som är fritt från små vidriga Hodgkingubbar och andra liknande monster.

Mr H, julkrock och nya aktivitetsplaner

2008-12-29T14:43:00.006+01:00

Mr H gör sig påmind - i all blygsamhet
Vädret har blivit allt kallare. Något som tyvärr gör Mr H påmind. Eller snarare vad han har ställt till med. När jag promenerar i det kyliga vädret kan jag få svårt att andas, blir snabbt trött och näsdroppandet får ökad fart. Det kyliga vädret tvingar mig dessutom att bära mössa. Och att sätta en mössa ovanpå min nya frisyr kan medföra problem. Hela huvudgarnityret kan lätt lyfta på sig så att hår plus mössa bildar ett torn ovanför huvudet. Om jag inte aktar mig. Så mina promenader innebär att jag varannan minut tar av mig handskarna och drar i hårtestarna i nacken. Och så ett ryck i polisongerna. Så att frisyren rättar till sig. Trots att jag gillar att promenera med Foxy, drar jag mig för krånglet. Det blir Bengt som chevalereskt tar huvudansvaret för Foxy-promenader. Så mycket lättare att rida. Med hjälm har jag inte samma problem.

Men det måste ha varit Mr H som jävlades när jag var på sjukhuset i förra veckan. Jag var tvungen att bromsa in bilen när framförvarande bilist stannade intill parkeringsautomaten vid sjukhusets centrala parkering. Alltid lika irriterande när bilisterna ska betala innan de parkerar så att en lång kö bildas bakom dem. Bilisten framför mig tyckte hon behövde komma närmare automaten. Så hon backade. Rakt på mig. Jag tutade och försökte snabbt lägga in backen. Men hann inte. Det hördes ett kraschande. Sedan var det tyst. En chockad tystnad. Ingen av oss rörde sig eller lämnade våra bilar. Tills hon tog första steget och försiktigt öppnade sin bildörr och nervöst tittade på mig och min bil.
- Det var mitt fel, erkände hon ärligt.

Fast egentligen var det Mr H’s dåliga inflytande (eller kanske ande) som hade flygit över och parkerat hos den ångerfulla föraren.

Julaktiviteter
Juldagarna har lunkat på. Alltför snabbt. De har inte endast bestått av kärt besök av dotter med sambo, god mat, julklappar, julstämning, hundpromenader, hund- och kattkonflikter och bilkrockar. Vi har firat min dotters födelsedag med en rysligt söt och geggig tårta bestående av maränger, choklad, grädde, vaniljkräm och banan. Efter min dotters beställning. Som inte varierat under de senaste åren. Som förrätt åt vi en jättegod paj med grönkål, rödlök, olika ostsorter och valnötter. Kan varmt rekommenderas.

Bengt rider närmast kameran på araben Domino.

Bengt och jag var ute på en lång och skön ridtur tillsammans med ett gäng ryttare av blandade åldrar och pållar av blandade åldrar och färger från Ulfsby ranch. I solsken, frostig terräng och lagom temperatur på ett par minusgrader. En höjdpunkt på julen.

Aktivitetsplan för livet
Nu närmar sig det nya året med stormsteg. Ett år som ska kännetecknas av friskhet och nya djärva planer – långt från piccolissima och Mr Hodgkin. Långt från sjukhus och vita rockar. Långt från mediciner och droppflaskor. Jag har redan börjat lägga överbliven medicin i en apotekspåse. Som till exempel sömntabletter som jag aldrig tänker använda. Men jag aktar mig för att planera mitt nya år i detalj. Jag har nyligen läst i lokalpressen att det finns personer som till och med gör aktivitetsplaner för julen. Och börjar planera redan i juni. Då måste man vara säker på att livet inte gör obehagliga kullerbyttor. Så planerna förändras.

Jag vill bara leva och då behövs inte någon aktivitetsplan. Livet går vidare ändå. Utan planer. Med ett litet undantag. En resa till solen och min son i Malaysia.

God Jul!

2008-12-26T10:31:00.014+01:00

Det blir en sen god-jul-hälsning. Men jag har faktiskt inte haft tid. Inte med Josefin, pojkvännen Thomas, deras kisse Frippe alias Fjodor, mormor och vi själva.

I synnerhet har vi haft fullt upp med att iaktta relationen mellan Foxy och Frippe. Foxy vill leka och Frippe vill vara ifred, men är ändå nyfiken. Han håller Foxy stången med hjälp av hotelsefulla väsanden. Foxy hoppar undan, smyger fram, lägger sig på magen, ålar försiktigt, gör ett litet skutt bakåt när Frippe väser och så om igen. Till toner av Foxys förtvivlande gnäll.
- Varför vill kattskrället inte leka med mig?

I skrivande stund har jag nyss sopat undan Frippes sönderslagna matskål efter Foxys helt besinningslösa skutt in på Frippes domäner medan Frippe åt sin frukost.

Frippe beundrar julblommor och sitter fint på antikstolen

Jag har ätit praliner ur en Aladdinask. Och ätit Jansson, skinksmörgås, ris à la Malta, lax med mer. Med andra ord så hänger jag med i juleriet. Även om tröttheten gör sig påmind. Den trötthet som smyger sig på när det gått en vecka sedan sista behandlingen. Men nu har jag ett par dagars extra respit tack vare helgerna. Och ska inte in på behandling förrän 2 januari.

Så alla vänner, medpatienter och släktingar. Ha en fortsatt riktigt God Jul. Och njut av några julbilder från hemmet.

Kramar

Kaj

Bengan, Domino, Ayla och jag

2008-12-21T13:48:00.003+01:00

Mmmm, what a wonderful day
Bengt hänger med ut på en ridtur. På den vackra araben Domino. Eftersom "hans" lite äldre quarterhäst Pan har tappat en sko. Domino är lite väl reslig för mig, men Bengt klättrar upp i sadeln på bästa bergsklättrarmanér. Så synd att vi inte har kameran med. Men se honom framför er:

Lewisjeans, boots, svart skinnjacka, röd cow-boy scarf. Egentligen borde han byta hjälmen mot sin nya westernhatt, men klokt nog gör han inte det.

Ayla är riktigt glad över att få sällskap. Nu slipper hon gå först in i den farliga tunneln vi har tränat så mycket i.
- Varsågod, Domino, och gå först.

Vilket araben så gärna gör. Med vackert böjd hals och höga kliv passerar Domino oss och går modigt först in i tunneln.

Två timmar passerar så snabbt i solsken med några sköna galopper blandade med trav och skritt. Nu kommer det att kännas skönt i magen och själen hela dagen. Med så sköna upplevelser att suga på.

Tio - noll till mig. Fortsätt du att förtäras i lågorna, Mr H.

Smaklökar, Schema och Hår

2008-12-20T11:05:00.007+01:00

Jäkla Smaklökar
Efter senaste behandlingen verkar smaklökarna ha löpt lite mer amok. Tycker inte om vatten, inte om nyponsoppa (kanske för att det var Ekströms i stället för Blå Band?), dricker inte té med honung, inte ramlösa, inte cider, absolut inte kaffe, mjölk, vin eller glögg.

- Vad kan du dricka då, undrar Bengt oroligt. Du måste ju dricka något.
- Det får bli bara té utan honung.

Fortfarande är det okej med lagad mat, men inte ostpaj med räkor. Ganska okej med rostat bröd förutsatt att det är riktigt rostat eller grillat. Annars är det bara att med saknad se min man glufsa i sig allt möjligt gott. Tänk att jag en gång i tiden åt bananer!! Nu går det inte ens med mango.

Nej, slut med gnäll. Det blir bättre om några dagar.

Heltidsjobb
Jag har varit lite avundsjuk på alla som jobbat och fått uppleva njutningen av att få ledigt under julhelgerna. Den känslan är underbar. Feststämning på jobbet. Chokladkartonger på fikaborden. Tända ljus. Trivsel. Är man sjuk så kommer inte det där lilla extra. Men faktum är att jag har schemat fullt. Tyvärr blir det en liten fördröjning. Min sista behandling är den 17 februari - inte 13 februari.

23 december: omläggning av piccadilly

30 december: blodprov

2 januari: behandling nr 9

9 januari: omläggning av piccadilly + datortomografi. Således heldag på sjukhuset

13 januari: telefonmöte med min läkare

16 januari: blodprov

19 januari: behandling nr 10

26 januari: omläggning av piccadilly

2 februari: blodprov

3 februari: behandling nr 11

någon gång i februari: träff med min läkare

10 februari: omläggning av piccadilly

16 februari: blodprov

17 februari: BEHANDLING NR TOLV!!!! slut

Sedan återstår att se hur lång rehabiliteriing F-kassan tycker jag behöver.

Så här ser jag ut idag med mitt nya hår - som jag har vant mig vid. Men jag är jätterädd när jag är ute och promenerar - när det blåser. Vad gör jag om håret blåser iväg? Och det är fullt av folk omkring mig. Springer efter håret eller går och gömmer mig?

Dagens kramar till min julpysslande hejarklack. Och till alla mina sjukkompisar. Som finns här, men inte syns.

Kaj

Behandling Nr 8

2008-12-17T10:11:00.012+01:00

Tillbaka på Piccadilly Center
Känner mig lite grinig där jag sitter i väntrummet - tillsammans med två andra damer. En av dem i en ljus page-peruk och rosa läppstift känner jag igen. En långkörare på Piccadillycenter som jag. Den andra damen med sitt egna hår i behåll verkar vara en nykomling. Där sitter vi tysta och småsneglar på varandra tills vi blir uppropade. Egentligen borde vi prata med varandra. Men jag är trött, har ont i mina knän och är allmänt grinig. Så jäkla trött på den här platsen. Snacka om att "gilla läget". Men jag observerar all hemtrevnad personalen ordnat. En skål apelsiner, en skål nötter, pepparkakor, röda dukar, julblommor, adventsljus och en liten julgran. Så egentligen borde vi patienter le mot varandra och känna någon form av samförstånd.

Men jag får mitt egna rum. Och min egen gulliga sjuksköterska. Så jag bestämmer mig för att vara trevlig och lägga av med min grinighet.

- Jag sov så hårt när klockradion satte igång, förklarar jag. Utifall jag trots mina föresatser ändå verkar vara på dåligt humör.

Efter sedvanlig ommöblering lägger jag mig till rätta för att lyssna på det "hemtrevliga" tickandet från droppmaskinen. På mitt nattduksbord (ja, jag har faktiskt ett sådant idag också) står en julros i tomteröd kruka, visserligen konstgjord, men den sprider ändå trevnad. Och i fönstret lyser adventsljusstaken. Min mat idag har jag minskat till en termos med nyponsoppa, en skorpa och ett par mandariner. Har tyvärr konstaterat att illamående har en tendens att starta redan efter tre timmar.

Tick, tack, tick, tack

Nedräkning
Nu börjar nedräkningen på allvar. Efter den här behandlingen är det bara fyra kvar. Jag har redan fått tid för slutliga datortomografin och ett läkarbesök.

Nu tror jag på IngerF som hade synpunkter på Mr H's nuvarande storlek. Jag ser honom inte längre som en hel figur - utan som en enbent stackare utan armar. Efter dagens giftdos är det kanske dags att ge honom hans slutliga dödsdom - att benlös och armlös förtäras av eviga lågor i Hades rike. Såvida helveteshunden Kerberos inte smaskar i sig honom dessförrinnan? Han har redan tagit ett rejält tag i Mr H's hatt.

-May you rot and burn in Hell

(för att använda Mr Johnny Cash dom över det ökända fängelset St Quentin).

tick, tack, tick, tack . . .

Min egen doktor . . . så det så!
Sköterskan kommer in med kommande tider för behandling, datortomografi, läkarbesök, blodprover och omläggningar. Verkar som om jag och sjukhuset får fullt upp. Men . . . bestört läser jag kallelsen till läkarbesöket i januari.

- Men det är ju inte min läkare, utbrister jag.

- Nej, hon är inte här i januari, säger sköterskan.

- Men honom kan jag inte gå till, säger jag. Jag har inget förtroende för honom. Inte efter det telefonsamtal jag hade med honom. Jag vill ha min läkare. Jag väntar gärna till februari bara jag får henne.

Sköterskan sker bekymrad ut.
- Men du behöver ju ha svar från datortomografin i januari.

- Det kan jag väl få per telefon. Av någon. För mig är det jätteviktigt att jag har kontinuitet med min läkare som jag har förtroende för. Och som känner mig.

Skit också, tänker jag, att det alltid ska strula med min önskan om att få en och samma läkare. Kan det vara så j...a svårt att fatta?

Sköterskan lämnar mig för att kolla upp hur det ser ut med läkeriet. Och återvänder snart med ett glatt leende.
- Din läkare ringer dig den 13 januari. Du får ha ett telefonmöte med henne. Och så ordnar vi med ett besök i februari.

- Tack för hjälpen, säger jag, glad i hågen över att jag stod på mig.

Jag hoppas att budskapet går hem på onkologiavdelningen och uppåt i hierarkin - ända upp till landstingsledningen; landstingsråd och oppositionsråd,

- Hallå - är ni hemma och läser detta?

Och mitt budskap är att vi, i synnerhet vi onkologpatienter, ska ha samma läkare genom hela sjukprocessen. Även om inte alla vågar be om det. Det ska vara en självklarhet och något som ska planeras in från patientens första besök. Givetvis är en förutsättning att doktorn och patienten trivs med varandra. På något sätt går det alltid att tråckla ihop att processen en doktor - en patient fungerar - med lite god vilja.

.

In the grey frosty dawn...

2008-12-16T13:59:00.005+01:00

Hej och hopp vad jag mår bra!
- Jag borde rida varje dag, säger jag till Bengt när jag trött, smutsig och lycklig kommer hem från stallet. Att man kan må så jäkla bra.

Det blir lite tjatigt att skriva om min njutning av att skritta i skogslandskapet, om den sköna galoppen på en liten skogsväg med mjuk snö som passar Aylas skolösa hovar och vetskapen om hur det trogna djuret jobbar för min skull. Men jag skriver ändå. Jag sjöng en gammal australiensk cowboysång för henne "Saddle Boy" och inbillade mig att hon gillade sången. Hennes öron spelade fram och tillbaka medan jag sjöng. Så visst lyssnade hon. På hur jag utstrålade massor av positiv energi. Efter hundcoachen Cesar's goda instruktioner.

"In the grey frosty dawn,
every cold winter's morn,
rode this lad full of life and joy..."

Efter att ha skött om Ayla och lämnat henne med kompisarna i hagen körde jag till ridshop'en i Färjestad och köpte en julklapp till Ayla och mig. Julklappen består i ett schabrak, dvs ett snyggt sadeltäcke i blått rutigt mönster. Så vi blir riktigt fina vid nästa ridtur.

Vi ses på sjukhuset i morgon!

Mindpower

2008-12-15T16:52:00.007+01:00

Stackars, stackars mig . . .
Jag hade egentligen inte tänkt skriva något idag.

- Det finns ju ingenting att skriva om. Jag har inte gjort något vettigt idag.

I morse hade jag ärligt talat ingen lust att gå upp. Livet kändes trist, kallt, tråkigt. Jag kände mig trött. Trött på att vara trött, trött på att ha ont i bröstet när jag anstränger mig, trött på den eviga snuvan som aldrig försvinner, trött på alla torrsprickor som bildas på fingrarna och inte försvinner, trött på min jäkla frisyr, trött på att inte kunna äta vad jag vill, trött på att vara utanför det ”vanliga livet”. Ja, jag erkänner att jag tyckte synd om mig själv. Inte ens Foxys bekymrade blick från sängkanten fick mig att skärpa mig.

Usch, nu kryper det i mig när jag själv läser de här raderna. Rader som får Mr H att slicka sig om munnen och sträcka sig och tro att han fortfarande betyder något.

Men så öppnar jag VF till frukosten och läser om den märklige och modige Randolph från Tyskland. Som efter sin dödsdom, malignt melanom med max ett år att leva, har tagit sitt liv i egna händer och beslutat att rädda sitt liv. Och samtidigt hjälpa andra. Han cyklar jorden runt med sina tre hundar för att sprida sitt budskap ”Fight Cancer – A World Tour”. Randolph hävdar att det är hans inställning som hjälper honom. Tankens kraft. Att han vägrar låta cancern ta över, att han tänker positivt. Ett budskap som han gav en sjuk patient fastnade särskilt: ”Att dö är lätt, att leva är svårt”.
Läs mer

Nu tvingar jag mig att skärpa mig.
Och sätter mig vid datorn. Frusen, håglös och trött. Klädd i en tjock kofta och ovanpå den en varm poncho. Funderar på om jag ska stänga dörren om mig eller om jag klarar av att skriva till toner av Bengts högljudda gnägganden där han sitter och glor på Simpson. Bättre än att höra fotbollskommentator i alla fall. Jag låter dörren stå öppen.

Nu är min egen sjukdom inte dödlig, som Randolphs. Men det är så mycket som ändå känns riktigt i hur han tänker. Det är lättare att bara vara sjuk, att ligga kvar i sängen och låta tröttheten ta över. Att ta åt sig orden från sjuksköterskan ”du blir tröttare efter varje behandling” och sedan känna att jag har rätt att bara ligga och vila. Så mycket svårare att stiga upp, ta sig en rejäl promenad med vovven eller ta sig till stallet och rida eller sätta sig ner och skriva något vettigt på datorn. Det är ju då man lever, man känner att det finns liv, att man inte behöver känna efter så förbaskat mycket, att man faktiskt inte är mer sjuk än man tillåter sig vara. Som Randolph säger; "man lever nu och måste ta till vara varje dag".

Det är den egna attityden som formar andra människors attityder när jag möter dem. En gammal vän som kom och hälsade på för några dagar sedan erkände efteråt att hon hade varit lite nervös för att träffa mig.
- Vet inte hur man skall bemöta någon, som har en "allvarlig" sjukdom. Men att möta dig och Bengt och få se att du ser ut som hälsan själv. Det gjorde mig så glad.

Hon skulle bara veta hur glad hon gjorde mig över de orden. Jag hoppas hon läser de här raderna. För ingenting är mer berikande än öppenhet och ärlighet. Och att dessutom få göra någon glad genom att själv se frisk och glad ut.

Just nu har jag en högsta önskan. Att kunna se in i mitt inre med ett Mr Hodgkin teleskop för att se hur mycket han har krympt. Jag tror faktiskt inte att han är större än så här:

Så egentligen är det förbaskat korkat att låta Mr H påverka mig. Ärligt talat tror jag inte han överlever nyåret. Nästa år handlar det bara om att städa efter honom, de benrester som är kvar.

Bye, bye Mr H . . .

Julbord och Snäll Ayla

2008-12-12T15:27:00.010+01:00

Rapport från julbord
Så jättetrevligt att träffa alla arbetskamrater och inte minst min chef - så länge det varar. (Sex månader före min sjukskrivning bytte jag organisation och chef och den 1 januari är det dags för ny organisation och ny chef igen. Jag kanske borde vara sjukskriven tills man har bytt organisation och chef ännu en gång - för det kommer nog. Tills "förändringsnissarna" är säkra på vilken organisation som ska gälla. Om de någonsin blir det?)

Men det var inte detta jag skulle skriva om. Utan om en kul kväll med glada skratt, spännande skvaller och god, kryddig indisk/pakistansk mat. Kul idé att byta julskinkan och gröten mot exotiska rätter. Mina smaklökar skötte sig och jag klarade av det mesta utom sallad, öl och vin. Men jag klarade inte av att hålla reda på mina bilnycklar. Min man som i lugn och ro satt och såg på en film på TV-n fick störta ut, skrapa vår gamla volvo och köra till restaurangen med reservnycklar. För att få höra att jag hade hittat nycklarna. Hade jag i vanlig ordning inte glömt mobilen hemma, hade jag kunnat hindra honom att åka hela vägen.

Min snälla Ayla
Jag smyger försiktigt ut i hagen gömd bakom JJ, en stor quarterhäst. Så att Ayla inte ska se mig alltför tidigt och få för sig att börja sin dans igen. Men när jag lämnar skyddet från JJ, står Ayla snällt och väntar på mig. Utan att röra sig. Ivrigt smaskar hon i sig två morotsbitar och låter mig sätta grimman på henne.

Vi kommer iväg i god tid och får två helt fantastiska timmar i snölandskapet. Lite halt kanske, men helt okej att gå längs kanten av vägen. Vid den gamla träbron sitter jag av - i vetskap om att bron kan vara hal. Sedan helt underbar, fantastisk galopp i den mjuka snön längs åkrarna. Jag berömmer henne entusiastiskt. Hennes öron viftar fram och tillbaka som tecken på att hon förstår. Och när jag betonar ordet "duktig", stannar hon, vänder huvudet mot mig och väntar på sin morotsbit. Precis som Foxy, fast i hennes fall är det leverbit som gäller.

Jag är helt förvissad om att min Ayla har känslor för sin kompis? Och hon känner givetvis att jag mår så mycket bättre idag än i tisdags. Mr H ligger förmodligen i dvala och jag och min omgivning är förskonade från hans stank.

Lycka är att ha fyra dagar framför sig då jag kommer att må allt bättre. Ikväll ska jag pröva en liten chokladbit.

En Dag i .......

2008-12-11T14:50:00.003+01:00

En helt vanlig dag i mitt sjukskrivna liv
Illustrerat av ett fynd från Myrorna. I form av en gammaldags träljusstake som verkar som skapad att ställa ovanpå min gamla skänk, också inhandlad second hand.
Jag går upp klockan åtta
Sovmorgon eftersom det inte är min riddag. Sedan dusch av mig, separat dusch av mitt hår och morgongympa för att träna mina knän och min rygg. Strax före nio sitter jag vid frukostbordet. Min frukost består idag av en dl ekologisk, mild, naturell youghurt smaksatt med farinsocker och ingefära, ett litet glas juice, en halv kopp café au lait och en skiva rostat bröd med bara smör. Glömmer inte min hostmedicin. Min man är vänlig nog att gå ut med Foxy på morgonpromenad så jag kan läsa VF i lugn och ro. Funderar lite på vad som hände med kvinnan som var på väg till Thailand och senast hördes av i Frankfurt. Hennes mobil låg slängd i en papperskorg.

Plockar lite
beundrar min nya julgardin jag fållade upp igår, sätter på en maskin tvätt och beslutar mig för att nu måste jag ta tag i förlängning av mitt virusprogram till datorn. Blev uppskrämd när jag läste om nya virus som kan komma in genom vanliga mejl med julhälsningar, i kompisars namn! Letar förtvivlat efter min gamla verifikationsnyckel, hittar den mot alla odds, går in och beställer virusprogrammet, försöker ladda ner, blir strul, ringer kundtjänst, eftersom jag inte hittar mitt kundnummer och support utan kundnummer kostar 18 kronor i minuten. Kundtjänst hjälper mig med kundnummer, jag ringer support och blir lotsad genom diverse proppar i systemet. Det som skulle vara så enkelt. Men det som blir problem är att jag måste slänga mitt gamla virusprogram innan jag kan ladda ner det nya. Men nu är det klart. Jag har ett fräscht virusprogram och en brandvägg. Så nu kan de komma med sina förtäckta julhälsningar de jäklarna. Jag är redo.

Klockan passerar 12-strecket
och det är dags för Foxys långpromenad. Lycklig hund skuttar i snön, medan matte pulsar i djup snö och spanar efter stigen. Men - so what - lite snö på jeansen, lite extra pulsande, det är bara skönt. Och Foxy är lyckligare än någonsin i sitt rätta element. Fattas bara några renar att fånga in. Efter promenaden äter jag uppvärmd Wooks. Vill inte bli för mätt eftersom julbord väntar i kväll tillsammans med mina arbetskamrater. Börjar fundera på vad jag ska ha på mig. Om jag ska ha scarf över mitt nya hår eller låta det vara - jag tror nog jag skippar scarfen. Jag vet att de kommer att spana in mitt hår hur jag än försöker dölja det. Så jag bryr mig inte om att dölja det. Vi ska på indiska och jag hoppas att där finns mat för cytostatikamagar. Jag lovar rapportera i morgon.

Ett par sköna timmar
i sängen med en spännande bok med Foxy som belåten sängkompis som pressar sig intill mig och sniffar och snuffar belåtet. Snart somnar hon och börjar drömma till toner av små pipljud, ett och annat litet voff alltmedan hennes ben springer fort, fort.

Mr H - var är han?
Nej, jag har inte tänkt på Mr H idag. Tyvärr tänkte jag på honom i går eftersom jag var på Piccadilly Center och lade om mitt Piccadilly. Min sjuksköterska frågade oroligt om hur jag mådde, hur det var med bröstet och hostan. Och jag kunde uppriktigt säga att det var okej för det mesta.

Vi ses i morgon!

Kan Mr H ha skrämt henne?

2008-12-09T18:59:00.003+01:00

Om någon skulle ha råkat promenera förbi ranchen i förmiddags, hade vederbörande säkert stannat till och undrat över spektaklet i hagen.

En mogen kvinna iklädd praktiska stövlar klev ut i den leriga hagen. Med kursen beslutsamt ställd mot en rödbrun liten häst med vit bläs. Över axeln bar kvinnan en grimma och ett grimskaft. Hästen lyfte huvudet, observerade kvinnan och satte av i galopp till grannhagen. Dit grinden var öppen. Kvinnan klev surt efter och försökte göra en stor gir för att hindra hästen att ta sig till nästa hage. Dit grinden också var öppen. Efter giren, marcherade kvinnan med bestämda kliv mot hästen. I handen höll hon ett par morotsbitar.

Denna kvinna var jag.

"Klafs, klafs, klafs" - stövlarna nästan sög sig fast i geggan, när jag med illa behärskad ilska klev mot hästen.

När jag närmade mig, fällde Ayla (givetvis var det hon) öronen tillbaka, dansade runt och vände stjärten mot mig. Jag dansade runt till hästens framsida med en morot i högsta hugg.
- Lilla gumman, sa' jag. Känner du inte igen mig idag?

Nej, pållen ville uppenbart inte ha något med mig att göra. Så dansen tilltog. Ett steg åt vänster, ett steg åt höger, fram och tillbaka, en piruett och så om från början igen. De övriga hästarna i hagen såg lite förvånat på våra aktiviteter, men lade sig inte i. Men plötsligt lystrade alla sex hästarna till. Något rörde sig uppe i första hagen. I form av en praktikant. Som fyllde på vatten i ett badkar. Men hästarna trodde hon hade med sig mat. Och i samlad tropp galopperade de upp till första hagen. Naturligtvis i sällskap med Ayla.

Jag klafsade efter hästarna så snabbt mitt knäppa bröst och knäppa lungor tillät. Med målet att stänga in hästarna i första hagen, så Ayla skulle få mindre svängrum till sin dans. Efter ytterligare några piruetter gav hon upp. Och stod kvar när jag satte på henne grimman. Givetvis skällde jag på henne samtidigt som jag gav henne morötter, fylld av lycka över att jag vann. Denna gång.

Men eftersom hon varit så snäll de senaste veckorna och tycks ha lagt av sina tidigare fasoner i hagen, måste hon ha känt lukten av Mr H? Som inte kan lukta alltför gott nu i förruttningsfasen. Så jag försöker förstå henne samtidigt som jag hoppas att hon inte fick alltför mycket smak för dansen idag.

Laddade Möten

2008-12-07T13:32:00.006+01:00

På små oskodda hovar galopperar Ayla på den mjuka snön - full av livslust. Mums. Vi tar stigen i närheten av Karlstad golfbana. Vädret är lagom varmt, jag mår bra och Ayla full av "go".

Så dyker det upp ett par gubbar i kamoflageuniform - klädda, som om de nyss stigit av ett plan från Afghanistan. Inte bara uniform utan med var sitt gevär i handen. Och en vovve i sällskap, klädd i grön plastig uniform.
- Hej, hojtar jag. Ska ni ut och skjuta?
- Ja, säger en av "soldaterna".
- Vad ska ni skjuta då? frågar jag när jag kommer närmare.
- Vi har sett en räv här, som vi tänkte ta.
- Jag hoppas ni kan ske skillnad på min häst och räven, fortsätter jag. De har ju samma färg.

Det lovar de. Jag säger ingenting mer eftersom jag inte säkert vet om de har lagen på sin sida. Jag och Ayla fortsätter. Vi följer en stig genom skogen. Och plötsligt sprätter Ayla till och stannar med höjt, lyssnande huvud. Pang, pang, pang. Skotten vibrerar i skogen. Det är riktigt läskigt. Jag tar upp mobiltelefonen och ringer Bengt.
- Hej. De skjuter här, säger jag ilsket.
Han är tyst i telefonen och förstår ingenting. Så jag förklarar inledningen.
- Kan du inte ringa polisen, säger jag. De får väl inte skjuta nu.
- Jo, det får de. De får skjuta räv och rådjur. Så jag tänker inte ringa polisen.
Jag mumlar något om knäppa oförstående gubbar och lägger på.

Då återstår bara att fortsätta ritten genom kulregnet och hoppas att gubbarna verkligen ser skillnad på räven och oss. För säkerhets skull drar jag fram min röda scarf, så att ingen ska kunna missa den. Så sätter vi fart för att komma ifrån skjutfälten.

Om jag tänkte på Mr H? Skratt!!! Tio - noll till mig.

Dagen efter

2008-12-04T07:04:00.012+01:00

Sjukhussyndromet?
- Undersökte läkaren dig? frågade sköterskan i går, när läkaren hade gått.
- Nej, svarade jag. Han berättade om olika orsaker till mina problem.
- Men han skulle ju ha undersökt bröstet.

Hon såg lite bister ut. Och jag kände mig arg på mig själv. Varför kunde jag inte sagt till killen att dra fram stetoskopet. Vara lite av mitt eget jag. Där satt jag som ett fån och lyssnade och har ingen chans att komma ihåg allt. Lite om viruspåverkan på grund av febern, cytostatikapåverkan, annan påverkan, lurande lunginflammation i något hörn som inte upptäckts. Hade jag gripits av sjukhussyndromet. Det vill säga att säga ja och amen och inte ifrågasätta läkaren? Skärpning!

- Nu tar du medicinen du har fått. Precis som det står i instruktionerna. Sköterskan spände ögonen i mig, väl medveten om att jag helst inte tar några tabletter.
- Ja, jag lovar.
- Och så fort du får feber, ringer du.
- Vilken febergräns sätter du, undrar jag.
- 38 grader.

Så skönt med en egen sköterska som verkligen bryr sig.

Febern hade gått upp något när jag kom hem. 37.9 grader, men jag ringde inte. Fattades 0,1 grad. Och senare på kvällen var jag så gott som feberfri igen med 37.3 grader. Dessa hopp upp och ner. Är det Mr H som är på spelhumör? Eller några extra dödsspasmer. Ja, det är det givetvis.
- Good on you, Mister!

Ny Medicin
Hostmedicinen är riktigt god. Den har jag inga problem med. Men den slemlösande medicinen vid namn Acetycyctein ALternova har en lång lista med biverkningar.
- Vanliga (fler än 1 av hundra): Illamående och diarré. Tjusigt - precis vad jag behöver!
- Mindre vanliga (färre än 1 av 100): Buksmärtor, kramp i luftrören. Passar mig precis!
- Sällsynta: Hudutslag, nässelfeber, klåda, allergisk svullnad. Ingen kommentar!

Men jag har lovat. Jag ska ta medicinen. Och gardera mig med en mot-illamående-tablett.

Mår bättre och bättre
. . . särskilt efter en uppfriskande promenad med Foxy, som sköter sig utomordentligt. Stannar på befallning när hon springer för långt framför mig, sätter sig, lägger sig och till och med stannar kvar i sittande position fast det springer en lös hund i närheten. Känner mig riktigt stolt över all positiv energi som utstrålar från vovven och mig.
.

.
Hundpsykologen Cesar Millar
torde vara avundsjuk om han såg oss.

Efter promenaden äter Bengt sin salta ärtsoppa från Coop, medan jag lagar kikärtbiffar efter Josefins recept. Kikärtor, persilja, rödlök, ägg och ströbröd. Godkänns av mina smaklökar, men faktum är att Josefins biffar är godare.

Sedan stundar extrajobb, som kanske inte ger så mycket positiv energi. Foxy var nämligen inte speciellt duktig i hemmet under senaste dygnet. I går kväll smög hon in i arbetsrummet och gav sig på en stor blomkruka som står där. Följden blev rikligt med jord på golvet. Som Bengt snällt tog hand om.

Men nästa elände föll på min lott. "Lillan" hade tydligen tråkigt i morse medan Bengt hade sovmorgon och jag satt vid datorn. Offret för hennes energi blev vår fina trasmatta i köket. Som jag nu får ägna åtskillig tid åt att handväva, klippa, dra i trådar och knyta. Foxy vill vara med, tills hon somnar av utmattning.

Men det är sådant som håller tankarna på plats. Och faktum är att jag mår ganska bra nu. Kanske nya medicinerna redan börjat hjälpa och lösa upp någon skit i bröstet.

Behandling Nr 7

2008-12-03T09:29:00.015+01:00

Julstämning
En julgran sprider ett vänligt sken över väntrummet. Några patienter sitter tysta och väntar. Jag får en nick av en kvinna, tydligen i sällskap med sin man som ska få behandling. Mannen ser spänd och ängslig ut. En äldre man sitter i en fåtölj. Käpp och gammaldags byxhängslen. Så kommer en kraftig kille in med helskägg. Tydligen i början av behandlingen. Eftersom allt skägget är kvar. Han är förberedd på att tillbringa några timmar i sängen, klädd i bekväma träningsbyxor - eller snarare mysbyxor. Tyvärr är han några timmar för tidig. Kanske måste han ge sig hem igen för att återvända senare.

Det är helt fantastiskt. Jag får eget rum i dag också. Rum nr 1. Och till och med sängbord. I fönstret lyser adventsljusen. Men jag måste möblera om för att kunna se dem. Jag lyckas tränga in sängen mot väggen. Nu kan jag se adventsljusen i fönstret och det vita vinterlandskapet - eller snarare - snön på sjukhustaken - med några lätt snötyngda tallar i bakgrunden.

Tick, tack, tick, tack.

.
Tufft, Mr H!
Infunderar står det på apparaten. Tjusigt verb. Hastigheten är 250 ml/h. Natriumklorid står det på båda påsarna. Så giftet är inte igång ännu. Bäst passa på att skriva och äta innan jag blir trött och mår illa. Det är en påse med rött innehåll, som är jävulsgiftet eller Mr Hodgkingiftet. Undrar om Mr H kryper ihop för att försöka gömma sig, väl medveten om att snart kommer giftet. Varje liten röd droppe betyder ett steg närmare dödsriket. Jag ser honom framför mig - hur han kryper in i skuggorna - där han snart blir en av dem - för att sedan försvinna . . .

Nu har nedräkningen börjat på allvar. Sjunde behandlingen. Och fem behandlingar "to go..."
.

Tick, tack, tick, tack

Ock så detta med hygien

Jag har inget att kritisera. Det är rent och snyggt i rummet. handfatet skiner. Men jag har alltid haft aversion mot offentliga toaletter. Och när man ligger med dropp en hel dag föranleder detta en hel del toalettbesök. Varje besök innebär att jag kopplar ur kontakten till Piccadillymaskinen, tar på mig skorna och sedan i sällskap med Piccadilly går till närmaste toalett. Där tränger vi oss in. Jag tar sedan en pappershandduk som jag dränker in med sprit och torkar av toalettsitsen två gånger innan jag sätter mig ner.
.

Doktorn hälsar på
Men inte "min" doktor utan en manlig onkolog. Sköterskan hade rapporterat om min feber, andfåddhet och hosta. Doktorn pratar en stund om olika orsaker till problemen, lite om virologi?, om vad cytostatikan kan ställa till, påverkan på bröstmuskler och att hela sanningen inte alltid kommer fram vid lungskiktröntgen. Han får mig att snällt lova fortsätta ta tempen och höra av mig om jag har feber igen. Det kan lura något som inte upptäckts. Jag var på vippen att tala om vem som lurar - vår Mr H - men höll igen. Inte riktigt läge. Men doktorn ska skriva ut hostdämpande medicin och en medicin som löser upp. Undrar vilka biverkningar medicinen har? Jag lovar rapportera detta i nästa inlägg.
.

Nu tänker jag luta mig tillbaka mot kuddarna och vila resten av tiden här - läsa min bok och lyssna på
.

tick, tack, tick, tack

Godis för själen

2008-12-02T13:25:00.010+01:00

- Rid inte idag! säger Bengt
- Jag har ju ingen feber, säger jag och viftar med termometern som visar 37.3
- Men du hade feber i går kväll, envisas han. När jag var liten gällde det att vara feberfri tre dagar innan man gick ut.
- Det var då det, svarar jag och stiger upp ur sängen för att göra mig i ordning för dagens ridtur.

Jag tar det lugnt, rider inte så länge och saktar av galoppen när jag känner att bröstet tar stryk. Men det är skönt i skogen trots regnet, som stundvis växlar till snöfall. Ayla sköter sig även om hon inte gillar de största vattenpölarna. Hon gillar inte att bli blöt om "fötterna". Då krävs lite övertalning. Ibland är det helt "kört" och då gäller det att hitta någon annan väg runt pölen.

I morgon är det behandling och jag vill ha något gott att tänka på under tiden. Och ridning är en av godsakerna för själen. Åtminstone för min själ. Och det som får mig att må bra gäller motsatsen för Mr H.

Så nu är jag redo igen. För tick-tack, tick-tack på Piccadilly Center.

Mr H ger Revansch

2008-12-01T11:45:00.011+01:00

... eller snarare försöker . . .

En helg vi länge sett fram emot. Att resa till Stockholm för att besöka Josefin, hennes kille och kissen Fjodor alias Prutten.

Och så sket det sig. Trots att Josefin och jag hittade en snarlik prototyp till Mr H som vi avreagerade oss emot.

Jag fick andnöd, orkade knappt ta mig upp för trappan till deras lägenhet, än mindre gå på promenad. Värk i kroppen, ont i huvudet. Så visade det sig när vi kom hem på söndagskväll att jag hade närmare 39 grader i feber. Men lunginflammation kan det inte vara. Enligt datortomografin bara i onsdags.

- Om du får feber, måste du höra av dig genast och komma hit, hade sköterskan sagt.
- Vi kollar febern i morgon bitti så får vi se, sa’ jag till Bengt.

Inte sjutton skulle jag åka till sjukhuset en söndagskväll och tillbringa några timmar på akuten tillsammans med allsköns olycksdrabbat klientel. För bara lite feber. Nej, så roligt skulle inte Mr H få på min bekostnad. Så det blev en natt med febernedsättande, blandat med frossa och svettningar. Han kämpade på ordentligt i natt, den jäveln. Nästa morgon hade febern gått ner till 37.8.

- Vi kollar i kväll igen. Har jag feber i kväll lovar jag att ringa sjukhuset i morgon, sa’ jag.

Jag vill till inget pris missa behandlingen på onsdag. Inte låta Mr H vinna. Nej, han ska dränkas i gift.

PS Jag tror det hjälpte att bli rejält arg – febern gick ner. Även om Bengt fick en släng av min ilska.

Proppar och Wallenberg

2008-11-27T11:55:00.007+01:00

Lungpropp?
Igår tillbringade jag en heldag på sjukhuset. Och Bengt tillbringade en heldag med att leta efter mig eftersom jag hade glömt min mobil.

Jag hade en tid på förmiddagen på cytostatikamottagningen för omläggning av Piccadilly. I väntrummet satt en lite äldre dam med silvrigt hår, vackert sminkad, rosa läppstift och en rosa scarf i färg med läppstiftet. Jag misstänkte att hennes hår var en peruk. Hon log så vänligt och nickade åt mig. Som om vi hade setts förut. Jag minns inte. Men vi i Piccadillyföreningen känner en gemenskap med varandra – och ett litet leende betyder så mycket.

Jag nämnde för ”min” sjuksköterska att jag under ett par veckor hade haft ont i bröstet, ont när jag tog en djupandning och lätt blev andfådd.
- Du blir som tröttast en vecka efter behandling, förklarade hon. Då är de vita blodkropparna som lägst.

Men hon tog tag i min oro och kontaktade ”min” läkare. Som faktiskt hade tid att träffa mig på onkologimottagningen. Så långt hade jag min man i släptåg. Läkaren undersökte mig och uttryckte farhågan att det skulle kunna vara en propp i lungan. Som kan orsakas av ett främmande föremål, det vill säga picc-line.
- Måste jag ligga kvar då, frågade jag oroligt.
- Nej, du behöver blodförtunnande medicin, svarade hon.

Hon skickade mig till röntgen på en akutremiss. Vilket ska betyda att jag ska få komma in ganska så omedelbart. Letade först efter min man på mottagningen. Putz Weg. Personalen var på lunch. Ingen att lämna meddelande till. Jag skrev en lapp med stora bokstäver.

Bengt Olsson
Jag är på röntgen. Gå dit.
Karin

Och placerade lappen upprätt, lutad mot en skål på ett litet bord man passerar när man går in på mottagningen. En normal person skulle inte kunna missa lappen.

På röntgenreceptionen frågade jag för säkerhets skull om jag skulle få komma in på en gång.
- Ja, sa’ hon.

Vilket uppenbarligen skulle innebära efter en och en halv timme. Men det var inte röntgensköterskornas fel. De jobbade ”häcken av sig”. Var snarare receptionen som hade lite dålig koll. I synnerhet som jag återvände dit med min undran om vad som menas med akutremiss.

- Jag hörde på nyheterna att ni måste jobba kvällar också för att hinna med, sa’ jag till röntgensköterskan när jag äntligen hade blivit uppropad. Då måste ni vara jätteglada över att landstinget vill ta bort 300 anställda inom vården. För att effektivisera.

Hon skrattade bittert.
- Jag undrar hur de har tänkt sig med det nya huset de bygger. Med all splitterny utrustning. Vem ska sköta den?

Jag hittade en telefon och ringde hem. Inget svar. Ringde ner till onkologmottagningen och bad dem kolla om en skäggig medelålders man som lystrade till Bengt Olsson satt där. Där fanns inte någon, som passade in på beskrivningen.
- Men jag skrev ju en lapp.
- Ja, den såg vi. Den fanns på bordet.

Jag fick en kanyl i armvristen, kontrastmedel och fick ännu en gång besöka tunneln. Ringde sedan hem för att kolla om Bengt åkt hem. Inget svar. Gick ner till onkologmottagningen. Fick låna en telefon. Inget svar. Sprang runt i sjukhuskorridoren och letade. Ingen Bengt. Tillbaka till onkologmottagningen, där jag fick det jättebra beskedet att jag inte hade något fel på lungorna. Då återstod min misstanke, som doktorn delvis bekräftat, att behandlingen påverkade musklerna. Och jag har ju muskler i bröstkorgen. Som förmodligen har det lite jobbigare nu. Men frid och fröjd. Jag får helt enkelt ta det lite lugnare. Och be Ayla att vara lite lydigare.

Jag tog farväl och traskade mot utgången, trött och grinig. I synnerhet som jag nu var inriktad på att ta bussen hem. Och där satt han på en bänk och såg sig oroligt omkring.
- Såg du inte lappen? frågade jag.
- Vilken lapp? Nej, jag såg inte lappen. Jag tittade inte efter någon lapp.

Har detta månne med könet att göra?

Ännu en propp?
Tack, snälla familjen Wallenberg!
för att ni låter cancerforskningen få lite anslag ur Knut och Alice Stiftelse. Utan att det drabbar er ekonomi alltför hårt. Universitetssjukhuset i Lund som driver en hård kamp mot cancer, bland cancerformerna min lymfos, hade sökt 50 mkr i forskningsmedel och fick 25 mkr. Men det var väl vackert så. Bröderna och kusinen Marcus, Peter och Jacob måste ju ha en bra lön för att de sköter stiftelsen så bra. Och ett arvode på 8 mkr per person är de väl värda? Det är ju marknadsmässig lön. Som "guldpojkarna" plockar ur stiftelsen.

Även om Knut och Alice en gång skrev in i stiftelsens stadgar att pengarna inte tillhör familjen utan är en gåva till samhället, för främst vetenskaplig forskning, bland annat forskning av en av våra stora folksjukdomar, cancer.

Porträttparad ..
... bland Gudar och Demoner . . .

Bland Gourmeter och Snarkare

2008-11-25T15:04:00.007+01:00

Jag – en Gourmet
Röd linssoppa med lök och timjan. Och ostkaka till efterrätt. Kan rekommenderas för kräsna magar. Gärna knäckebröd utan smör till soppan. Varje dag gör jag nya upptäckter i den ädla matkonsten. Utgår från att Mr H inte äter linssoppa. Han skulle väl vara lycklig om jag inte åt någonting alls. Men tji får han.

.
PS Jag har smakat på ett par praliner från den fantastiska chokladasken jag fick från jobbet. Vit mintchoklad! Mums!

.
Jag – en Snarkare?
Eller är det Mr H som låter? Jag som aldrig brukar snarka blev väckt flera gånger av Bengt i natt.
- Du snarkar, väste han.
- Det gör jag inte alls, väste jag tillbaka, sårad i mitt innersta.

Eftersom jag inte snarkar så måste det ju vara Mr H. Som försöker göra sig hörd.
- Sorry, Mr H. Timglaset är vänt för sista gången.

Möte mellan Kontraster

2008-11-23T14:09:00.012+01:00

Mitt liv nu är ett ständigt möte mellan kontraster, mellan olika världar. En sjuk värld och en frisk värld. Som ändå måste mötas. Och då gäller det att inte mentalt hamna i den sjuka världen. .
Jag kunde inte somna i går kväll. Tankarna for runt som om de hade lossnat från hjärnan. Och så sa’ jag högt, för att min man skulle höra, även om han hade råkat somna.
- Jag kan inte fatta det. Att detta är jag. Med cancer och utan hår. Det är för jävligt.
- Det är väl ingenting, sa’ han. Du är ju full av liv.

Det räckte. Jag kom till besinning. Men måste ändå beskriva kontrasten mellan mina två världar.

Min ena värld
Min behandling var överstånden i onsdags. Jag följde korridoren mot utgången. Samtidigt kikade jag försiktigt in i de övriga rummen. De flesta befann sig i rum med två sängar eller till och med tre. Ett par patienter satt i fåtölj.
- Patienter med lungcancer vill helst sitta upp, hade sköterskan sagt.

Och alla låg kopplade till Piccadilly. Jag behöver aldrig be om ett enkelrum. Jag får det ändå. Det måste vara tack vare mitt släpande på datorn. Men det kändes så obehagligt. Människorna gjorde ingenting. De läste inte. De pratade inte. De bara låg och stirrade eller blundade.

- Alla är trötta idag, hade sköterskan sagt. Det är vädret.

Nej, tänkte jag. Det är inte vädret
- Är det någon mer som har Hodgkins här, frågade jag.
- Nej, nu är det bara du, svarade hon.

Jag funderade i mitt stilla sinne vilken cancer de övriga hade. Som inte hade min cancer med den bra prognosen.

Jag lämnade sjukhuset glad över att slippa återvända på ett tag.

Min andra värld
Så frisk och full av liv. Precis som Bengt hade sagt. Jag mår helt enkelt underbart efter en frisk tur på Ayla i snön och solen. Trots halkan och trots att tjejen inte var riktigt säker på att det faktiskt går att gå på snö. Åtminstone inte till en början. Men vi hade våra sköna galopper där det gick an och inte var för halt.

Bengts foto på Ayla - innan jag hinner "rätta till henne". Taget på Ulfsby Ranch

Hur kan jag ha dumma tankar när jag är ute med Foxy i skogen. Och försöker skrapa bort snön från vitmossan samtidigt som jag måste hålla koll på var hon håller till.

Nej, jag lever i en frisk värld utan några monster och när han dyker upp, han – Mr H – med sina små konster, ja då är det bara att kicka till honom. Inte så mycket kvar att kicka till längre :)

.

Den Lille Jäkeln

2008-11-22T10:25:00.009+01:00

Tredje dagen
efter behandling, men han jävlas med mig.

Har ny omgång må-dåligt så jag förgiftar mig lite mer med mot-illa-mående-tabletter. Men jag vet att det går över – kanske med lite ilska. Svär högt så både Foxy och Bengt studsar.
- Jävlar, jävlar jag vill inte må illa. Hjälper det om jag blir arg? frågar jag Bengt.
- Ta en tablett, säger han förnuftigt.

Så jag väljer det allra bästa. Blir arg OCH tar en tablett.

Tack för dina bilder av Mr H, Caroline!

Tjat om mat
Men jag har i alla fall fått i mig två rostade mackor med smör. Och jag har fått nya go'a presenter av en besökande arbetskompis. Ekologisk jättegod honung, hembakade skorpor med saffran som smälter i munnen och fläderbärsthé som är som balsam för mina skadade smaklökar.

Bästa mellanmålet .......tack Mona, Inger och EvaLena!
.

Däremot gick det sämre i går kväll när Bengt kom hem med en grillad kyckling. Jag vet inte vad affären har för konstiga kryddor, men för mig smakade det ”BLÄH”. Kunde dock äta lite av det vita köttet. Däremot smakade mina grillade potatisskivor à la Josefin utmärkt. Potatis med olivolja, hackad vitlök, svartpeppar, salt, rosmarin och efter halva tiden i ugnen skivade tomater. I fortsättningen grillar jag min kyckling själv. Vad som gäller för sådana som jag är helt enkelt råvaror som tillagas hemma. Absolut ingen färdiglagad mat.

PS jag börjar känna mig bättre nu! En kick i baken på Mr H.

.

Dagen efter

2008-11-20T09:17:00.011+01:00

Semesterface
- Vad solbränd du är, säger Bengt när vi sitter vid frukostbordet.

Jag blänger surt på honom. Något jag får på köpet efter en heldag på Piccadilly Center - rödblossande kinder under någon dag.

Men jag gottar mig åt de blossande kinder som Mr H kommer att få i de eviga lågorna inom en snar, mycket snar framtid.

Foxypromenad

Satte på mig mina vandringskängor och tog med Foxy ut i vår svenska djungel i det vackra vädret. Dagens höjdpunkt långt från metallsmak och dumma tankar.

.
Bilden är tagen med självutlösning - därav lite konstig kvalitet. Försökte fixa till bilden i efterhand.

Bilden nedan tänkte jag kasta, men Bengt blev upprörd:
- Nej, den kan du inte kasta. Ser du inte att det är ett UFO. Den är jätteviktig. Ett omen.

Om Himlen kan vänta - några allvarliga ord
Jag tar mig friheten att skriva några ord om serien i SVT med Anne Lundberg som programledare, en av mina favoriter. Precis som avsikten med min blogg är serien ett sätt att avdramatisera detta med cancer. Men syftena i serien är desto fler. Jag har tagit med ett utdrag ur beskrivningen av serien:

"Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer och till deras närmaste. "

Jag tycker att de medverkande är helt fantastiska som har valt att vara med. Och programledaren är suverän. Det är ett mod av högsta klass. Men jag kan tyvärr inte hålla med om att serien skulle vara en källa till tröst och stöd för andra i liknande situationer - åtminstone inte för mig. Jag såg på ett avsnitt, nummer två, och orkade inte se färdigt och kommer heller inte att se mer avsnitt. För mig som har en god prognos och inte har andra tankar än att klara detta med Hodgkins med en "klackspark" blev jag deprimerad av serien. Med mina ögon och mitt hjärta såg jag inte serien som någon bekräftelse på att "himlen kan vänta". I själva ordet "himlen" i titeln ser jag en sorg, kanske något förutbestämt. När jag mötte deltagarna såg jag sorgen bakom alla leenden och otroliga uppvisningar på mod. Men jag kan dock inte förstå hur man kan resa till Cap Verde under tre behandlingsfria veckor? Jag skulle aldrig klara av det på mina två behandlingsfria veckor. Med tanke på illamående, fara för att bli infekterad eftersom cytostatika tar ner immunförsvaret till i princip noll.

Däremot håller jag med om att serien kan vara bra för personer som behöver förstå, men inte själva är drabbade.

Behandling Nr 6

2008-11-19T09:30:00.007+01:00

Halvtid!

Laddar upp inför dagen i sjukhussängen. Har insett att det inte är någon idé att ha med mat eftersom jag kommer att må illa efter tre timmars dropp. Jag dukar fram min termos med nyponsoppa, min plastlåda med apelsinklyftor, ytterligare en låda med skorpor och så lunchens höjdpunkt, kokt ägg med kaviar och ett par knäckebrödskivor.

Efter dagens giftinsläpp är det bara hälften kvar. Äntligen kan jag börja min nedräkning.

Mr H's nedräkning har ju börjat för längesedan. Och idag går den ännu snabbare. Snart har han krympt till mindre än hälften. Och han börjar bli orolig, så orolig att han ber om nåd. No way, Mister.
.

Men han är nyckfull den jäkeln. Och försöker med sina hämndaktioner. Som i natt. Vaknade av ont i bröstet och hostade. Låg vaken ett par timmar och oroade mig för att det var lunginflammation på väg. Det skulle Mr H gilla eftersom lunginflammation betyder uppehåll i behandlingen så han hinner växa till sig igen.
.

Men det är lugnt. Sköterskan ger mig lugnande besked. Så det är bara för mig att luta mig tillbaka och lyssna på
.
tick, tack, tick, tack
.
Där får du, Mr H!

Blöt och Blåsig Ridtur

2008-11-18T13:36:00.010+01:00

Jag hämtar in en blöt häst från hagen. Hon protesterar inte utan följer snällt med till stallet i hopp om att få lite tak över huvudet och kanske något smaskigt att äta. Jag ger henne lite hö att äta medan jag ägnar särskild omsorg åt hennes utseende. Det kommer nämligen en fotograf och ska ta bilder. När hon är sadlad och klar är det dags för mig att hitta något som är lämpligt i det värsta ridväder jag har haft. Full storm och ösregn. Hade jag inte bestämt tid med fotografen, vete sjutton . .

Jag lånar en hellång ridkappa à la westernmodell. Under bär jag en fleecetröja, en scarf, långkalsonger och jeans. På huvudet en ridhjälm i stället för min Stetson hatt. Det är att ta lite väl mycket risker att ha hatt i stormen. Jag ser framför mig hur hatten och frisyren blåser iväg..
.
Men allt fungerar med en Ayla som kanske förstår stundens allvar och lyder mina hjälper. Någorlunda. "Klick" på banan i skritt, trav och galopp, "klick, klick" på ridvägen bort från stallet.
- Detta är väl ett bra väder för dig att rida i, konstaterar fotografen. Då kan du knappast tänka på din sjukdom.

Jag håller med. Mentalt befinner jag mig så långt bort från tankar på Mr H som det är möjligt - i synnerhet när jag och Ayla senare galopperar genom stormen med den långa kappan flaxande för vinden.

Jag ska bevara dagen i mitt minne under behandlingen i morgon. Ett minne som värmer.

Foton ovan: Mats Endermark

PS Mats kallar Ayla för Brunte !!!

Ännu en Måndag

2008-11-17T09:49:00.008+01:00

under min sjukskrivning. Stiger upp med föresatsen att dagen måste bli bra. Som i går, då jag trots regn, blåst och kyla hade två underbara timmar på Aylas rygg. Trots tvärstopp vid gamla träbron i vanlig ordning. Och i går var det ännu ”farligare” eftersom ån hade stigit. Okej, jag satt av, ledde tjejen över bron, ledde henne tillbaka, tillbaka igen och så ännu en gång. Sedan satt jag upp och vi red galant över bron.

Sov dåligt i natt, så sitter ovanligt sent vid datorn idag. Faktum är att jag börjar gruva mig för nästa behandling. Och för de dåliga dagarna som tenderar att bli längre för varje gång. Löjligt egentligen. Jag borde vara jätteglad över varje attack på Mr H. Nu när jag vet hur liten och skröplig han har blivit. Nedräkningen har börjat på allvar.

Det är kallt idag. Frostigt på gräset. Men solen är framme. Som gjort för en lång promenad med Foxy. Och i eftermiddag får jag besök. Av en frilansjournalist som fastnat för min blogg. Hon skriver för bland andra Härligt Hemma, Aftonbladet Söndag, Allas, Allers, Hemmets Journal, Året Runt, PS. Jag har inte läst en veckotidning sedan jag var hos en ”vanlig frissa”. Och det var ju ett tag sedan. Jag har ju inte så mycket att komma med nu - i hårväg. I väntsalen på sjukhuset läser jag sällan veckotidningar. De är i regel minst ett år gamla.

Kändis i "byn"

- Jag har läst om dig, säger den kvinnliga expediten i kvarterets Konsumbutik.

Jag ser lite besvärat på henne, men svarar inte.

- Det ser ju bra ut, fortsätter hon och nickar åt håret.

Jag ler lite krampaktigt. Ska detta bli min vardag, tänker jag. Men okej, jag har mig själv att skylla.
- Ja det blir ju en vana, säger jag, fast det är bara tillfälligt, lägger jag till för säkerhets skull, som om det bara gällde en veckas modenyck.

Vi diskuterar mina behandlingar ett tag innan jag tar min korg med champinjoner, apelsiner och bröd och går till kassan.

En Vanlig Dag

2008-11-15T18:32:00.010+01:00

Morgonrutin med nya håret
Jag går in i badrummet, tar av mig scarfen och betraktar mig. Och kan konstatera att jag inte är helt skallig, utan har en stubb som ger mig hopp om framtiden. Jag ställer mig under duschen och låter vattnet strila över mig. Min urgamla vana trogen stryker jag händerna över något, som visar sig vara obefintligt hår. Något jag omedelbart blir varse. Fortfarande låst i gamla vanor sträcker jag mig automatiskt efter schampoot – men stoppar min rörelse på halva vägen. Efter duschen sveper jag en handduk runt huvudet, så jag slipper stirra på min bara skalle och stora öron i spegeln.
- De är inte alls stora, säger min man.
- De ser stora ut när jag inte har hår, vidhåller jag och går snabbt in i sovrummet efter nya håret, sprayar det med vatten efter frissans anvisningar, skakar det och byter ut handduken mot håret. Nu har jag fått looken nyduschat hår. Och har snart glömt att jag har nytt hår.

Det är dags för frukost. Jag dricker – nästan med välbehag – en kopp kaffe med varm mjölk. Jag är ju i början av mina bra dagar. Till kaffet tar jag två rostade smörgåsar med smör – ingenting annat.

Faen-klubben och Mr H
Konstaterar att mina torrsprickor på fingrarna ser ut att läkas. Detta är en av Mr H’s små jäkelskap. Min hud är så torr att den lätt spricker och utan vita blodkroppar som hjälper till att hela, tar det lång tid att få en spricka att läkas. Trots att jag smörjer mig flera gånger om dagen. En annan liten jäkelskap är min förkylning som aldrig går över. Den blir inte sämre utan är konstant. Jag har ständigt droppnäsa utomhus. Kanske har med slemhinnorna i näsan att göra.
Så sätter jag mig vid datorn och läser mina mejl. Oops så dyker en chatruta upp med min son.

johan: hej mor
me: Hej gubben så kul att du skriver
johan: ar allt ok med dig
forts i 20 minuter. . .

Denna underbara teknik.

Jag ägnar mig sedan åt att besvara mejl från min stora ”fan-club”, eller med annan stavning ”faen-klubb”, klubben mot fanskapet Mr H. Konstaterar glatt alla sior om Mr H ’s förestående färd till Hades.

”Mr H står ganska ensam i sin hörna. Snart lär han få backa och ramla ur dig helt, helst från hög höjd så han aldrig blir sig själv igen, kanske t o m så att han inte klarar av att komma till någon levande varelse igen!”

”Du tar honom! Du kommer att gå vinnande ur striden och mr H lär få kapitulera totalt!”

”Föreställ dig Mr Hodgkins ännu mer kraftlös. En tandlös gubbe!”

”Ge Mr Hodgkins en utmaning - visa även andra vilken jäkel han är.”

”Kan man börja att räkna ut Mr Hodgkins?”

Foxy-promenad
Foxy har pockat på uppmärksamhet en stund så vi ger oss av. Vi inleder med fotostund i trädgården – med nya håret lätt dolt under pannband. Det jäkliga är att håret bakom pannbandet alltid tenderar att sticka upp.

Foxy och jag tar en rejäl tur i skogen. Jag släpper henne eftersom tjejen nu är jätteduktig på inkallning. Leker lite agility över några stockar. Foxy – inte jag. Sedan hittar hon något äckligt, förmodligen exkrement från ett rådjur och hon kommer tillbaka stinkande som ... Mr H?
- Dags för ny dusch, madame, grymtar jag bistert.

Resten av dagen, med undantag för min goda fiskgratin med champinjoner, bönor, paprika, riven ost och tomat, tillbringar jag till sängs. Först med Ken Folletts dryga, nyutkomna ”World Without End” (1 237 sidor) och därefter med John Blund.

.

Dödsdom över Mr H

2008-11-13T16:45:00.013+01:00

Jag och min Doktor
- Det finns ingen mer aktivitet, säger doktorn. Du behöver inte åka till Uppsala mer. Sista PET röntgen i Uppsala visar att all sjuklig aktivitet i lymfkörtlarna har upphört. Och sista datortomografin visar att lymfkörtlarna har minskat till hälften, så du behöver inte mer än max sex kurer.

Detta betyder tolv behandlingar. Det återstår sju. Snart har jag kämpat mig uppför halva backen. Med Mr H som en allt lättare medpassagerare.

Doktorn har mera bra att säga.

- Cytostatikan ger dig också skydd mot eventuellt återfall av bröstcancer.
.

Så bra för sådana som jag.

.

Känn dig besegrad, Mr H!
Mr H har alltså krympt till halva sin storlek. Och är så svag att han inte orkar ställa till med något mer allvarligt. Kanske det onda i magen är hans dödsryckningar.

Nu har du ingen chans, Mister. Du kan lika gärna känna dig besegrad. Av mig. Och min stab. Mina läkare och sköterskor och påhejare.

Resplaner

- Då kan jag resa till våren, säger jag glatt.

- Nej, knappast svarar hon. Inte på tre månader efter all behandling. Så lång rehabilitering kan du behöva. För att din kropp ska hämta sig efter en så tuff behandling.

- Är jag infektionskänslig efteråt? undrar jag medan tankarna på resor växlar in på nya spår.

- Nej, svarar hon.

- Bra, svarar jag och är i tankarna redan på väg till Malaysia.

Jag kan inte föreställa mig att jag skulle vara för trött för att resa till sol och värme. Det viktigaste är att vara friskförklarad och förhoppningsvis ha åtminstone en skyddande hinna av eget hår. Så jag slipper oroa mig över att håret ska ramla av om det blåser eller tar av mig scarfen lite slarvigt.
.

Det är bara när jag rider och har satt fast hjälmen på håret som jag känner mig säker. Men jag kan ju inte gå omkring med ridhjälm överallt. Och absolut inte på en beach i Malaysia.
.

Allvarligt talat

- Livskvalitet och mat har betydelse, medger doktorn.

Så, även om man inte tror det, även om smaklökarna är förgiftade närmare tio dagar efter en behandling, finns det alltid något man kan äta. Man har ju åtminstone tre-fyra dagar då man mår bra igen (gäller mig). Svälter man blir kroppen sjukare och får sämre motståndskraft mot behandling.

Säkraste maten
- lagad, varm mat, inklusive grönsaker. Lagat på råvaror. Frystorkat blev inte så bra.

- rostat eller mic'rat bröd med smör

- skorpor

- nyponté eller soppa
.

Ja, jag vet. Det ser inte mycket ut för världen. Men det funkar. Alla dagar - även de dåliga. Men det finns godis också:

- honungsrom

- kaffelikör från Costa Rica

- keso + glass + hemmagjord sylt

.
PS Jag äter apelsin nu. Så jäkla gott! Kanske en chokladbit till helgen.

En Ny Dag

2008-11-12T10:12:00.003+01:00

Jäkla fight
Jag slogs med Mr H i natt. Han försökte sticka upp och tortera mitt underliv. Med sina infernaliska svärdstick. Kan ni se Mr H framför er med ett vässat svärd? Jag snurrade runt, sov i etapper, la’ mig på magen med en kudde under och suckade högt så Bengt skulle bli varse att jag hade ont. Men han sov lugnt och visade inga tecken till att han hörde mig. Kanske jag inte suckade tillräckligt högt?

Men idag mår jag bättre. Smärtan är så gott som borta. Tji fick du Mr H. Ännu ett-noll till mig.

Mer om mat
Jag sitter vid mitt skrivbord och ser ut genom fönstret. På nakna träd, grå himmel, ett stilla regn. Strilandet bildar små ringar på vattenpölarna, där enstaka ruttna löv ännu vittnar om forna lummiga dagar. Som gjort för en omslagsbild till Francoise Sagans ”Bonjour Tristesse”. Men jag trivs. Jag välkomnar inte någon jäkla ”tristesse”. Så skönt att sitta här klädd i min fleecetröja och fleecesockor och bara skriva. Till toner av Johnny Cash. Faktum är att jag skriver bättre när jag lyssnar på honom.

Så många bekymrar sig över min mathållning. Här är några av kommentarerna:
- Självklart ska du inte mata Mr H! Svält ihjäl honom! Förgifta honom! Gör vad du kan!
- Jag funderar på en sak, om nu maten inte smakar bra, kan du äta äcklig mat då utan att det gör något?

Nej, för tusan. Inte matar jag honom. Ju mindre jag äter, desto mindre får givetvis Mr H. Men förgifta honom. Ja, han blir ju förgiftad. Regelbundet. Var fjortonde dag. Även om han försöker sticka upp ibland. Och så detta med att äta äcklig mat. Visst kan jag äta äcklig mat, men det är så förbaskat äckligt, så jag gör det inte. Om ni förstår tankekullerbyttan.

Men idag kunde jag äta min youghurt igen. Tillsammans med müsli och farinsocker och ingefära. Ska försöka mig på en apelsin senare idag. Bengt är ute på jakt efter lagrad ost jag kan smälta till min kvällsmacka. Jag har upptäckt en jättegod dessert, som funkar. Lite vaniljglass av den gammaldags sorten tillsammans med min egen bigaråsylt och keso.

Till lunchen funderar jag på att göra morotsbiffar med kikärter. Jag tror stenhårt på att min kropp mår bättre av så nyttig mat som möjligt. Och om min kropp mår bättre, mår Mr H så mycket sämre.

Min egen onkolog
ska jag besöka i eftermiddag. Första gången vi träffas efter över två månader. Jag ser fram emot att höra resultatet av PET-röntgen i Uppsala. Så jag vet hur mycket som är kvar av benranglet Mr H. Och hur vi ska sätta in fortsatta anfall.

Mer om besöket senare . . .

Mat är gott!

2008-11-11T09:21:00.008+01:00

Operatoner
Sköna toner från Mozarts ”Trollflöjten” genljuder i vårt hem. Melodin är hämtad ur ”Nattens Drottning” med en något annorlunda tolkning av texten.

- Mat är äckligt, sjunger jag lätt falskt
- Mat är gott, sjunger Bengt som svar

Faktum är att min aptit minskar alltmer. Smaken reduceras och det jag trodde jag kunde äta är äckligt. 'Suck' när jag tänker på mild vegetarisk youghurt, ost, kantareller, sallad, apelsin och choklad. Fisksoppa går inte längre. Åtminstone inte den frystorkade pulverblandningen, som har en bismak. Men det finns mat som ändå fungerar.

- Kokta och wookade grönsaker
- Lagad mat; kött såväl som fisk
- Äggrätter
- Nyponsoppa, mer eller mindre utspädd
- Kardemummaskorpor
- Rostat bröd med smör
- Möjligen lagrad ost, smält i mikrovågsugnen
- Ananas
- Melon, men inte för mycket

Svältkur, Mr H
Jag tröstar mig med att om jag inte kan äta så mycket, så blir det desto värre för Mr H. Inte många rester i hans utmärglade mage. Om han överhuvudtaget får i sig något. Sjuk och darrig som han är.

Jag upprepar mitt slagord: - Död på dig, Mr H

Ny frisyr
Besöker min frissa på Idun för att göra mitt nya hår lite mer mitt-eget. Hon tunnar av, ger goda råd och uppmanar mig att i fortsättningen lämna scarfen hemma. Jag hör och lyder och får snart tillfälle att testa håret. Jag möter en arbetskamrat utanför apoteket. Hon stirrar på mig, ler spontant och utbrister.

- Vad snygg du är!

Så slår det mig att Josefins pojkvän Thomas kanske inte passar i mitt nyfriserade hår. Och jag som har lovat honom håret i present när Mr H är förpassad till evigheten. Vi får pröva när vi ses om ett par veckor. (Inte jag och Mr H förstås, utan jag och Thomas)

En skön söndagsförmiddag

2008-11-09T14:30:00.015+01:00

Vi skrittar långsamt på stigen genom skogen. Utan oro för jägare och skenande älgar i panik. En fröjd att bara sitta och gunga med, steg för steg och sakta nynna på en gammal countrysång jag lärde mig under ett år på en boskapsranch i Australien för så otroligt länge sedan.

”In the grey frosty dawn
every cold winter mor’n
rode a lad full of life enjoy…”

Det känns nästan andaktsfullt att vara helt ensam i skogen. Vi passerar vinternakna träd, frodiga granar, vitmossiga stubbar, halvruttna nedfallna träd, vattniga diken. Och plötsligt är vi ute på ett fält där jakttornen nu står övergivna. Vi tar vägen mot vad ranchen kallar ”galoppladan”. På väg dit pratar vi med några islandshästar, som nyfiket springer fram för att hälsa på Ayla. Snart har vi en lång, öde grusväg kvar. Som gjord för en avslutande härlig galopp innan vi åter nalkas ranchen i Ulfsby.

Om jag tänkte på Mr H under tiden? Vem är det?

Nu får det vara nog!

2008-11-07T19:13:00.007+01:00

En deppig dag
Tråkigt väder, mått illa och inte ens promenaden med Foxy hjälpte. Den jäkla Mr H tog ledningen.

Men...nu är det nog. Nu tar jag över igen. Jag stärker mig med ett glas honungsrom från Kanarieöarna, lägger in kyckling för grillning i ugnen och mot mina principer tar jag ännu en mot-illa-mående tablett. Sedan ska vi se en thriller vi hyrt. Kanske jag till och med kan smaka min älsklingschoklad till efterätt.

I morgon är det en ny dag.
Och den nya dagen till ära ska jag tvätta min nya frisyr och få det sträva hårburret att anta en mjukare form, som jag lättare ska forma i stil med mitt gamla hår.

- Men det syns ju inte att det inte är ditt hår, sa' en god vän som kom på besök.

Dessa fantastiska vänner. Mer sånt.

Bengt med mitt nytvättade hår på tork på sin hjässa. Foxy ser beundrande på husse.

.
En underbar kram
Ännu en bra sak att minnas är mitt besök hos min gynekolog igår. Då jag fick en spontan, varm kram av sköterskan. Sådant värmer och gör mig så oerhört glad. Att veta hur många som hejar på mig. Förresten var undersökningen enbart positiv.

Jag känner ingen som skulle ge Mr H en kram. Han måste känna sig oerhört ensam i sin kamp mot alla gifter som jagar honom.

Ha, nu har bollen hamnat på min planhalva igen. Och där ska den stanna.

Vackert solbränd

2008-11-06T09:28:00.007+01:00

- Har du varit utomlands?
frågade jag idiotiskt nog en bekant jag träffade i väntrummet till Piccadilly Center första gången jag var där.

Hon log lite generat men innan hon hann svara blev jag uppropad.

Ja, nu skulle jag också kunna få samma fråga. Idag har jag blossande, varma, röda lite svullna kinder -men inte från en hälsosam sol utan från giftintaget igår. Har utökat min sminkning, som hittills bestått i att ge färg åt mina försvunna ögonbryn, med att pudra mina röda kinder. Tiden framför spegeln utökas för varje dag.
- Varför tar du inte med dig en spegel när du går ut med Foxy, undrar min man. Ibland slinker det ut en ganska klok kommentar.

Mitt sjukjobb
Kanske någon läsare har fått för sig att jag tillbringar all min sjukledighet med att rida, gå härliga hundpromenader, skriva blogg och läsa spännande romaner? Med en nypensionerad man som sköter städning, matinköp och tvätt. Nja, jag gör ju alla roliga saker. De tråkigare sakerna gör vi faktiskt tillsammans, även om min man gör lite mer än jag och dessutom sköter om bilarna (har än så länge vår gamla Volvo kvar). Ska jag vara ärlig, känner jag mig ibland irriterad över att han tar ansvar för mycket som jag har ansett som mitt. Försöker därför hitta på lite nya saker. Som att möblera om arbetsrummet inför besöket av Värmlands Folkblad. Med lyckat resultat. Det var där intervjun ägde rum med Foxy som intresserad åskådare. Dessutom har jag ett digert jobbschema att följa. Vad sägs om den här perioden? Veckorna 44 - 46.

måndag 27.10 ledig
tisdag 28.10 ledig
onsdag 29.10 resa tur och retur Uppsala universitetssjukhus
torsdag 30.10 sjukhuset för omläggning
fredag 31.10 blodcentralen
lördag/söndag ledig
måndag 3.11 sjukhuset halva dagen för datortomografi
tisdag 4.11 blodcentralen
onsdag 5.11 behandling hela dagen
torsdag 6.11 besök hos min gynekolog
fredag/lördag/söndag ledig
måndag 10.11 besök hos min onkolog
tisdag 11.11 till frissan för att fixa nya håret
onsdag/torsdag ledig
fredag 14.11 sjukhuset för omläggning

Nu stänger jag locket till laptopen. Dags att åka till doktorn. Och samtidigt köpa lite mer nyponpulver. Dags för omslag i dieten några dagar. Lustigt nog har jag fått smak för mycket stark, lagrad ost i stället för den vanliga lite mesiga billigare Goudaosten.

PS!

Senaste nytt från Bengt:

- Om du inte skärper dig drar jag dig i håret!

Bild tagen på besök i Thailand

Behandling Nr 5

2008-11-05T09:36:00.026+01:00

Tick, tick, tick
låter det snarare än dropp, dropp, dropp. Giftet (förlåt motgiftet) droppar sakta in i min kropp och in i Mr H:s allt mer utmärglade kropp. För femte gången.

- Vet du, Mr H. Det var någon som kallade dig för doktor. Men ta inte åt dig av den fina titeln. Det finns ju jävulsdoktorer. Eller snarare fanns. Snart kommer du att höra till dem - de som utplånats till evigheten eller snarare till Hades Rike, underjorden. För att försmäktas i eviga lågor. Bevakad av helveteshunden Kerberos har du ingen chans att ta dig upp igen.

Jag är på nytt installerad i eget rum. Med stol som sängbord. Där jag placerar dagens lunch. Inte pizza denna gång utan en nyttig sallad med champinjoner, ost, oliver, sallad, tomater, paprika och gurka. Tillsammans med knäckebröd. Som mellanmål har jag thé och Crisp med ost.

- Det kommer nog sängbord snart, säger "min" sjuksköterska. Nu är det på gång med begagnade möbler från ett sjukhus som ska läggas ner.
- Kan inte landstinget köpa bord på Myrorna eller Gengåvan? undrar jag oskyldigt. Där finns det gott om billiga bord.

Men så lätt går det ju inte för landstinget. Att köpa möbler på Myrorna.

Jag berättar för sköterskan att Värmlands Folkblad besökte mig igår. Med fotograf. De tycker det är en kul grej att jag skriver bloggen med Mr H som huvudperson. Och cytostatikamottagningen (Piccadilly) som den huvudsakliga arenan. Jag börjar så smått känna mig hemma här. Är inte lika löjligt snorkig som i början. Fast det var bara nervositet. Nu har vi blivit goda vänner. Jag och sköterskorna. De känner mig och mina behov. I synnerhet av plats. Jag får välja mellan två enkelrum.

Tick, tick, tick

Heja vita blodkroppar!
- Du har jättebra värden, säger sköterskan. 0,9 i vita blodkroppar. Det normala är runt 0,5 när man får cytostatikabehandling.
- Hur kommer det sig att värdet har stigit? frågar jag.
- Kanske för att du har sovit bättre den här omgången. Annars är det svårt att säga.

Det verkar som om det går vägen. Mina goda celler klarar sig och Mr H klarar sig sämre. Balansen börjar vippa till min fördel.

Dumma kommentarer
Av sin man får man höra det värsta - som man inte alls vill höra. Ibland tänker de inte - eller tror att man kan tåla vad som helst. I går kväll pratade vi om att duscha.
- Ingen stor idé för mig att duscha nu. När jag inte har något hår att tvätta, säger jag lite sorgset.
- Men det kan väl vara bra att schamponera flinten, säger knäppgöken.

Varpå jag exploderar. Han duckar bokstavligen för min ilska (ej handgriplig) och förstår inte. Jag tror inte han kommer att använda ordet flinten mer. Åtminstone inte i min närvaro. Inte för inte som jag kamoflerar min bara hjässa med scarf när jag ska sova.

Tick, tick, tick

Hade så mycket hellre . . .

Jag börjar så smått att må illa. Alltmedan cytostatikan droppar in i mitt blod. Jag tittar ut genom fönstret. Det är blå himmel och skinande solsken. Hade så mycket hellre velat sitta på Aylas rygg. Eller vara nere i vackra Provence. Eller vara tillsammans med min son i Malaysia. Fast han är på semester i Indonesien just nu med flickvännen Ari.
- Du har väl redan börjat kolla billiga flyg till Malaysia, skriver en god vän.

Nej, inte riktigt än. Inte förrän jag får klarsignal om antal kurer. Och så har jag detta med håret.

- Du får fråga om du kan bada i havet med peruken, säger min man som alltid hittar de mest tröstande ord.

.
Foto: Josefin Branzell Bratt
Utanför det gamla huset i Villars

Tick, tack, tick
Mitt illamående blir lite värre. Jag frångår mina vanor och ber om en tablett. Nu börjar metallsmaken att göra sig gällande. Lagom till lunchen. Mitt te smakar pyton, häller ut det och försöker mig på min sallad, men det går trögt. Det går trögt att skriva också. Dags att lägga av för idag. Och bara nollställa sig, lyssna på tickandet, titta på himlen utanför eller tavlan med fåglarna mitt emot sängen

och låta tankarna ramla omkring som de vill, inte fokusera på något särskilt utan bara låta mig föras med - i takt med tick -å - tack - å - tick - å - tack . . . som en tidsmaskin på väg mot min tillfrisknad, mot Mr H:s hädanfärd, mot ett bättre liv och en bättre värld.
.
Kanske valet av den nye "världspresidenten" Barack Obama var en fingervisning om att det finns hopp.

Ännu en Datortomografi

2008-11-03T09:53:00.013+01:00

Kontrastvätska - dagens rätt

Så sitter jag i väntrummet på röntgen med min flaska kontrastvätska. Tillsammans med några andra patienter med sina flaskor kontrastvätska. Som vi smuttar ur då och då. Jag har lagt beslag på ett bord med min dator. Mina medpatienter ser på mig lite förstulet, kanske inte så vanligt skriva blogg i väntrummet här. Men här ska jag sitta och smutta i hela två timmar innan jag och Mr H åter möter ljuset i tunneln. Så något vettigt måste jag göra. Veckotidningar står mig upp i halsen.

Lite underlig syn på oss patienter - som om vi var förståndshandikappade - i synnerhet att döma av mötet med kvinnan i receptionen på avdelningen. Kan det bero på mitt nya hår?

- Har du druckit kontrastvätska förut? undrar hon.

- Ja, svarar jag.

- Vet du hur man dricker?

- Ja, jag vet hur man dricker. Det har hänt att jag har druckit förut.

Att kamma sig eller det?

2008-11-02T13:36:00.006+01:00

Mitt gamla hår
Nu är det gjort. Mitt gamla hår är borta. Jag gav Bengt förtroendet att kapa av resterna. Efteråt ser jag mig i spegeln. Och hajar till. Jag ser för jävlig ut. Lite stubb sticker upp ur min i det närmaste hårlösa hjässa. Öronen ser ut som stora trollöron. Dessutom har mina ögonbryn i det närmaste försvunnit. Fattas bara en randig fångdräkt och en gaskammare om hörnet. Hemska associationer men för mig är de verkliga.

Mitt nya hår
Snabbt tar jag fram peruken, som jag hädanefter inte kommer att kalla peruk. Det låter alltför konstlat, opersonligt. I stället får det heta ”mitt nya hår”. Ingenting annat. Då är det mitt hår, mitt eget hår och inte någon konstprodukt. Nästa steg är att spraya det med vatten enligt frisörens rekommendationer, ta på sig det, kamma (inte "det" – utan kamma "mig"). Det är för långt i luggen och nacken så jag klipper lite försiktigt. Sedan kollar jag igen. Kammar lite mer. Håret ser för högt ut, lite för tjockt, jag känner inte igen mig. Jag sprayar mer vatten och kammar ner det. Pricken på i-et är en snygg scarf, som jag binder om. Anledningen till scarfen är att jag vänjer mig vid min nya look – eftersom jag de senaste dagarna använt mig av scarves. Och dessutom vill jag vänja andra lite försiktigt. Tänker ringa min ”nya-hår-frissa” på Idun och be henne tunna ut det håret lite. Jag har gett mig sjutton på att bli vän med mitt hår – att känna att detta är jag, att det hör till mig. Därför kommer jag att använda håret så mycket som möjligt hemma också. Annars blir det som en mössa jag bara sätter på mig när jag går ut.

Jag har fått ett nytt hatobjekt förutom Mr H och Piccadilly. Min kala skalle. Därför sover jag med en scarf. Jag kan helt enkelt inte se mig helt barskallad. Och vill inte att någon annan ska mig så heller. Då spelar det inte någon roll hur vacker jag är inombords, hur vackra mina ögon är eller hur vackert jag ler. Detta är inte jag.

Nedräkning
Men jag har kommit över en viktig tröskel. Och det bästa är att jag inte behöver fundera på håret mer. Det är gjort. Framåt marsch till nästa milstolpe. Alltmedan Mr H skrumpnar, tappar sina tänder och sitt hår. Ha, den jäkeln får inget nytt hår. Han får stå ut med sin bara skalle tills han går hädan. Nedräkningen har börjat.

Tog en skön ridtur
i söndagssolen och alla dystra tankar på bara skallar försvann. Nu ska jag inte tänka på det mer.

Första ridturen med mitt nya hår under ridhjälmen.

En galopp - bästa vitaminen för min kropp

2008-10-31T14:03:00.010+01:00

Tack, Ayla!
Det slår aldrig fel. Ingenting kan blåsa bort trötthet, sjukdomskänsla och lätt deppighet som en ridtur.

Även om det blåste lite väl kallt över fälten idag. Om det kunde blåsa bort Mr H också. Men jäkeln blir i alla fall rejält omskakad när vi flyger över fälten. Över blöta fält, längs grusvägar, en titt på Alsters kyrka och så tillbaka. Till stallets lugna vrå, där kraftfoder väntar.

Att lyssna på sin kropp

slår heller aldrig fel. Min kropp talar om vad jag ska äta. Som detta med nyponté eller utspädd nyponsaft och kardemummaskorpor med lite smör. Ingen ost. Och nu kan jag äta apelsiner igen. Men min förkärlek för mintchoklad består. Och för honung.

- Tack, kära Inger för din burk med skogshonung. En smekning för en ombytlig och krävande mage.

När jag får mitt konstiga onda i underlivet fungerar det utmärkt med det receptfria Voltaren, 25 mg. Men bara en tablett. Det ger en sövande effekt dessutom.

Jag och Dolly Parton!
Och nu har jag kommit till mina bra, bättre, bäst dagar. Jag riktigt känner hur mina goda celler tar sats och börjar växa. Metallsmaken försvinner något, men inte helt. Men det är ack alltför sent för mitt hår. Om man kan kalla mina hårrester för hår? I morgon ryker resten. Med Bengts hjälp. Nu ska jag göra som Dolly Parton. Använda peruk när jag uppträder, dvs när jag är utanför hemmets trygga väggar. (Tack för tipset, Inger)

.

PS Ni har väl förstått vem som leder av mig och Mr H? Stackarn, han har ingen som hejar på honom.

Dags för kärnvapen, Mr H!

2008-10-29T08:03:00.008+01:00

Morgonstrålar
förgyller de frusna åkrarna där X2000 susar förbi. Jag är på väg till Uppsala universitetssjukhus. Dags för nyvässade kärnvapenstrålar på Mr H. Snart börjar nedräkningen på allvar.

Mitt gamla hår hänger fortfarande kvar. Eller snarare delar av mitt gamla hår. I går red jag med thaibandet under ridhjälmen. Och idag har jag hittat en scarf som helt går i färg med min besöka-sjukhuset-tröja. Med hjälp av hårtvätt med milt schampoo, mousse och spray lyckas jag borsta hårtestarna så de döljer ett par tomma fläckar. Snart måste Bengt ta fram rakkniven. Man kan inte trolla med "lockarna" som är kvar hur länge som helst. Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och ta fram min peruk. Jag börjar nog bli tjatig med mitt hår nu. Jag ska skärpa mig.

Nukleära avdelningen, Uppsala
Jag somnar i tunneln. Att fara fram och tillbaka, fram och tillbaka, långsamt, under 45 minuter är oerhört sövande. Tankarna försvinner, världen blir som en enda vit - ja just - tunnel. När tunnelresan är över, vill jag knappt resa mig upp. Den vita färgen följer mig.

Månne detta är vad som kallas för tunnelseende?

Hårfager

2008-10-28T09:40:00.003+01:00

Nu sjunger thaibanden
på sista versen. Mitt hår börjar få luckor baktill och kan inte länge till döljas med hårband. Om jag inte kör med heltäckande. Försöker in i det längsta med mousse och spray. Men till helgen blir det nog att raka bort det som är kvar och börja med peruken. Som är fantastiskt snygg. Men . . .

Det får väl bli heltäckande scarves i hemmet och bland vänner. Och tjusig peruk när jag ska ut bland folk.

Jag visste ju detta. Och nu är jag där. Vid nästa tröskel. Som det bara är att kliva över. Ett, två, tre. Så är det gjort. Sedan är det bara resten kvar och inga nya trösklar. Utan bara gamla invanda som jag har lärt mig att hantera.

Jag är så glad
över senaste mejlet från min son. De har stängt dykshopen för säsongen och han befinner sig just nu på semester i Kambodja med sin Ari. Närmare bestämt i Ankarwat. Sedan ska de leta hus i KL. Han får banne mig se till att ha ett extra rum till sin mamma.

Måndag morgon

2008-10-27T09:18:00.008+01:00

Från mitt arbetsrum
ser jag ut på gatan. På grannens björk som inte har många gula löv kvar. Så vackert när de tidiga solstrålarna får de återstående gula löven att gnistra som guldklimpar. Men de flesta har hamnat i vår trädgård. Jag sopade bort ett halvt ton häromdagen. Nu har grannarna gått till sina jobb. Och här sitter jag. Med Foxy under skrivbordsstolen. En mjuk, levande kudde som trycker sig intill mina fötter. Och ger mig kärlek och sällskap.

Ärligt talat
var jag deppig i går kväll och kunde inte somna. Jag försökte rannsaka mig själv. Varför jag var deppig. Det blev en lång uppräkning av deppighetsorsaker. Dagarna är så lika. Jag känner mig utanför. Kan inte planera någon resa. Det blir allt mörkare och träden allt kalare. Och så det förbaskade håret som ramlar av, en liten tuss i taget. Jag hatar min flint som lyser fram och det första jag gör varje morgon är att sätta på mig thai-bandet. Provade peruken i går kväll. Men den känns helt fel. Det är inte jag. Det är mera jag med tunt hår och pannband. Tycker Bengt också. Igår tog jag med mig en spegel till stallet. Jag smög in i sadelkammaren när jag skulle ta av mig hårbandet och på med hjälmen och kollade i spegeln att det såg "normalt" ut. Så löjlig man är. Och samma sak efter ridningen. In i sadelkammaren, av med hjälmen, kolla i spegeln (HJÄLP!!!) och på med hårbandet.
.

Min plan
Jag bestämde mig i går kväll för att ha en plan. Någon jävla plan. Tänka på roliga saker. I dag får jag pengar från F-kassan. Det är fint väder och jag ska ta en lång promenad med Foxy. I november reser vi till min dotter i Stockholm under en bra helg. Jag räknade på behandlingarna och i bästa fall kan vi ge oss av i maj. Långt bort!!! Till Malaysia! Under min rehab-månad. Då mitt hår börjar växa ut igen. Lockigt, tjockt, ljust, mörkt, grått eller vitt? Det spörs! Och inte bara detta. Då kommer Mr H att vara känd, förlåt, ökänd. Ingen kommer att vara rädd för honom mer utan bara förakta kräket, spotta på honom, sparka ner honom djupare i dyn. Kom igen bara alla medsystrar och medbröder. På honom bara!!!
.
Jag har börjat skriva en historia om mig själv. Började faktiskt innan jag visste att jag skulle bli sjuk. Kanske hade jag en föraning. Men nog fan har jag så mycket mer spännande att berätta än komplexfyllde Pär Nuder (Pär-köttberget-förbaskade-Nuder). Han skulle se "köttberget" Karin idag! Min historia handlar mest om Änglar och Demoner. Det temat är ju förstås taget flera gånger om så jag får tänka lite till. Vem Demonen är kan man ju lätt räkna ut. Och Änglar finns det så oerhört många. Ett par av dem brukar skriva kommentarer här.

Spännande matsensationer

2008-10-26T13:33:00.007+01:00

- Är du gravid? undrar min man när jag börjar få allt mer konstiga idéer om mat.

Nej, men hormonerna är totalt förvirrade. Det är väl Mr H som snurrar runt och oroar dem. Nu när han börjar få panik och ser att hans eget slut nalkas. Good on You, Mister!

Nu kan jag inte äta ost längre. Jag som ÄLSKAR OST!!!!! Inte heller Salami. Sallad och tomater är äckliga. Apelsin, banan och äpple går absolut inte. Och whisky är tyvärr också bläh. Så vad äter och dricker jag då?

.
Jag åt fisksoppa igår med broccoli, som smakade himmelskt. Så plötsligt visste jag vad jag behövde.

Jo, varm nyponsaft. Inte alltför tjock. Det fungerar. Och så poppade ett annat behov upp. Skorpor med kardemumma. Lätt lager salt bordsmargarin och inget mer. Det fungerar också. Idag ska min man laga lax med spenat. Det kommer också att fungera. Säger mina smaklökar när jag tänker på maten.

Men mintchoklad smakar fortfarande alldeles utmärkt.

Bengt gottar sig med olika ostar och oliver till sitt kaffe

.
Kära bloggläsare!

I morse hade jag inte minsta lust att göra någonting mer än ligga kvar i sängen och tycka synd om mig. Men lyckligtvis hade jag min Ayla-dag och henne kan jag inte svika. Och två timmar i sadeln på lövfrasiga skogsstigar är det bästa bot man kan tänka sig mot vantrivsel, må-dåligt och trött-på-en-jäkla-sjukdom. Och sedan lyckan att dricka nyponsaft och äta skorpor med en spännande bok i handen.

Maten, Ministern med mer . . .

2008-10-25T10:31:00.017+02:00

Usch, mat är äckligt! Mera whisky och mintpraliner!

Så underligt att smaken kan ändra sig så plötsligt. Nu är ingenting gott längre. Jag som älskar ost och mörk choklad. Det är endast Fazers mintchoklad som smakar, så jag får väl koncentrera mig på dem. Gjorde en räkpaj igår men det hjälpte inte. Vin smakar vidrigt, men whisky går an än så länge. Provade öl till pajen. Så där. Ingen höjdare. Tacka vet jag thé med honung, speciellt grönt thé, som du gav mig, Eva-Lena. Tack för det.

Månne det är lukten från en sjuk Mr H som ger mig dålig smak?
.
Jag - en hjältinna!
När jag inledde min blogg var tanken att avdramatisera detta med cancer. Hodgkin går ju faktiskt att bota. Nej, nu skriver jag fel. Hodgkin ska inte botas. Det är ju jag som ska botas från honom. I början kände jag mig som en hjältinna som skulle visa sig tuff, det-här-är-ingenting-det-fixar-sig. Cancer- so-what? Men det börjar bli lite tjatigt nu. Att må tjuvtjockt, tappa lusten på smaskig mat, tappa håret, vara trött, inte kunna planera en häftig resa till Costa Rica eller Malaysia. Och i dag lossnade en ny tuss när jag duschade, men än så länge funkar det med pannband. Har bytt till ny färg idag. Eftersom jag ska få besök.

.
Utanförskap och Innanförskap
Sov inte så bra. Kanske berodde det på att jag i tankarna skrev ett brev till vår käre statsminister. Fylld av ilska. Jag såg honom framför mig på TV-skärmen med sina drömmande, mörkbruna, fuktiga koögon. Han såg direkt på mig och talade om oss stackare i Utanförskapet, som skulle hjälpas in i Innanförskapet. Med hjälp av sämre ekonomi och nedvärderande uttryck. Vi sjuka, arbetslösa och pensionärer. Utanför vaddå? "Det Inre Sällskapet"?, "Det Skapande Samhället"?

"Käre Minister Reinfeldt

Det går inte att skynda på mitt tillfrisknande, varken med hjälp av ekonomiska inskränkningar eller snack om Utanförskap. Så jag får vänta ett tag innan jag hör till Innegänget igen. Men om du vill göra en insats skulle du kunna köpa in ett antal sängbord till Cytostatikamottagningen här. Så sjuksköterskorna slipper släpa på stolar för att jag ska ha någon plats att ställa min bärbara, min termos thé och min lunchpizza när jag ligger här mina sex timmar medan cytostatikan droppar in i mitt blod. "

Jag somnade till slut och drömde att jag åkte slalom med min dotter, 26 år. Hon vägrade åka om hon inte fick hålla mig i handen. Fast jag hela tiden tappade skidan. Foxy räddade mig när hon väckte mig med jag-vill-ut-på-toa-gnäll.

Jag och Perelli

Jag blir på gott humör av en underbar kommentar till min blogg.

- Du vet väl att hög panna är bevis på intelligens. Det har jag hört i hela mitt liv. Och det har väl Charlotte Perrelli också hört, för hennes hårfäste smyger allt högre upp. Du kommer att bli intelligentare för varje dag.

Gud så intelligent jag kommer att bli.

Attack!

2008-10-23T09:34:00.015+02:00

Cellkriget är i full gång
eller snarare cytostatikans attack mot mina celler. Mina elaka och mina snälla celler - alla drabbas de jämlikt. Så också Mr Hodgkin, som förtvivlat försöker gömma sig bakom de friska. Som om han skulle vara mer skyddad där? Han har ingen chans. Han åker dit. Så det brakar.

Jag undrar hur han ser ut idag? Avmagrad, sluttande axlar, skelettet skymtar fram, kläderna hänger, blicken ser allt grumligare ut. Död på dig, Mr H!

Mr H à la Karon som försöker rädda sig från giftattackerna. Han paddlar i panik i blodsystemet mellan cellerna.

Om jag ändå kunde lämna min kropp och låta den kämpa utan min inblandning. Och utan att ge mig några "krigsskador". Men det finns bot.

Lite om medicinen och biverkningar
- Vad solbränd du är idag, säger min observante man vid frukosten.

Tror fa'n det. Med all det nya giftet som droppade in i går. Men kul att det liknar solbrändhet så man inte går omkring och ser ut som ett lik i ansiktet. Usch - dessa associationer.

Men faktum är att för varje behandling mår man lite mer illa. Så nu tar jag snällt mina Betapren. Inte bara mot det fördröjda illamåendet utan även för att skydda mig mot infektion. Jag har hostat i över en vecka nu. Jag vill inte riskera att hamna på avdelning 7 eller få behandlingen uppskjuten. Och inför en resa till Uppsala nästa onsdag för en ny nukleär undersökning, så gäller det att vara försiktig. Även om jag har bokat tyst avdelning på det tidiga, fullpackade affärståget till Stockholm. Så jag slipper allt bakterieutsläpp från affärsmännen när de bevakar sina inbördes marknader i mobiltelefonerna. Jag slipper höra dem också.

- Du blir lite skröpligare för varje gång, säger sköterskan trösterikt. Det tar längre tid att komma till de goda dagarna.

Jag har frågat henne vad jag ska göra med munsåren som dök upp i förra veckan. Som jag skrev tidigare hade jag prövat med Helosan, men det smakar ju så illa så jag växlade om till Idominsalva. Och det verkade hjälpa.
- Om du har ont så krossa en Panodil och skölj med. Då blir du bedövad i munhålan, råder sköterskan.

Men det passar inte mig riktigt. Jag vill inte bli bedövad utan bli av med munsåren så jag kommer att fortsätta med Idominsalva.

Jag och Svennis
Och detta med håret. På mig lossnar inga hårtussar, utan mitt hårfäste skjuts bakåt. Inte många hårstrån kvar i luggen.
- Snart liknar du Svennis, säger min man trösterikt.

Jag har börjat med mina thailändska hårband. Så bra att jag en gång köpte fyra stycken i olika färger. Detta får bli en liten avstamp till peruk. Jag har ju hyfsat med hår kvar bortsett från pannregionen. Som tur är passar jag i hårband. Ska jag blanda mig med folk får jag se till att ha bra make-up. Och inte glömma färga mina ögonbryn, som snart inte syns längre. Jag börjar bli avundsjuk på de muslimska kvinnorna med sina tjusiga hårdukar.
- Kan man konvertera till islam under sjukdomen och sedan konvertera tillbaka igen? Fast jag har ju gått ur kyrkan så det spelar egentligen ingen roll.

- Upp med hakan, Karin, säger jag till mig själv. För varje behandling är jag ju närmare målet. Och för varje dålig dag kommer jag närmare de bra dagarna. Det är ju hela 14 dagar kvar till nästa behandling. Och jag mår hyfsat bra efter en promenad i det friska vädret med lilla Foxy.
.

Behandling Nr 4

2008-10-22T09:56:00.013+02:00

Tillbaka i sjukhussängen
På stolen (ännu ej något sängbord) befinner sig min termos med thé, min pizzalunch , en banan, en apelsin förstås och en bok. Laptopen är placerad i sängen på mina knän. Det är dags för ny attack mot Mr Hodgkin. Men även mot mina stackars snälla celler, som de senaste dagarna hade börjat vakna upp från giftdvalan.

Jobbet - nej!
Nej, denna gång hade jag inte någon lust att åka tillbaka till sjukhussängen. Mådde så bra i går att jag till och med hade lust att åka tillbaka till jobbet. Trots besked i går om en ny omorganisation tillbaka till den ett år gamla omorganisationen som blev omorganiserad två år tidigare och dessförinnan . . .

Fantastiskt med all denna tid som finns över till omorganisationer. För alla inblandade; vaktmästeri, post, berörd personal. Flytt av möbler, pärmar och datorer fram och tillbaka. Ändring i postgången. Och så den naturliga förvirringen, oron och undran över varför denna behandling av medarbetare som brickor i ett administrativt pokerspel? Så mycket bättre med dialog och en konsekvensanalys. För att kanske spara in på åtminstone en omorganisation. Nej, jag ska nog inte fundera på att dra min infektionskänsliga kropp till min arbetsplats de få timmar i veckan som jag mår bra. Tror inte det skulle vara särskilt nyttigt. Vare sig för min psykiska eller fysiska hälsa. Men tänk, tänk om ledningen kunde skicka mig ett litet "krya-på-dig-välkommen-tillbaka-kort"? I likhet med mina fina arbetskamrater.

Dropp, dropp, dropp. . .

Cortison med apelsinsmak
Min man har sina ljusa stunder. Igår kväll när jag gruvade mig för att återvända till Piccadilly Center kom han med ett jättebra förslag.

- Du kan väl fråga efter cortison med apelsinsmak. Så du slipper ha metallsmaken.

Jag har tagit upp mina matvanor med personalen. Som min förtjusning i apelsiner. Som i kombination med munsår inte är så jättebra.

- Men du ska inte äta för mycket citrusfrukter. Det är inte bra.

Något som jag högaktningsfullt inte kommer att bry mig om. Det är så många saker som inte är bra ändå. Så om jag vill njuta av mina apelsiner så gör jag det. Ännu bättre blir det när handeln får in grekiska och spanska apelsiner. Mums.

Dropp, dropp, dropp. . .

Snart halvtid
försöker jag trösta mig med. Efter denna behandling är jag klar med två kurer. Det återstår fyra, det vill säga åtta behandlingar. I bästa fall. Men efter två behandlingar till har jag nått halvtid. Och då är det bara hälften kvar. Och har jag klarat hälften så klarar jag en hälft till. Nej, nu känner jag att jag babblar, men du som läser förstår säkert vad jag menar. Och tiden går faktiskt fort. Till och med här i sängen. Nu har det nästan gått en timme. Klockan är 10.12 och vid 3-tiden kan jag ringa efter skjuts härifrån. Då ska vi åka till Pekås och handla. Frukt förstås. Och kanske lite godis. Lite tröst efter idag. Om jag nu kan äta det.

.

Nedräkning

2008-10-20T10:01:00.006+02:00

Två dagar kvar att må bra

Och sedan är det dags för Piccadilly igen. Men just nu är det underbart att vara helt fri, eller nästan helt fri från olika biverkningar.

Jag har visst glömt att skriva om vilket elände som påverkan på slemhinnorna ger. Som resulterar i torra läppar och muntorrhet, vilket i sin tur ger mig munsår. Jag har försökt bota munsåren med Helosan. Men Helosan ger en äcklig biverkan i munnen.

- Men du ska ju inte käka Helosan, säger min man, som ibland är lite borta.

Det borde ju var och en begripa, att om man lägger salva innanför underläppen så är det oundvikligt att få in salvan i munnen. Men nu har jag börjat med Idominsalva, som faktiskt smakar lite bättre.

No big deal.

Jag övergår till att skriva om allt kul vi gör. Igår fick jag med min man på en ridtur. Vi hittade nya spännande småvägar där det var helt fritt från varelserna med orange hattband. Vädret var härligt och våra galopper ändå härligare. Även om min man klagade på ont i ryggen. Och idag har jag en lång lista på nya projekt.

Skriva, byta gardiner, kanske sy ett par nya gardiner, åka till Myrorna med prylar och köpa lite nya leksaker till Foxy, som är mästare på att konsumera alla mysdjur vi ger henne.

Foxy, som inte kan nöja sig med bara en boll på en gång.

Min frisyr och lite till

2008-10-18T09:25:00.005+02:00

Det första jag gör
varje morgon är att känna på mitt hår. Om någon stor tuss har lossnat. Som det kan göra. Men än så länge är det kvar. Men det känns tunt, så tunt och matt. När jag kammar mig lossnar det alltid flera hårstrån, inte så många, men "många bäckar små..."

Ju längre tiden går, desto mindre kommer mitt nuvarande hår att likna peruken. Så, kanske om jag är klok och modig, borde jag raka av mig allt och börja med peruken. Så det inte blir en chock för grannarna den dag de ser mitt nya jag.

Visst är jag korkad. Som bryr mig. Men jag kommer inte att göra så. Raka av mig håret innan tussarna lossnar. Så länge jag kan kamma det till en någorlunda normal frisyr får det vara kvar. Så det så.

Men idag skiner solen. Och jag har sovit ganska okej. Vi väcktes i natt av att Foxy hade mardrömmar. Hon gnälltjöt i högan sky. Kanske hon blev jagad av en varg? En av konungens vargar?

Nu har jag tre bra dagar tills nästa behandling. Tre dagar när jag nästan känner mig som förr. Och de ska jag utnyttja.

Goodbye Piccadilly . . .

2008-10-16T14:00:00.018+02:00

Se upp - figurer med orange band!
Ayla och jag smyger försiktigt på grusvägarna. Det är jakt i skogen. Uppsatta skyltar talar om att idag jagar man. Men det hade varit bra med ett telefonnummer. Så att jag som gärna rider i skogen skulle kunna fråga vart man kan ta vägen. Och vilka dagar man inte jagar. Eller varför inte en jaktvarning i lokalradio, lokaltv och tidningar?

Men vi tar det osäkra för det säkra. Och håller oss till vägarna. Man vet ju aldrig var figurerna med orange hattband och gevär kan gömma sig. Och om de kan skilja en häst från en älg. Ett uttalande från Hans Majestät Konungen idag ökar på min rädsla. HMK "går gärna i skogen och filosoferar medan han spanar efter älgar att döda". Bevare mig och Ayla för filosoferande figurer med orange hattband och skjutklara gevär.

Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Undrar om Mr Hodgkin skulle gilla att jaga? Andra än oskyldiga människor?

Piccadilly
"It's a long way to Tipperary, it's a long way to go

it's a long way to Tipperary, to my sweetheart right there

Goodbye Piccadilly, goodbye Leister Square ..."

sjunger jag för hög hals när vi galopperar på grusvägen. Efter att ha förpassat mig från smygstadiet. Och jag betonar särskilt "goodbye Piccadilly" och tänker på den förhatliga picc-linen, en symbol för allt gift som ställer till. Och en symbol för Mr H, som giftet egentligen är till för. Anm. Om Picc-line

.
Ayla till vänster och några privata hästar till höger, alla på Ulfsby Ranch

Hurra, jag har sovit!

2008-10-15T09:37:00.011+02:00

Vad några timmars sömn
kan göra underverk. Var "bara" uppe tre gånger i natt. Och har sovit och till och med drömt. Tack för det, Mr H.

Jag släpade mig till min ridlektion på Ulfsby Ranch igår. Hade ingen som helst lust. Men kära Ayla hade lust och skötte sig alldeles utmärkt. Så - i vanlig ordning- glömde jag jäkeln inom mig och till och med att jag hade fått ont i mina luftrör. Något som jag kurerade med magnecyl när jag kom hem.

- Ta febern, sa' Bengt nervöst. Du vet väl att du måste till sjukhuset om du har 38 grader.

- Ja, ja, du får kolla tiden, sa' jag och stoppade motvilligt tempen i munnen.

Jag hade bara 37,5, kanske lite hög temp, men ingen feber. Men jag avstod (gärna) från Dr House och gick till sängs.

Så härliga kommentarer

En av mina läsare undrar när jag kan börja att räkna ut Mr H. Ja, så här är det. Jag har (i bästa fall) sex kurer. Varje kur består av två behandlingar. Jag får min fjärde behandling nästa onsdag; alltså två kurer med återstående fyra. Men enligt sköterskan ska jag inte bocka av behandlingarna. Även om jag mentalt givetvis gör det. Jag längtar efter att höra Mr H's skrämda skrik på hjälp och känna hans dödskramper.

Min man var ute och plockade trattisar i går. Utan mig. Men han hade ju lilla "vargen" Foxy med som sällskap.

Och i går kväll vankades varma smörgåsar med svamp och smält ost.

Min "feta" franska familj. . .

I senaste brevet från Provence har jag fått nyfunna foton på Napoleons vapendragare, kusin Colettes förfader Francois Filidoro och hans tålmodiga, strävsamma hustru Caterina.

Stackars Colette har ramlat på gatan, på l'avenue Borriglione i Nice. Och till råga på allt annat har hon brutit högra överarmen. Så maken Michel har nu uppdraget att sköta korrespondensen med mig. Och genom honom avslutar hon senaste mejlet med

"Embrasse tout le monde pour nous. Très affactueusement, Michel et Colette".

Ord som får mig att se framåt, se framåt till nästa sommar då en frisk Karin utan nuvarande, tärande hyresgästen Mr Hodgkin ska tillbringa en lång, lång tid i bergen i Les Alpes Maritimes med man och vovve .

Allvarligt talat och Pippi Långstrump

2008-10-14T09:27:00.034+02:00

En ny vacker höstdag

Jag längtar ut i solen. Som börjar ta sig in i trädgården och lyser upp bigaråträdet och vår friggebod. Funderar på att en promenad med Foxy. När jag orkar. Har haft en ny jäkla "springnatt". Stackars Foxy. Hon måste undra varför matte ideligen skuttar upp ur sängen. När hon inte kastar av sig täcket för att i nästa sekund rulla in sig som en boll under det. Men Mr H fick sig rejäl motion i natt. Jag kan bara hoppas att han också svettades.

Illamående och tappa håret
Om någon hade talat om cytostatika tidigare, hade jag tänkt "illamående, tappa håret". När den läkare jag först träffade talade om biverkningar handlade det om att möjligen bli illamående, möjligen tappa håret, infektionskänslighet och trötthet. Detta kunde jag "köpa" och ställa in mig på. När jag läste om biverkningar i en "cytostatikabroschyr" framgick att slemhinnorna kunde påverkas. Okej, det finns salva för sådant.

Bisarra biverkningar?
Inte fa'n kunde tro't att det skulle bli så många biverkningar. Som inte alls har nämnts. Och som har väckt en viss förvåning. Är de verkligen så ovanliga? Biverkningar som kraftiga svettningar, värk i underlivet, urinträngningar, sömnlöshet. I går kväll frös jag och tog på mig en fleece-jacka och fleece-sockor. För att några minuter senare ta av mig alltihop. Och springa ut på altan och svalka mig. För att börja om från början. Om och om igen.

Och vi som hade tänkt gå på bio.
- Det var tur att vi inte gick, säger min man. Tänk om du skulle ha klätt av och på dig i biosalongen.
#

Vem är boven? Mr H förstås!
Genom egna ansträngningar, efter ett par varv med olika läkare och sjuksköterskor, vet jag att allt nytt elände beror på cytostatikan, om man bortser från upphovsmannen Mr H. Visst spelar åldern in, kroppsstorlek - och könet. Som detta med ökad östrogenproduktion, vilket knappast torde drabba en man. Men detta måste ju ha hänt förut. Att några har haft mina biverkningar. Så att det finns statistik. Vad kan drabba kvinnor, respektive män i olika åldersgrupper. Vilka biverkningar kan man utifrån vissa faktorer räkna med. Så att "offret" inte blir totalt överraskat och börjar oroa sig för tusen olika sjukdomsfenomen. Utan får relevant information serverad från början. Helst från en och samma läkare, som man får behålla under hela sjukdomstiden. Och kan bygga upp ett förtroende till. Varje patient är ju unik med sina unika biverkningar som kräver unika förhållningssätt. Kanske sjukvården är alltför van vid snälla patienter som inte kräver så mycket, som aldrig ifrågasätter. Utan snällt tackar och lydigt tar sin medicin.
#

Men detta är inte

läkarens och mottagningens ansvar - utan sjukhusdirektör, landstingsförvaltning, sjukvårdförvaltning, verksamhetschefer - "what-ever" - i ansvarig ställning. Patienter är ju olika individer med olika behov.

Men det mest grundläggande och viktigaste av alla behov - är att få ha en och samma läkare genom hela sjukdomstiden. Jag tror att jag har lyckats med det nu.

Pippi Långstrump
Jag har inte tänkt blanda in politik i min blogg - men det handlar ju om resurser. Och enkla ekvationer. Som mindre sänkta skatter till högavlönade versus mer pengar till vården. En ekvation som månne är alltför enkel för den sofistikerade multiplikationstabell som Alliansens egna små räknenissar använder.

- Tänk om Pippi Långstrump var med. Hon kunde få fart på multiplikationen.

Min peruk är fortfarande oanvänd. Hänger så bra på golvlampan i arbetsrummet.
- Håret är fortfarande kvar, brukar min man konstatera medan han försiktigt drar i mitt hår.

- Det kan lossna på en gång, säger en sköterska. Stora hårtussar kan lossna.

Jag ska försöka sova lite i eftermiddag.

Så jag orkar gå på min ridlektion i kväll. Som kommer att ge mig en stor må-bra-dos. Och jaga bort alla dumma tankar. Och kloka med. Ibland är det skönt att inte tänka alls.

Om Mr H ändå vore kvinna

2008-10-13T09:07:00.006+02:00

Om Mr H ändå vore kvinna. Mrs H eller Miss H. Så skulle jag slippa hans prostatabesvär. Och tvingas springa upp på toa varannan timme. Min man ger åter upp och lägger sig i gästrummet. Foxy tror det är morgon mitt i natten och vill gå ut.

Förresten, jag kan rekommendera Loka mineralvatten med citron. Som kontrast mot metallsmaken i magen. Och apelsiner en masse . . .

Det är nu femte dagen efter behandling och snart, snart, blir jag mig själv igen.

Häst rekommenderas

2008-10-12T16:05:00.009+02:00

Dödstrött och kan inte sova. Jag försöker allt. En Neval, byter rum, lägger mig i sköna blå soffan i arbetsrummet, byter tillbaka, knuffar min man när han snarkar, går på toa, en gång, två gånger, tre gånger, klagar på snarkningar, tittar på klockan. Och ger upp. Foxy behöver ändå gå ut. Jag har ingen som helst lust att åka till ranchen och Ayla. Som jag lovat rida idag. Jag känner ingen som helst entusiasm för att gå ut i lerig hage och charma henne med en äpplehalva - hon vänder säkert ändan till ändå. Och sedan släpa upp hästen till stallet, borsta, sadla och sitta i sadeln i ett par timmar.

- Du mår bättre bara du kommer iväg, tröstar min man.
- Nej, jag är trött. Och mår illa, gnäller jag. Och häller ut resten av mitt café au lait i vasken.

Men det slår aldrig fel!
Ayla är extra go' idag, har inga protester mot att bli hämtad i hagen, är full av spring eftersom jag inte ridit henne på några dagar, solen värmer och skogsstigen med sina guldgula löv är extra mjuk för en skön galopp.

Det var nästan så den lille jäkeln Mr H höll på att vinna idag, men ännu en gång ett - noll till mig.

Ett halvt glas vin

2008-10-10T07:03:00.015+02:00

Vaknar klockan 5 och kan inte somna om. Men jag somnade strax efter kl 10 i går kväll, så jag får vara nöjd. Jag tar dag-2-dosen två Cortisontabletter ( i stället för ordinerade fyra) och dricker ett glas juice. Släpper sedan ut Foxy i trädgården för morgonkisset.

Ett litet tips för att somna bra: Ett halvt glas vin och en halv tablett Reliv. Känns lite säkrare än sömntabletter. En sköterska rådde mig att ta alla Betaprentabletter (cortisonet) på en gång tidigt på morgonen - så att det inte ska påverka insomningen för mycket.

Min man har valt att sova i eget rum de första nätterna efter behandling. Han har tröttnat på mina krumbukter i sängen. Jag möter honom när han är på väg till toa. Lilla Foxy har redan varit inne hos honom och sagt godmorgon.
- Dags att gå upp nu, säger jag hurtigt. Så här dags brukar jag gå till jobbet.
Han ids inte svara utan skyndar in i gästrummet och stänger dörren för att gardera sig mot pigga vovvar och fruar.

Och så lite mer om tabletter
Jag har fått Primperan 10 mg mot illamående. Men min vana trogen läser jag i FASS (vilket Doktor N inte tyckte jag skulle göra?). Medlet används för behandling av nedsatt mobilitet i mag-tarmkanalen samt mot illamående och kräkningar, vilket hämmas genom medlets effekt på hjärnan. Det är väl helt okej. Men det låter ju inte så bra att medlet innehåller metoklopramidhydroklorid, laktosmonohydrat 76 mg, mikrokristallin cellulosa, majsstärkelse, kolloidal vattenfri kiseldioxid och magnesiumstearat.

Vanliga biverkningar: Dåsighet, allergiska reaktioner inklusive anafylaktisk chock, kraftlöshet, diarré, menstruationsstörningar, mjölkflöde ur brösten även utan amning, förstoring av bröstkörtlarna hos män. Extrapyramidala reaktioner som t ex. onormala muskelspänningar (dystoni), rörelsesvårigheter (dyskinesi), oförmåga att sitta stilla (akatisi), onormala rörelser av huvud och hals (Parkinsons syndrom) kan förekomma speciellt hos barn och ungdomar, men försvinner då man avslutar behandlingen.
Mindre vanliga: Depression, ofrivilliga muskelryckningar (tardiv dyskinesi) vid eller efter långtidsbehandling speciellt hos äldre, muntorrhet, hudutslag.

OBS! Primperan kan påverka förmågan att framföra fordon!

Att välja mellan pest och kolera: Cortison eller Primperan – det är frågan. Möjligen en halv tablett Primperan om jag mår jätteilla. Men tror nog att jag står ut med att må lite illa. Det finns ju apelsiner och thé med honung. Och så kan man aktivera sig så tänker man inte så mycket på det. Skriva, gå ut med hunden, jobba i trädgården, fundera på ommöblering...något som gör min man livrädd...

Det är ju Mr H som ska plågas och upplösas - men inte på bekostnad av vitala kroppsfunktioner. Men lite förståndig måste man vara. Alltför lite Cortison kan ge farliga biverkningar i form av lunginflammation. Jag minns sjuksköterskans varningsord:
- Cortisonet ger skydd mot infektioner.

Nya onkologiska avdelningen
Och när jag läser VF idag har jag bestämt mig för att lunginflammation eller feber vill jag absolut inte ha. Och riskera att hamna på den nya ihopslagna avdelning sju, där vi botbara cancerpatienter ska dela avdelning med icke botbara. Det finns säkert jättemånga bra fördelar för sjukhuset med den nya avdelningen; medicinska, ekonomiska, kunskapsmässiga. Men faktum kvarstår. Om man som jag har en positiv prognos känns det inte särskilt trevligt att vara förlagd på en avdelning som kommer att bli känd som vårdavdelning av patienter i palliativ vård (icke botbar cancer).

Även om Mr H säkert skulle uppskatta det. Jag hör hans hånfulla skratt vibrera inom mig. Vänta du bara - om tio dagar får du en ny dos. Skrattar bäst som skrattar sist.

Hurra, jag får sjukersättning!

2008-10-09T15:21:00.012+02:00

Tack så mycket, snälla Försäkringskassan!
Nu kan jag känna mig lite lugnare. Jag har fått besked från Försäkringskassan. Jag är berättigad till ersättning. Under hela behandlingstiden på sex månader. I första hand...

Nu slipper jag fundera på om jag ska erbjuda mig att jobba svart som hunddagmamma. Eller sälja familjeklenoderna.

Eller om jag måste be min släkt att köpa in min del av stugan så jag kan få socialbidrag.

Jag ringer min son, för att få höra hans lena röst efter så lång tid. De packar just nu ihop dykcentret. Lågsäsongen har gjort sitt antåg och monsunvindarna väntar i bakgrunden.

- Du kommer väl till jul? frågar jag.

I tankarna planerar jag redan för åtminstone ett par veckors rehabilitering i sol och värme när högsäsongen har kommit tillbaka. Och Mr Hodgkin inte ens är en liten svart fläck på kartan. Utan helt bortfrätt - av fantastiska gifter.

Sonen på dykaruppdrag

Behandling Nr 3

2008-10-08T11:25:00.042+02:00

I väntrummet
Jag möts av ett unisont hej från tre patienter i väntrummet.
- Hej, svarar jag och tar av mig jackan och sätter mig.

Två av patienterna – äldre medelålders – pratar om sina picc-lines och sina besvär och om röntgen, kontraster, dricka vatten…. Jag hoppas att de inte vill dra in mig i samtalet. Jag har ingen som helst lust att prata om min egen Piccadilly. En av damerna bär en vithårig peruk, en så oerhört uppenbar peruk, den andra damen har kvar sitt hår som har utvecklats till en risig, tunnhårig frisyr. Jag känner mig välfriserad i jämförelse. En man tittar in och då han upptäcker att han inte har något annat val än att sällskapa med oss damer, går han in och sätter sig. Även hans peruk ser ut som en peruk.

Och jag tänker på min dotters kille, som blev så söt i min peruk. Att han till och med har lagt ut den i sin profil i Face-book.

Tillbaka i sjukhussängen.
Tack för det. Eget rum igen. När sköterskan ser mitt bagage, dator, extra påse med litteratur och matsäckspåse, inser hon förståndigt nog att jag inte avser att tillbringa mina sex timmar med att konversera med mina medpatienter. Jag släpar i vanlig ordning fram en stol som sängbord.
- Är det några bord på gång snart, frågar jag sköterskan.
- Nej, inte än. Vi får ta de bord som blir över. Avdelningar kommer i första hand.

dropp, dropp . . .

Kanske jag ska skriva till landstingsdirektören. Och snällt be om sängbord och sänglampor och kanske kioskvagn (som förr i tiden)? Till oss i cytostatikagänget som tillbringar hela dagar i sjukhussängen.
Min doktor ringde i går. Min riktiga doktor – överläkaren. Och nu fick jag några svar jag behöver. Som förklarar mitt onda underliv.

- Cytostatikan kan ge påverkan på östrogenhalten – en fortsatt östrogeneffekt. (garderar mig för att jag inte citerat ordagrannt)

Så kul – att bli ung på nytt. Mina besvär är en förstärkt effekt av gammal hederlig mensvärk. Jag passar på att fråga vad som döljer sig i de tre mystiska påsarna jag får i tre omgångar vid varje behandling.

- Alla tre påsar innehåller cellgifter, svarar hon. Det är tre olika medel, en kombination som ger extra effekt. Om ett medel inte fungerar, så fungerar det andra eller tredje. Du får en mycket kraftig dos. Eftersom din sjukdom kan botas. Min naturliga följdtanke blir
Vilka får då en svagare dos?

Plötsligt upptäcker jag en ny möjlig ekvation. Strålad bröstcancer ger upphov till ny cancer som behandlas med cytostatika, som i sin tur ger upphov till ökad produktion av östrogen, som i sin tur kan ge upphov till ny bröstcancer. Eller?

Oh, la, la. Detta måste gubben Hodgkin gilla.

dropp, dropp . . .

Försäkringskassan
Jag har fyllt i min försäkran. Jag var noga med att presentera fakta och inte åsikter som det står i Kassans nya TV-reklam. Jag skickade en extra bilaga eftersom jag inte fick plats med alla mina orsaker till att jag inte kan jobba på Kassans blankett. Som att cytostatikan ger biverkningar, medicin mot biverkningarna ger nya biverkningar och medicin mot de nya biverkningarna som orsakas av medicinen mot biverkningarna ger fler biverkningar och ...

- Om du inte får sjukersättning, be dem ta kontakt med mig, sa’ min överläkare, övertygad om att i mitt fall blir det inga problem.

- De kan väl inte tycka att mitt bloggskrivande är förenligt med att kunna gå till jobbet? tänker jag. Man kan ju inte bara ligga i sängen tills det är dags för nästa illa-mående eller smärtstillande tablett. Eller fundera på om Mr H har krympt eller planerar något nytt jävulstyg.

dropp, dropp, dropp . . .dags att byta påsar . . .pling, pling!! i Piccadillydosan

Hjälp!
Lokaltidningen mejlar och vill skriva en artikel om mig. Vet inte vad jag ska svara.
- Vad tycker du Mr H? Vill du komma med i tidningen?

Svettas kopiöst och känner den beska metallsmaken efter behandlingen. Nu jobbar giftet (motgiftet) för fullt. Och jag kan nästan höra Mr H's rop på hjälp.

Går ut med Foxy för att svalka av mig.

Apelsiner och thépåsar
Någon vänlig själ har lagt apelsiner och thépåsar i vår brevlåda?! Den vänliga själen har uppenbarligen läst bloggen. Och tagit min extra nya förkärlek för apelsiner och thé på högsta allvar. Saknar bara en burk honung också. Men det kanske kommer ....

Sista galoppen före behandling

2008-10-07T14:08:00.028+02:00

En ny härlig höstdag i sadeln
Ayla sköter sig bra. Utom att hon oförskämt vänder ändan åt mig i hagen ett par gånger innan hon går med på att jag sätter på henne grimman. Utom att hon vägrar gå över träbron, så att jag är tvungen att sitta av och leda henne över. Men hem igen går hon lydigt över.

Hon galopperar fint och lugnt, med huvudet vackert nedböjt, över hagar och längs grusvägar. Vi gör en paus när jag upptäcker ett par rådjur i dimman. Lika bra vara försiktig.

.
Några av hästarna på Ulfsby Ranch; Från vänster: favorit nr 2, Sam, Aegina och Domino i bakgrunden och så min favorit nr 1, Ayla.

I går ringde min (så skönt att skriva ”min”) gynekolog. Hon kommer att följa min väg längs cytostatikabanan. Detta med underlivet tror hon följer ett visst mönster.
- Slemhinnorna i livmodern kan påverkas av cystostatikan så att det tränger mot urinblåsan, säger hon.
Hon ber mig ringa igen om jag känner att jag behöver tala med henne.

Jag kan bara hoppas att Mr H också känner sig ordentligt trängd. Ska trösta mig med det när jag får ont efter nästa behandling. Runt dagen fem om det ska följa tidigare mönster.

Så här ser det ut – på ett ungefär – efter varje behandling:
Dag 1: Illamående; tar 4 tabletter Betapren (i stället för 6 tabletter)
Dag 2: Illamående – som avtar; tar 2 Betapren (i st f 4); 1 illamåendetablett
Dag 3: Illamående – avtar mer; tar 1 Betapren (i st f 2); 1 illamåendetablett
Dag 4: Något illamående – samtidigt börjar sömnproblem; tar 1 Neval
Dag 5: Underlivet börjar värka – sömnproblem; tar 1 Neval + 1 Panodil
Dag 6: Mer värk i underlivet – går på toa v.a.timme under natten; 1 Panodil
Dag 7: Fortsatt ont och toabesök; 1 Panodil
Dag 8: Värken börjar lätta något; avstår från tabletter på natten
Dag 9: Mår hyfsat och börjar sova igen.
Dag 10 – dag 13: Sover bra och har inte ont

Teledoktorn 1.10

2008-10-06T17:03:00.005+02:00

Mitt i natten
vaknar jag och känner en äcklig lukt. Jag konstaterar att sovrumsdörren är öppen. Foxy har öppnat den. Sniffar mig runt i huset, beredd att se hundbajs. Men ser ingenting. Går in i badrummet. Där – på mattan – ligger några lösa bajskorvar. Ont-i-magen-korvar. Stackars liten. Men så duktigt att hon gick in i badrummet. Nästa gång kanske hon hoppar upp på toaletten.

Jag släpper ut henne för säkerhets skull. Hon klämmer ut lite mer. Jag lägger mig igen, beväpnad med en Neval. Och lyckas sova ett par timmar till.

Ring, ring . . .
Jag ringer gynekologen. Som är bortrest. Sköterskan lovar mig att hon ska ringa mig måndag morgon, den 6 oktober.

Jag ringer onkologmottagningen och ber om en telefontid med överläkaren för cytostatikamottagningen. Ingen doktor N denna gång.
- Du har redan en telefontid, säger mottagningssköterskan

Då har min sköterska ringt. Av oro över mitt onda underliv. Tack för det!

Ny frisyr?
Samma kväll konstaterar jag att min lugg ser ännu tunnare ut. Jag tar fram saxen och kortar av den. Det ser genast bättre ut.

Besynnerliga Biverkningar 30.9

2008-10-06T16:52:00.006+02:00

Jag börjar få nya matvanor. Känner en metallsmak i magen som gör att jag kräver thé med honung, apelsiner, meloner. Absolut inte kaffe.

- Tyvärr, Mr Hodgkin, så serveras inte kaffe längre.

Så uppstår blåsor i underläppen. Som jag lätt botar med Helosansalva. Periodvis svettas jag för att frysa i nästa minut. Som om jag var tillbaka (ja, faktiskt tillbaka!) i övergångsåldern. Irriterande ofta uppträder ögonmigrän. Just när jag börjar skriva. Eller läsa min bok.

- Är det hjärncancer? frågar jag min man.
- Nej, det är klart att det inte är, säger han.

Jag pratar med sköterskan
om problemet med underlivet vid nästa besök för omläggning av ”Piccadilly”.
- Fick du ingen tid hos din gynekolog, frågar hon.
- Jo, men inte förrän i november.

Hon jobbar på, utan att säga något, men ser bister ut.
- De kan ha missat något, säger hon till slut.

Vem kan ha missat vad? Men jag frågar inte. De kan väl ändå inte ha missat Mr Hodgkin?

Medicin, medicin meddetsamma 28-29.9

2008-10-06T10:31:00.010+02:00

Mr H tar revansch
Mår sämre efter den här behandlingen. Vilket betyder mera cortison. Med barnsligt trotsigt tar jag inte hela ordinationen. Lydigt provar jag min nya sömntablett (Zolpidem Sandoz 5 mg) under ett par nätter. Jag lyckas sova några timmar, men vågar inte fortsätta utan att läsa om biverkningar.
- Nej, tack, tänker jag efter att ha läst spaltmeter om biverkningar och risk för tillvänjning.

Jag inser att sköterskan säkert har haft rätt - att alla biverkningar inte kan drabba mig efter ett par, tre nätter, men jag tar inga risker. Nästa natt skippar jag sömntablett och återgår till min hälsokostsömntablett Neval. Som inte hjälper första natten. Redan tillvand! Men jag har en bra bok och priset för sömnlösheten betalar jag gärna för att slippa den kemiska skiten. Någon måtta får det vara på giftintag.

Ut i skogen
Jag vinner kraftmätningen. Och ger mig ut i höstiga solskenet på busiga stoet Ayla. Jag har på mig min nya oranga flisjacka, western-scarf, Lewis och boots. Vi galopperar genom skogen så de oranga och gula löven flyger omkring oss. Vi krockar så när med äldre dam, som letar svamp och snabbt gömmer sig bakom en buske när vi kommer flygande.

- Så jäkla härligt. Och jag har totalt glömt bort Mr H! Jag lever här och nu!

Mr H – en Alien med prostatabesvär?
Värken i underlivet sätter igång. Magen sväller, det sticker och skär. Som om Mr H har tröttnat på att vara instängd och vill komma ut. Han kanske har förvandlats till en Alien, som växer och växer.
- Lägg en halsduk runt magen, föreslår Bengt sömnigt där han ligger bredvid mig i sängen och försöker somna trots mina kast och vändningar.

Jag stoppar i mig Neval och en Panodil och lyckas sova ett par timmar. Då jag vaknar av att jag måste gå på toa. Varannan timme. Den jäveln Mr H måste ha prostatabesvär, som han har fört över till mig. Jag snubblar över Foxy och tar mig till badrummet. Om och om . . .

Behandling Nr 2, 24.9

2008-10-05T11:32:00.009+02:00

Tillbaka på cytostatikabanan
Beväpnad med bok, pizza, en termos kaffe, en banan och två päron sätter jag mig i väntrummet på cytostatikamottagningen. Där finns fyra patienter förutom mig. Ett par damer i äldre medelåldern för ett viskande samtal, en ganska ung tjej bläddrar i en tidning, en äldre flintskallig man tittar rakt fram. Jag ser nyfiket på kvinnornas frisyrer, men kan inte avgöra om håret är äkta. Jag funderar på att ta ett glas ramlösa från serveringsbordet i hörnet. Men upptäcker att det bara finns söta drycker. Och vill man ha något kostar det fyra kronor. Även för en kopp kaffe.

Jag får eget rum. Tittar förgäves efter ett sängbord, men får nöja mig med att dra fram en stol att sätta min matsäck och datorn på. Det finns ingen sänglampa utan det är taklampan som gäller. Standard för oss polikliniska cytostatpatienter. Trots närmare sju timmar när vi är bundna till sängen. Ingen mat, inget sängbord, ingen sänglampa! Jag försöker dämpa min ilska och koncentrera ilskan mot Mr Hodgkin som ställt till allt.

Stativet rullas in, påsarna med dropp hängs upp, två med genomskinligt innehåll och ett med rött, mitt bandage tas bort och min picc-line kopplas samman med katetern från droppet.
- Du får inte bli orolig om du kissar rött, har sköterskan tidigare sagt.

Dropp, dropp, dropp - ha, nu får du lite mer gift, Mr H!

Den gode doktor N
Innan sköterskan går, frågar jag.
- Har doktor N sagt något om att jag ska ha ersättning mot Betapren? Cortisonmedicinen?
- Nej, det står inte något, men jag ska kolla.
- Hur är det – ingår cortison i behandlingen?
- Javisst, svarar hon.

Jaha, så var det med doktor N och hans svar. Att cortison inte var med. Sköterskan blir nu orolig och vill veta mer om mitt samtal med doktor N. Jag berättar vad han sagt, att Betapren enbart hjälper mot illamående.

- Men Betapren är inte enbart mot illamående. Det skyddar mot infektion. Du är ju extremt infektionskänslig nu. Dina vita blodkroppar ligger så lågt att du nätt och jämnt kan få behandlingen idag.Varför vill du inte ha dem?
- Jag kan inte sova.
- Men vi kan skriva ut sömntabletter
- Nej, då blir jag beroende av dem.
- Men du kan ta insomningstabletter. Tar du bara ett par nätter är det ingen fara.

Till slut samtycker jag till allt; sömntabletter och cortison. Och undrar lite över doktor N, som lät så kunnig men ändå inte hade riktig koll på läget. Sköterskan ringer på stående fot överläkaren för cytostatikamottagningen, som ska vara min läkare. Hon ringer i sin tur in sömntabletter. Efter samtalet vänder sig sköterskan till mig med allvarlig min.

- Det är viktigt att du tar dina Betapren. Det är bättre att vara sömnlös ett par nätter än att få lunginflammation, säger sköterskan.

Timmarna går fort. Jag svarar på mejl från mina fantastiska vänner; Connie, Gunnel, Inger F, Inger M, Eva-Lena, Caroline, Carina . . .

Tittar på foton av
lilla Foxy...

När jag inte orkar skriva eller läsa, lägger jag spindelharpan om och om igen, tills det blir för jobbigt.

Dropp, dropp, dropp – hur känns det nu Mr H?

Voilà! Provence! 19-23.9

2008-10-04T10:40:00.013+02:00

Vi följer den slingrande vägen
från Nice till den lilla byn Villars-sur-Var i Les Alpes Maritimes, en del av Provence. Med resväskan packad med ansjovis, sill i långa banor, hårt knäckebröd, kaviar, köttbullar och hemlagad lingonsylt. Min kusin Colette (mycket avlägsen kusin) har förvarnat oss om att vi blir över sjuttio personer på träffen.

Vi möts av chockbesked.
Colette har varit nära döden. Hon opererades för magsår och av narkosen uppstod problem med hjärtat. Efter några dagar mellan liv och död, segade hon sig igenom. Åtskilliga kilo mindre, men strålande lycklig över att träffa oss. Hennes man Michel och sonen Thierry med fästmön Mari-Anne tar befäl över arrangemanget med Bengt, jag, min dotter Josefin och hennes sambo Thomas som villiga assistenter. Hela den stora trädgården fylls med långbord, stolar och bänkar. Franska, svenska, italienska, tyska och spanska flaggor sätts upp. Jag är förberedd på att laga Janssons frestelse, men
- Du kan inte använda spisen eller ugnen. Vi får servera kall mat, säger Colette.

Hur gör man Jansson då? Nej, man gör inte Jansson utan något annat.

Jag kavlar upp ärmarna
tillsammans med Josefin och gör i ordning sallad i mängder, fyller skålar med sill, lägger servetter designade med älgar (köpta på Landvetters flygplats) under skålarna, lägger upp knäckebrödet, kokar ägg på ett litet stormkök som Thomas hittar i en vrå, dekorerar de kokta ägghalvorna med kaviar, sätter fram köttbullar prydda med cocktailpinnar avec lingonsylt.

Långborden fylls med maträtter från de olika regionerna där släkten bor. Ostar från Korsika, pasta från Italien, kakor från Tyskland, sill från Sverige . . .

Colette, barnbarnet Vincent och hans flickvän Geraldine

Solen står högt på himlen
när släktingar börjar anlända; gamla, unga och mycket unga från Kina, Italien, Schweiz, Tyskland, Korsika, Algeriet, Spanien, England. Konversationen flödar i takt med champagnen, barnen skrattar och hundarna gläfser . . .

Släkten samlad. Foto av tidningen Nice-Matin

Hur faen kan man tänka på Hodgkin nu?
Den jäveln är givetvis inte bjuden. Och jag mår så jäkla bra. Min franska går som på räls, jag signerar min bok, äter och dricker gott och njuter av att ha de mina med mig.

Mamma, våra nyfunna svenska släktingar
Per-Henrik och Louise, Thomas, jag,
Josefin och Bengt

Efter den lyckade släktträffen
stannar vi kvar i det gamla lanthuset några dagar. Och gör utflykter till små byar, promenerar i den gamla byn, dricker café au lait vid torget och handlar vår frukt. På kvällarna plockar jag några vindruvor från trädgården och sätter mig med min bok i vår lilla lägenhet. Som har blivit vår egen lilla lägenhet.

När jag är frisk kommer vi tillbaka för att stanna länge. Tillsammans med lilla Foxy. När jag har jagat ut Mr Hodgkin ur min kropp för tid och evighet.

Tio – noll till mig!

Mitt älskade Villars-sur-Var

Bakgrund: Min franska släkt och jag kom i kontakt med varandra efter en omfattande släktforskning som min far och hans kusin inledde – ovetande om att den franska släkten gjorde samma sak. Och så möttes de tu. I korthet handlar det om att min farfars farfars bror utvandrade från prästgården Stavnäs i Värmland till Nordafrika, där han sedermera blev engelsk konsul och gifte sig med en kvinna från Korsika, vars far var barndomsvän och vapendragare åt själva Napoleon Bonaparte. Läs mer

Dessa fantastiska doktorer!

2008-10-03T19:06:00.003+02:00

Tisdag den 16 september

- Hej! Skulle jag kunna få en tid idag? Jag har ont i underlivet och är rädd för att jag har en underlivsinfektion.
Jag talar med min husläkare på vårdcentralen. Efter att ha haft våldsamma smärtor i underlivet under ett par dagar. Först har jag ringt onkologmottagningen, men där svarar de att när det gäller problem med urinvägsinfektioner (något jag är osäker på) så måste jag vända mig till min vårdcentral. Jag talar om för doktorn att jag har cancer. Jag får min tid samma dag, lämnar urinprov och kommer så småningom in till doktorn. Han undersöker mig snabbt, en undersökning som består av att be mig ta av tröjan, be mig hålla andan, lyssna på hjärtat, känna på halsen. Standardprocedur av familjeläkare? Och så är han klar med sitt utlåtande.

- Du har ingen urinvägsinfektion. Provet är negativt.
Vad har det att göra med att lyssna på hjärtat och ta fingret mot halsen? Och vad kan det då vara för fel? tänker jag
- Det är kanske något med livmodern. Eller äggstockarna, försöker jag. I hopp om att han ska haka på och komma med något vettigt.

Men min husläkare ser oförstående ut. Och ointresserad. Han har gjort sitt. Och konstaterat att jag inte har urinvägsinfektion.

- Ja, tack då, säger jag och går.

Ett-noll till Mr Hodgkin.

Jag ringer till läkarhuset för att försöka få en tid hos min gynekolog. Jag får en telefontid veckan därpå. Det är bara att gilla läget med mitt onda underliv. Naturligt vis är det Mr Hodgkin som spökar där. Han har väl tråkigt och gillar inte att man schabblar med hans lymfkörtlar. Så ger han sig på en ny region.

Så underligt att man inte har någon doktor som tar hela ansvaret för min hälsa under min sjukdom.

Onsdag den 17 september

- Kan jag få tala med någon läkare på onkologavdelningen?

Jag har bestämt mig för att försöka byta ut cortisonet. Till något som inte ger så mycket biverkningar. Och det måste ske före nästa behandling, som inträffar dagen efter vi kommer hem från Provence. Nu är jag beredd att tro att det är cortisonets fel att jag har ont i underlivet.

- Den enda läkare som vi kan nå är doktor N. Han ringer mellan 16.30 och 17.00.

Doktorn ringer inte. Jag väntar till klockan 18.00 och går sedan ilsket ut med hunden. Jag blir ännu mer ilsken över min mans knäppa kommentar.
- Skriv en insändare, säger han

Två-noll till Mr Hodgkin.

Torsdag den 18 september
Jag ringer cytologmottagningen och undrar varför doktor N inte ringde.
- Men doktorn ringde flera gånger, säger sköterskan med en något anklagande röst.
- Men inte på avtalad tid, kontrar jag. Jag var tvungen att gå ut med hunden när jag väntat en och en halv timme.

Även en cancerpatient har ju ett liv och kan inte stå stand-by tills en doktor har tid.

Doktorn ringer. Och jag rabblar upp alla mina åsikter om Betapren med sin cortisonsubstans.
- Du ska inte läsa så mycket om biverkningar, säger han.
- Men är läkemedlet enbart till mot fördröjt illamående, frågar jag. Och får ett jakande svar.
- Är läkemedlet med i själva behandlingen?
- Nej.
- Varför använder ni just det här läkemedlet? fortsätter jag.
- Det är standard, säger han
- Men då kanske ni kan bryta mot standarden, säger jag. Jag kan inte ta något läkemedel som gör att jag inte kan sova. Jag menar om inte läkemedlet ska ha någon annan effekt än hjälpa mot illamående. Då kanske jag kan få något annat.

Han lovar att skriva ut annat läkemedel, samma slags läkemedel, som enligt honom finns med i själva behandlingen.

På kvällen packar vi inför vår släktträff i Provence. Jag har inte lika ont längre. Nu ska jag lämna Mr Hodgkin och alla oanträffbara doktorer under några dagar.

Peruker o Mediciner

2008-10-02T19:55:00.005+02:00

Dag 1, Dag 2 och Dag 3

Jag får order att äta cortison.
- Du måste äta den här dosen, har sköterskan sagt. Sex tabletter första dagen efter behandling, fyra tabletter andra dagen och två tabletter tredje dagen. Mot fördröjt illamående.

Det får vi se hur det blir med det..., tänker jag obstinat som en barnunge.

Min vana trogen kollar jag genast biverkningar på FASS. ”Månansikte, fettbildning runt midjan och sömnsvårigheter.” Jag bestämmer mig för att ta max hälften av ordinationen. Det fungerar. Visst känner jag en konstig illamåendekänsla, en konstig metallsmak, men den bjuder jag på, bjuder jag Mr Hodgkin på. Till natten tar jag mina gamla hederliga hälsokosttabletter, Neval.

För att dämpa metallsmaken dricker jag thé med honung. Och äter apelsin.

Min nya frisyr
Jag gör ett besök hos frissan och diskuterar peruk, som landstinget är vänlig nog att betala.

- De flesta tappar håret strax före andra behandlingen, säger frissan.

Jag håller god min, övertygad om att det inte kommer att gälla mig. Frissan är pratglad och informerar mig glatt om vad som kan hända kvinnliga olyckskamrater.

- En kvinna hade kvar håret under hela behandlingstiden och först därefter började hon tappa håret.
- Jaha.
- Och en tjej som hade långt, tjockt hår använde en ismössa, men hon tappade håret runt kanten av mössan.
- Jaha, svarar jag artigt igen.

Varje morgon känner jag på håret – om det sitter kvar. Hårstrån lossnar från luggen, inte så många, men luggen blir allt tunnare. Håret får en annan karaktär, blir mattare, livlösare. Men det sitter kvar. Åtminstone just nu.

Familjen i min peruk

Familjen provar min peruk. Lilla Foxy, jag själv, min dotters kille och min man - med strålande resultat!

Behandling Nr 1, 8.9

2008-10-02T11:00:00.004+02:00

-Dödens väntrum, är min spontana tanke när jag och min man tidigt på morgonen stiger in i väntrummet på cytostatikamottagningen. Det är dags för min första behandling.

Endast ett par golvlampor är tända. Som om patienterna, som skymtar i dunklet, inte vill vara riktigt synliga. För sig själva eller varandra. En mager man, flintskallig med ring i ena örat, bläddrar i en tidning, en annan man sitter spänd på stolens ytterkant och stirrar rakt fram, utan att se, ett par kvinnor småpratar viskande. Miljön inbjuder inte till normalt prat. Jag står kvar i dörröppningen. Jag kan och vill inte gå in. Jag hör inte till det där gänget. Jag funderar på att ta en stol och sätta mig i korridoren. För att tydligt visa att jag är någon annan.

- Ja, det är jag, säger jag när en sköterska kommer in och säger mitt namn. Min man och jag går åt skilda håll; han hem och jag tar följe med sköterskan.
- Vill du ha eget rum ? frågar hon.
- Ja, naturligtvis, säger jag lite bitskt. Är inte det en självklarhet?
Jag är medveten om att jag är smått otrevlig, som om det är sköterskans fel att Mr Hodgkin har flyttat in i min kropp. Men jag har bestämt mig för att visa att mig placerar man inte var som helst.
- Nej, vi har ont om plats, säger sköterskan tålmodigt. Kanske van vid spända första patienter som inte vet sin plats ännu.

Dropp, dropp, dropp
Droppställning. En påse med koksalt, en påse med det röda giftet (förlåt, motgiftet) och en påse med något annat. Dropp, dropp, dropp.
- Hur lång tid tar det, frågar jag, viss om att det inte kan röra sig om mer än högst någon timme.
- Minst sex timmar, svarar sköterskan.
Jag stirrar oförstående på henne.
- Men mat då? Får jag mat här?
- Nej, inte på en poliklinisk avdelning. Patienterna får ta med sig mat själva.
- Så jag får inte ens kaffe då på hela tiden?
- Vi kan ordna en kopp åt dig, när vi kokar vårt förmiddagskaffe, säger sköterskan vänligt.

Tack för det. Sex timmar utan en matbit. Tack och lov för boken jag har med mig. När sköterskan kommer tillbaka med en kaffekopp, tackar jag och frågar.
- Varför kan man inte ordna med att patienterna får mat här? När de ska vara här så lång tid?
- Reglerna är sådana. Det är värre nu när vi har nya lokaler. När vi hade vår mottagning bredvid onkologavdelningen kunde vi få den mat som blev över.
- Matresterna då?
- Ja, svarar hon.

Dropp, dropp, dropp...
När en påse är slut kommer sköterskan och byter. Jag tröstar mig med att varje droppe är rena giftet för Mr Hodgkin. Motgift för mig men gift för min inneboende jävul. I takt med droppandet blir jag kissnödig. Jag lär mig hur jag tar mig till toa. Trycka på knappen längst upp till höger på dosan på droppställningen, dra ur kontakten och sedan gå. Medan droppet fortsätter in i picc-linen.

Jag har förvandlats till en snällare patient nu. Atmosfären har den inverkan. Att man finner sig. Och onödigt vara löjligt stöddig mot den vänliga sköterskan, som ska vara min bästa vän under minst sex månader. Och det är inte särskilt svårt att bli vän med henne.

- Har du varit hos frisören? frågar hon när jag är på väg hem.
- Nej
- Du borde prova ut en peruk nu, medan du har allt håret kvar, så du får en peruk som liknar ditt hår. Du ska få ett telefonnummer.

Jag sväljer hennes uppmaning, bearbetar den och accepterar att så är det.
- Okej, jag ska ringa. När kan jag börja tappa håret?
- Det kan hända snart. Vanligt är ett par veckor efter första behandlingen.

Jag grips av en panikkänsla. Ska jag behöva ha peruk när vi reser till Provence? Vad ska min dotter säga? Nej, intalar jag mig. Det behöver inte bli så.

Hur skulle Mr Hodgkin se ut utan hår?

Picc Line 4.9

2008-10-01T10:32:00.003+02:00

Piccadilly Circus. Piccopiccolossima serenata …. Nej, jag ska hålla mig till ”picc line”.

Min doktor ringer och är jättenöjd. Hon har skyndat på behandlingen. Uppenbarligen är det bara kvinnor som jobbar med onkologpatienter.

Tänk om ...

Cytostatgänget
Jag kör till sjukhuset för att sätta in en kateter i armen. Den heter Picc line. Och genom den katetern ska man droppa giftet (förlåt, Bengt, det heter motgiftet) vid varje behandlingsomgång. Och redan den 8 september kör man igång. Med motgiftet.

Doktorn bedövar min högra högerarm och kör in nålen i en åder. Till nålen är en kateter fäst. Katetern för hon sedan in så att den klättrar upp mot en ”rondell” någonstans vid skuldran (är medveten om att min medicinska beskrivning är något inadekvat). Hon provkör med koksalt för att se om sikten är klar. Sedan skickas jag till lungröntgen för att kolla om katetern sitter rätt.

Så var det klart. Nu är jag försedd med min picc line, väl bandagerad på min överarm. Jag är med i cytostatikagänget, vi med picclines, alltid redo.

Full Dos! 2.9

2008-09-30T10:24:00.003+02:00

Goddag, finns det någon doktor här?

Jag hade noga framfört för doktor nr 1 att jag inte inte vill ha någon omsättning av onkologer. Mot bakgrund av dåliga erfarenheter från min bröstcancerperiod. Samma krav ställer jag nu på onkologmottagningen. Samtidigt som jag ber dem notera vilken onkolog jag INTE ville ha.

Jag får en kallelse från en överläkare på onkologmottagningen.
”Ta med en anhörig” står det i kallelsen. Tycker mig ha läst liknande rad tidigare.

Jag kollar doktorn på nätet. Jag känner mig lugn över hennes goda betyg. Men ... ett par dagar senare får jag beskedet att hon är sjuk. Och ersatt av en yngre kvinnlig onkolog. Jag kollar henne på nätet. Hon är ju bara ett år äldre än min son och inte ens överläkare. Och har inte ens hunnit få några poäng. Protest!

- Vet hon något om Hodgkin? frågar jag onkologmottagningen. – Jag vill ha en erfaren doktor! (Så det så!)
- Ja, men då måste du vänta.

Och vänta vill jag inte . . .

Sida vid sida
- denna gång hos doktorn

Pest eller kolera
Vi infinner oss hos doktorn. Som väcker min beundran. Och förtroende. En värdig motståndare till Mr Hodgkin.
- Hodgkin har en god prognos, säger hon. Sjukdomen kan bero på strålningen efter din bröstcancer.

Varför sa' de inget om det tidigare? Snacka om att välja mellan pest och kolera.

- Vår order från Uppsala är ”full dos”, fortsätter doktorn. Och det betyder minst sex månaders cytostatika. Du kan inte behandlas med strålning, eftersom du redan har behandlats med strålning i den regionen (anm. thoraxregionen).

Doktorn redogör för de olika kurerna, vad jag ska tänka på, hur jag ska leva, akta mig för att få infektioner, inte få feber, ringa onkologavdelningen om jag blir sjuk. Men jag stänger av och låter Bengt sköta lyssnandet. Jag har flugit iväg till ett hörn av rummet. Där sitter jag ihopkurad och tittar ner på doktorn, patienten och hennes man. Och skuggan av Mr Hodgkin.
- Bara tolv patienter i Värmland har din form av lymfos, hör jag doktorn säga.

Ska man vara stolt över det – eller?

- Kan jag åka på släktträff i Provence den 19 september? frågar jag.
- Tveksamt, svarar hon. Du kommer att vara trött efter en behandling.

Vi lämnar sjukhuset – jag fast besluten att resa till Provence. Vi har ju planerat träffen i ett par år. Inte ska en liten skit som Mr Hodgkin få hindra mig.

Uppsala Akademiska Sjukhus 28.8

2008-09-29T10:21:00.002+02:00

Var är nukleära avdelningen?

Jag traskar förbi byggnad efter byggnad. Och letar efter nummer 78 - tror jag det var? Nukleära avdelningen. Först när jag passerat så gott som hela sjukhusområdet upptäcker jag den. Och mycket riktigt. Det står faktiskt nukleära avdelningen. Jag ser stridsspetsarna framför mig. Riktade mot Mr Hodgkin.

”No big deal!” En spruta i armen för att fylla mina ådror (min ådra?) med kontrastvätska. Inga litrar med vatten här inte. Och sedan vänta en timme i eget rum innan jag kommer in i själva PET-rummet. Här följer samma procedur som vid datortomografin. Utom att det tar så mycket längre tid. De frågar faktiskt om jag har metall i bh:n, så jag slipper plocka av mig min metallösa bh i onödan. Jag tar mig en åktur i PET-apparaten. Fram- och tillbaka. Fram- och tillbaka. Starkt ljus – skugga. Om och om igen...

Det du – Mr Hodgkin,
din plats i solen!

Onkologen nästa! 12.8

2008-09-27T12:03:00.003+02:00

Jag vaknar upp

efter vävnadsprovet den 6 augusti.
Där fick du, nu har de börjat skära i dig, Mr Hodgkin!

- Jag har skickat remissen till en onkolog, säger doktorn när han ringer. Jag vill vara kvar hos honom. Inte hamna hos en ny doktor. Som är en onkolog. Inte hematolog, ”blodläkare” som min doktor först trodde. Hematolog låter lite trevligare – inte så farligt.

Jag letar efter telefonnumret på onkologmottagningen. Som inte finns på landstingets hemsida. Vad fa’n! Jag ringer till webredaktören och frågar varför de inte har med ett så viktigt telefonnummer? Han ber om ursäkt och tackar för samtalet. Ett par minuter senare är numret med. Och jag ringer.
- Ja, vi har fått remissen och har en remissomgång om ett par dagar.

Jag ringer efter ett par dagar. Och får besked om min nya doktor. Jag går in på internet och kollar vilket betyg hon har fått av patienterna. Ja, man kan faktiskt göra det. Synd att man inte kan kolla vilket betyg Mr Hodgkin har fått.

Ett par dagar senare ringer onkologmottagningen. Jag ska till Uppsala på en PET- undersökning.
- Vad är det?
- Ja, jag vet inte riktigt. Något på en nukleär avdelning.

I min ordbok betyder nukleär kärnvapen. Som jag kämpade emot under mitt engagemang i fredsrörelsen en gång i tiden. Min vana trogen går jag in på internet och får veta att PET-undersökning är en mer avancerad form av datortomografi, en mycket dyr undersökning. Skönt att de vill kosta på mig det.

En Bra Prognos! 24.7

2008-09-26T09:59:00.003+02:00

- Du har Hodgkins sjukdom,

säger doktor nr 1, som nu är tillbaka från sin semester.
- Ja, jag vet, säger jag. Jag har läst om det på internet. Nu kan till och med 70-åringar botas.

Vi ler tillsammans, doktorn och jag. Han är en av de få doktorer jag har lärt mig lita på. Jag får klart för mig att mina drabbade lymfkörtlar befinner sig i thoraxregionen (bröstregionen) och mellan lungspetsarna.

- Det är bra att det är så begränsat, fortsätter doktorn. Men jag vill vara helt säker. Vi ska ta ett vävnadsprov. Du får en akuttid på operation nästa vecka. Det passar ju bra att ta provet i den knölen du har.
Nu ska du få din jävel, tänker jag. Skär i honom bara.
-Ta så mycket som möjligt av knölen, säger jag. Ha, nu kan du ta dig i häcken, Mr Hodgkin!

Innan jag går, ser doktorn allvarligt på mig och säger.
- Det är en bra prognos på Hodgkin. Det hade varit värre om din sjukdom hade varit en följd av din bröstcancer. Du kommer att få behandling.
- Vaddå för behandling?
- Strålning eller cytostatika.

När jag sitter i bilen får jag en löjlig gråtattack och ringer till mina bästa vänner. Se’n känns det bra igen. Och jag känner mig som en hjältinna, färdig att gå i strid med Mr Jekyll/alias Mr Hodgkin. Kom igen, bara!

Ljus över Mr Hodgkin 17.7

2008-09-24T10:47:00.001+02:00

Full fart på doktorerna

Inte långt efter mitt besök hos doktorn får röntgenavdelningen en remiss. De vill ta en titt på min Mr Hodgkin. Men innan jag hinner dit börjar han jävlas. Med en svullen körtel på min hittills friska sida av halsen. Jag får feber och svettas. Klart man blir förbannad. Och vill hämnas. Jag stoppar i mig magnecyl och det gillar han inte. Svullnaden och febern går ner.

Vi sneglar på varandra, de två andra patienterna och jag som sitter och väntar på vår datortomografi. Våra stora plastflaskor med vatten står bredvid oss. Vi har två timmar på oss att dricka upp vattnet. Och innan dess har vi redan druckit en hel liter vatten hemma. Vi turas om att springa på toa. Jag som hatar offentliga toaletter. Antingen sitter jag på huk, eller torkar toalettringen med en pappershandduk som jag tvålat in. – Undrar om någon av de andra också har fått besök av Hodgkin, tänker jag.

Det blir min tur.
- Ta av dig behån säger sköterskan.
Jag tar lydigt av mig behån. Och sedan får jag ta på mig min tröja igen, utan bh under. Jag förstår inte riktigt varför.
- Varför ska jag ta av mig behån, frågar jag.
- Du kan inte ha någonting på dig med metall i, förklarar sköterskan
- Men jag har ingen metall på min bh.
- Jaså, jaha, ja då behöver du ju inte ta av den.

Men jag tar inte på den igen, utan lägger mig snällt på britsen, startklar att fara in i ljustunneln. Innan jag drar iväg, ber sköterskan mig att dra ner jeansen till knäna.
- Trosorna med? frågar jag.
- Nej, bara jeansen eftersom dragkedjan är av metall.

Tänk om jag haft mysbyxor på mig, utan metalldragkedja. Skulle hon bett mig dra ned dem ändå?

Resan i tunneln gick bra. Jag hoppas de har koll på vad Mr Hodgkin har hittat på i min kropp nu.

Mr Hodgkin, I presume ...23.6

2008-09-19T06:23:00.001+02:00

Sommar, sol och stugan väntar.

Ja, i alla fall sommar och stugan. Med solen var det inte så mycket bevänt. Men det känns bra ändå. Jag känner mig trygg i tanken att allt kommer att ordna sig med knölen. Jag är väl omhändertagen.

Vi packar in oss, mormor och lilla valpen Foxy och drar iväg till stugan i Dalsland för att fira midsommar. Vi har några trevliga dagar trots att mormor snubblar på kompostgrinden vi har ställt mot hennes rum för att inte Foxy skall kila in till henne och kissa på mattan.

Jag vet vem knölen är!

Snart sitter jag i väntrummet på kirurgmottagningen igen. Men inte helt utan att ha förberett mig. Jag har nämligen läst på. Och vet vad det är för fel på mig. Jag vet vem knölen är. Jag har läst om honom på internet. Han heter Hodgkin, närmare bestämt Thomas Hodgkin. Och föddes 1832. Det är han som har börjat ta herraväldet över min kropp, den jäkeln. Vi är inte så många som träffat på honom och de flesta är bra mycket yngre än mig; mellan 20 och 40 år. Jag borde känna mig hedrad över Mr Hodgkins intresse av mig. I min ålder. Men symptomen stämmer. Nattsvettningar, viktminskning, trötthet, svullnad vid nyckelbenet. Det finns mer att läsa på http://sv.wikipedia.org/wiki/Hodgkins_lymfom

- Det är väl Hodgkins desease, frågar jag doktorn medan hon förbereder nya nål-prov-stick i knölen. Jag känner mig stolt över att jag vet.
- Ja, det verkar så, säger hon, lite förvånad över att jag känner till det. Kanske är hon besviken över att det inte var hon som berättade för mig vad jag hade för diagnos.

Hon sticker mig i knölen ett antal gånger. Stick den jäveln bara, tänker jag.

Jag lämnar sjukhuset med nya direktiv om ett femtiotal nya blodprov jag ska ta.

Doktorn och Knölen 12.6

2008-09-18T09:40:00.004+02:00

Solbränd och i fysisk fin kondition

sitter jag mittemot min läkare på kirurgmottagningen. Jag har knappt haft en tanke på den löjliga lilla knölen. Det är ju inget annat fel på mig.
- Det var ett konstigt brev du skickade, säger han.
- Ja, jag var ju tvungen att skriva ett mejl till min kompis. För vidarebefordran till dig. Och på datorn i Borneo finns det inga å, ä och ö, svarar jag.

Samtidigt känner jag mig lite dum över dramatiken. När jag inte är sjuk. Jag sträcker mina solbrända ben framför mig och väntar på att snart få klarsignal att gå hem till vovve, trädgård och man.

- Jaha, då ska vi se på dig, säger doktorn.Och börjar sin undersökning, klämmer på knöleländet, sticker sprutor i den för att suga upp prover. Det börjar göra lite ont, men han vill vara säker och sticker några gånger till. Därefter är det dags för ett litet samtal. Och den gode doktorn ser allvarlig ut.

- Det har ingenting med operationen av sköldkörteln att göra.
Och åsyftar min giftstruma för åtta år sedan.
- Vi får avvakta proverna, fortsätter han.
- Är det cancer? frågar jag och väntar mig ett nekande svar. Som jag inte får.
- Jag kan inte säga någonting nu. Vi måste vänta på proverna.

Jag får en ny tid med en kollega eftersom doktorn ska på semester. Men kollegan känner jag redan väl. Det var hon som opererade mig för bröstcancer för sju år sedan. Egentligen är det här inte klokt. Jag kan inte ha någon ny allvarlig sjukdom. Finns det ingen statistik på sån’t här. Medeltalet för sjukdomar för olika kategorier bland befolkningen. Varför görs ingen utredning?

Med mig i bagaget är anvisningar på ett femtiotal blodprover jag ska ta före nästa besök.

Jag lämnar doktorn betydligt allvarligare och med mera jag-är-sjuk-känsla än när jag kom dit.